Det är hit man kommer när man kommer hem

Ikväll har jag turen att bli bjuden (av Jonas snälla föräldrar) till Aucusticum och en spelning med Euskefeurat. Förhoppningsvis kan jag då återskapa min bild av den normale och vänlige Pitebon som fick sig en törn igår. Vid närmare eftertanke blir det nog inga problem.

Suck.

Jag kan rent av säga att jag ogillar att gå på stan. Många kallar min inställning "manlig", jag misstänker att de syftar på det faktum att jag har en klar strategi när jag ska iväg och göra inköp. Före avfärd vet jag precis vad jag ska ha, funderar ut var jag ska gå för att hitta det och kalibrerar siktet däefter. Vissa kallar det tunnelseende, jag kallar det rationalitet. Inget planlöst, gå-omkring-och-kikande i tre-fyra timmar. Nej, in och ut. Idag var en sådan dag, då jag är minst sagt stressad över hemuppgiften som ska skrivas men som inte (sorgligt nog) har den egenskapen att den skriver sig själv, var jag angelägen om att göra en snabb sväng förbi stan och göra mina ärenden.
Mitt mål var JC i Småstaden. In, köpa ett par jeans om det skulle finnas några som passar mina exakta kriterier, och sen ut. Men ack, halva Piteå visade sig stå ivägen.
När jag äntrar Småstaden är det fullsmockat. Jag kommer då på att det var just idag de tre Idol-finalisterna skulle uppträda. Man kan ju tänka sig att dessa "artister" har en målgrupp i åldersspannet 7- 17 år. I Piteå är dock alla intresserade av att med egna ögon få spana in någon som har varit med i TV. Ja, för det är ju väldigt få som har möjligheten att klämma in sin nuna i något TV-program nuförtiden (host) och det är ju väldigt häftigt att kunna säga att man har sett någon "på riktigt" som varit med i TV. Iallafall för Pitebor. (Jaja, det är elakt och överdrivet sagt, men det ligger faktiskt någonting i det).
Jag tog ett djupt andetag och gav mig in i folkmassan. I början var jag artig, försiktig och ursäktade mig. Men ju fler människor som gav mig onda blickar ("du tar ju min plats!, "träng dig inte!") och ju mer vaakumförpackade folk verkade bli ju längre mot JC jag kom, desto mindre artig, försiktig och vänlig blev jag. Någon elak kommentar slank nog ur mig till slut. Jag stod helt plötsligt i mitt i min värsta mardröm.
I en shoppinggalleria, långt ifrån varje tänkbar utgång, full med dumma människor (jag misstänker att ungefär 80% av de som stod och tittade mot det håll de hörde musik strömma från inte såg något annat än toppeluvor och småbarn sittandes på sina föräldrars axlar, inte hade en aning om vem det var som sjöng, men eftersom det stod en massa annat folk där måste det ju vara något man inte får missa, eller?) och med väldigt lite syrerik luft tillgänglig. Dessutom tickade tiden och jag tog mig ingenstans. Jag beslöt att avbryta min färd mot JC och ställde om siktet till närmsta möjliga väg ut från helvetet; Sivs Ur & Guld. Väl där tog jag ett antal djupa andetag och kom efter många om och men fram till att jag nog inte bör tutta på byggnaden (i vetskap om att folk inte skulle gå ut när de hörde brandlarmet, för herregud, då förlorar man ju sin plats!) trots allt. Det är ju ändå jul. Typ.
Jag hade tillslut kommit ut ur "dum-bubblan", och trodde att galenskaperna skulle upphöra utanför. Ack, så fel jag hade. För att samla mig innan jag skulle möta upp med mor tänkte jag gå in på Hemtex. Vad möts jag av? Alldeles vid butiksöppningen står låga bord med handdukar på rea (vilket inte är ovanligt, då Hemtex ständigt fälls i olika reklamdomstolar för att de felaktigt skyltar med rea), men det står något mer på borden. TVÅ EXPEDITER. Hej, här står vi och får lön. På borden. Oj, ja se där står det folk som vill köpa saker i kassakön. Men det går ju inte, nej. För expediterna står på borden och tittar på Idol-Kevin.
Nej, när Idol kommer till stan går vettet ut.

Vad var det nu Gert Fylking brukade säga?

Äntligen! Just ja, så var det. Tillåt mig att säga samma sak om det minimala framsteget angående studiemedel och fribelopp som jag ramlade över idag på DNs nätupplaga - http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=867959. Tillåt mig även att sucka en aning, främst av två anledningar. Eller kanske tre. 1. Hur kan det ha tagit så lång tid att komma fram till att detta är självklara förändringar som måste göras? 2. "Det är ännu inte huggit i sten" = när jag läst färdigt kanske förslagen i bästa fall ligger ute på remiss. 3. 900 kronors ökning? Vilket skämt! Det är precis som om Lars Leijonborg vore Tonys köksassistent Joe som kommer med ben till Lady och Lufsen (läs: studenter) när de egentligen borde få "det bästa som huset hava!". Problemet med liknelsen är väl att det inte finns någon vänlig Tony i maktens korridorer och att studenter kanske inte borde få à la carte-menyn helt gratis. Nåja.

På tal om allt detta kommer jag osynt att tänka på kopplingen mellan en annan borgerlig politiker och en annan tecknad berättelse som visas på julafton.

Hälften av dagens studenter anser att de måste jobba extra för att få ekonomin att gå ihop. Finansminister Anders Borg ser dock helt andra anledningar till varför studenter utöver studierna bör arbeta:

"En och annan arbetstimma kan de flesta klämma in. Det bygger karaktären."

(Sagt i Uppsala studentkårs tidning Ergo)

Förutom att det är helt uppenbart att de egentliga anledningarna är att han 1. Vill ha en större andel av befolkningen som betalar inkomstskatt 2. Vill ha en mindre andel av befolkingen som får bidrag, så har han förvånansvärt nog (!) verkat lyssna noga på Karl-Bertil Jonsson under de gångna jularna. Med tanke på Karl-Bertils syn på klyftan mellan de rika och fattiga lär han och herr Borg befinna sig mil ifrån varandra på den politiska färgskalan, men de verkar vara rörande överens på denna punkt. Hade inte Borg lika gärna kunnat citera Karl-Bertil? Jo, jag tror det:

"Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar."

Ingen lär dock någonsin anklaga Borg för att vara kommunist. Hans yttre kan möjligtvis få människor att misstänka honom för att ha visst samröre med någon illegal MC-klubb, men det är en helt annan historia.

(Som kuriosa kan ju nämnas att unge herr Borg en gång i tiden har förespråkat anarkism och uttalat sig om att klasskampen är en myt. Låt mig citera: "Att skapa sitt eget liv, det behöver man ingen riksdag eller demokrati till. Det klarar man alldeles utmärkt av att göra med sina egna pengar. " Synd för dem som inte har några då, säger jag. Har någon nog god bandbredd att se klippet så gör det: http://www.youtube.com/v/hTLOrbmpVG4)

Nej, Anders Borg kan man ju prata om i evigheter. Jag slutar nog här och får fortsätta i en Del 2.

Sms från mor

Hej mumsan du körde iväg med motorvärmar sladden kolla om den sitter kvar kram mamma

(oj...)

En liten jämförelse

Vill man ha nedanstående julaftonsväder...(som erbjuds i Skellefteå)

...eller vill man sitta och äta julefrukost vid fönstret, och se hur solen skiner, gräsmattorna ligger våta och grådassiga och fåglarna stortrivs i värmen? (Som man får göra om man har oturen att fira jul i Växjö)

Nu tuffar vi hemåt!

Helt plötsligt har det gått en massa decemberdagar! Vår köksjulkalender är snart täckt med kryss, och idag har vi kommit fram till en ring! Ringen betyder att det är idag vi inte bör glömma (vilket inte är troligt, men det är alltid bra att göra påminnelser) att vi ska åka in till resecentrum och hoppa på ett tåg mot norr!
PPP - Plånbok, pengar, piljett...snart är vi redo! Först ska vi bara göra vårat bästa för att fylla bukarna med all mat som står kvar i kylen (blir en tuff uppgift, men jag ska göra ett tappert försök då det smärtar så att slänga fullt ätbar mat).
Tut, tut! Snart ses vi! Om inte SJ får för sig att som vanligt inte förstå sig på teknik, vädrets effekt på spår och tåg, kundservice och vikten av att tågen går i tid, så om inte alldeles för lång tid!

Tji fick du Askungen!

Jag har minsann också varit på slottet. Inte på bal i och för sig, men väl på en mellanfest, som det så fint kallas. (Numera räcker det inte med att samlas hemma hos en person innan man går ut på krogen, nej, nu ska man först träffas ett par stycken och "fixa till sig", sedan ska man till en "förfest" där det blir lite fler människor, för att sedan när man väl kommit tillrätta ska rusa vidare på en "mellanfest" där det vanligtvis är ännu mer människor (läs: en större fest). Sen, sen får man pallra sig ut till krogen. Puh, ja, vem sa att det är ohälsosamt att gå ut och svira numer? Det är ju en halvmara för tusan.)

Jag väntar dock på att få gå på en riktig bal på slottet. Vad vore inte det, om inte alldeles...alldeles...snordyrt?

Byter gärna regn mot snö

Snart smäller det! Ska bli riktigt kul att få vända uppåt, ungefär som att längta efter att åka på charterresa för att få känna den där varma luften som möter en som en vägg när man går ut från planet, fast helt tvärtom. Nu längtar jag efter att få möta torr, knastrig och iskall luft när jag trycker upp tågdörrarna och kliver ut på Älvsbyns tågperrong.

Innan jag åker är det dock saker som ska göras; tömmas kylskåp, packas, pluggas (får en hemtenta sådär lägligt dagen då vi åker som ska vara färdig lagom till när jag kommer tillbaka), julavskedsfestas med klassen, ha julklapps-"spel" med kompisarna (man köper tydligen två presenter var som alla lägger i en "pott" som man sedan spelar om, vad hände med solidaritetstanken som underbygger julen egentligen?!) och så ska det skaffast intyg så att jag får använda Korpengymmet i Piteå. Puh.

Och just, jag måste kånka femtioelva böcker till biblioteket också. Har lånat på mig en del, och trots att det är jul är jag inte så snäll att jag tänker ge Universitetsbiblioteket mer än nödvändigt många bötespengar när jag kommer tillbaka efter jul (dessutom sa pappa att han redan köpt mina julklappar , så jag kan gott vara lite elak och ändå få julklappar! Haha! Fast, tillbaka till ämnet så är det ju ganska snällt att lämna tillbaka böcker i tid.)

Snögubbe som stod (understryker just ordet stod) utanför vårt hyreshus för någon kväll sedan! I studentfattighetens Mecka pryds den givetvis inte med sådana lyx-bijouterier såsom stenknappar, morotsnäsor och (än snofsigare ) givetvis inte någon halsduk eller hatt heller.

I ett samtal om önskelistor med mor

Mamma: ...men du önskar dig ju mest husliga saker, Jonas önskelista var mer...personlig!
Jag: Gör jag väl inte? Det som är "husligt" är bara bruléeformarna, vågen och bakmaskinen väl?
Mamma: Ja, och så de där vita formarna.
Jag: Mamma, det är bruléeformar.

(Varpå jag rådde henne att inte köpa sådana till mig då det uppenbarligen är stor risk att det blir något helt annat).

"Mamma mia, fransmän börja prata svenska!"

Det var med hakan hängande i brösthöjd jag just lyssnade när den franske (även om jag tvivlar på denna tillhörighet, då han fortsatte talet på engelska) nobelprisvinnaren i litteratur, Le Clezio, höll sitt tacktal.

(Okej, jag vet att han brukar omnämnas som "världsmedborgare" etc., men en fransman ska väl alltid vara en fransman? Alltså; endast prata franska, med ymniga rörelser (han stod stel som en pinne) och ljudeffekter (hörde inga sådana) och vara lite sådär skränig. Jag såg ingen dagsfärsk baguette under handen heller (i och för sig är han ju i Sverige och fnyser förmodligen åt våran kultur av bake-off bröd).

Halva jobbet klart

...Eller halva jobbet kvar, beroende på inställning. I praktiken har jag dock mer än halva hemtentan kvar att skriva, då den andra hälften är betydligt knepigare att reda ut och skriva om.
De närmsta dagarna lär jag därför spendera innanför väggarna på Stallvägen 7. Men där borta vid helgens inträdande, ja där börjar friheten! Och ännu lite längre bort, där hägrar resan hem till Norrland! Snö, folk som pratar bekant och något annat än grådaskigt väder väntar. Kanske en och annan julklapp också om jag har varit snäll?
(Ps. Det har jag. Jag lovar.)

This is Växjö

Hämtat från www.yr.no (som olyckligtvis ofta förutspår vädret med goda resultat. Det krävs dock ingen meterolog för att förutspå att det i nio fall av tio, en slumpmässigt vald dag i Växjö, är grått, blåsigt och att det åtminstone har regnat någon gång innan dagen är slut).

Den eviga frågan som fått sitt svar

Jag förbrukar inte onödigt många (förmodligen färre än 98% av alla kvinnor med tillgång till dessa i västvärlden) rakhyvlar per år, men då jag väl slänger en (väl använd) tjänare uppstår alltid samma fundering. Var tusan kastar man den? Hårdplast, metall, farligt avfall (det vill säga en bemannad ÅVC) eller ner i hushållssoporna bland apelsinskal och småslafs?
Nu har jag fått mitt svar. Ner med dom i soppåsen bara (men de ska "förpackas väl")! Tjoffpang.
Ja, man lär sig någonting nytt varje dag.

Hej mitt vinterland!

Inte för att det är här direkt, eller att vinterlandet för den delen kommer att komma alls. Kanske just därför vi bara var tvugna att smälla upp julgranen, pyntet och pysslet redan i söndags! Börjar så smått förstå varför amerikaner pyntar som de gör. Kompensation, eller nåt i den stilen.

Nå, här finns det (många suddiga) bilder på julstöket.

Givetvis upprepade vi fjolårets projekt med att konstruera Annas pepparkakshus (borde man inte kunna köpa färdiga moduler, som man kan göra i byggbranschen?). Inte helt oväntat fick vi ett måndagsexemplar, som förutom att ha båda långsidorna och en bit av skorstenen knäckt, så var den felgräddad och saknade ett hörn på långsidan. Det var inte riktigt så att vi behövde mer utmaningar...! Nåja. Varken Rom eller Pyramiderna byggdes på en dag vilket dock detta pepparkakshus gjordes, gemensamt är dock att de alla krävde sina offer...

Tur att de bara kostar en femma på IKEA i Älmhult. Synd att det ligger en bit bort.

Ett kilo smör i frysen

Till min stora lycka läste jag på Arlas hemsida att Svenskt Smör går utmärkt att frysa (okej, det var inte den rena vetskapen som orsakade glädjen; det kan också ha något att göra med att det är superpris på just det på Willys i veckan). Nu har jag alltså i runda slängar, något överdrivet, ungefär 1,5 kilo smör att baka upp.
På tal om att frysa, jag har (som kanske tidigare nämnts?) planer på att svänga ihop min egen blodpudding, i tron att det är alla läskiga tillsatser i butikspuddingen som gör magen vresig. Jag har dock två problem, ellereventuellt bara ett; Killen på Willys tittade på mig med häpna ögon (med tillhörande stum mun, som senare stötte ut ett; "eh, nej..") då jag frågade om de inte hade lite fryst grisblod i nån av frysdiskarna. De har alltså inte grisblod nära mig.
Det andra, handlar återigen om frysens eventuella möjligheter; kan man frysa blodpudding? Det blir ju ganska mycket pudding i en sats, äter jag opp allt det innan den blir dålig så blir jag definitivt dålig.

När Jonas är borta...(del 2)

äter jag marängsviss. Och kikar på Desperate Housewives och the Hills. Undra vad Jonas gör när jag är borta?

Vilken härlig dag!

I torsdags var det, som tidigare proklamerat, kalas! Inte nog med att vi åt, mumsade och sliskade i oss godsaker hela dagen - det var ovanligt, otroligt nog pangväder också! Solen sken och vi med den, med andra ord. Pannkakstårtan blev riktigt smaskig. Jonas stod för plättvändningen (han lyckades till och med nästan lika bra som Pippi med att vända plättar i luften!) och jag stod för grädd-vaniljsåsvispning, smaksättning och ihopkokning av hemmagjord lingon"sylt"! Givetvis toppade vi tårtan med tre (sprakande) ljus.

I treenighetens namn åt vi givetvis trerättersmiddag också. Förrätten bestod av bruschetta med vitlök, olivolja och tomatsalsa. Huvudrätten var baconlindad (ekologisk!) , fetaost, basilika - och vitlöksspäckad fläskfilé med mixsallad (med lingonvinägrett) och färsk tomat- och vitlökspasta med portobellosvampkräm. Till efterrätt åt vi jättesöta cheesecakes med vit choklad samt inslag av mörka vahlronachokladbitar, tillsammans med en björnbärskompott.

Emellan detta smaskade vi även i oss choklad, jordgubbar, grädde, chokladsås och godis!

Behövs kanske inte säga att någons mage var ganska upprörd över någons dåliga (men ack så goda) matintag under dagen. Den arga magen och den enkelspåriga hjärnan verkade dessutom tillhöra samma person, oturligt nog. Det vore väl trevligt om man kunde stoppa i sig så mycket gott man bara kunde i munnen, sen (och här kommer det svåra, ungefär som problemet med att teleportera människor från en plats till en annan i ett ögonblick) så hamnar det hela i någon annans buk. Därmed slipper man det där förargliga magknipet som oundvikligen uppstår efter för mycket av det (allt för) goda.

Lite fler bilder finns här!

Innan jag glömmer...

En (lika hypertrevlig som pratglad) butikschef här på JC i Växjö upplyste mig om att "här i trakterna finns det huuuur många Forssells som helst!", när jag uppgav mitt namn då jag lade undan kläder.
Jag påpekade att jag stavade det med två "s", och det gjorde tydligen släkten här också. "Två s och två l!" Sade hon stolt och bestämt. (Som om någon stavar det med bara ett l? Eller har jag fel?)
Hon fortsatte; "dom är släkt med Gry Forssell iallafall! Är du det?" (Lite ivrig sådär, i förhoppningen att hon likt en Moder Teresa hjälper en nödställd, bortkommen, förvirrad norrlänning att finna sina rötter i de avlägsnaste skogarna av Småland).

Så, (nu vänder jag mig främst mot någon åt Carin-hållet som har stenkoll på det här området), kan det vara så att vi har släkt här? Är vi släkt med Gry Forssell?
Jag gissar på nej, men inväntar svar!

Det är fler som vill ha pannkakstårta

Imorgon är det hejdundrande kalas för då firar jag och Jonas att vi har hållt ihop i tre år (vilket är ett ungefär, givetvis), och vad vore ett kalas utan tårta?

Till lunch tänker vi svänga ihop en superoptimopsiskttoppipangfenomenaliskt god pannkakstårta, för att använda Mary Poppins användbara uttryck. Vi tänker dock försöka göra det lite mindre omständigt än Pettson och Findus.

Sen kommer det att hända lite mer saker, men det är ännu top secret! Jag vet att Jonas brukar vara här inne och kika så jag håller fingrarna i styr för ett tag.
Jag kan dock avslöja att det väntas smarrig middag. Efter att ha lånat bil av en snäll vän brummade vi iväg till CityGross och lyxhandlade inför morgondagen. Det blev ekologisk gourmetbacon, svensk fläskfilé, ciabatta, mörk choklad med karamell och fikonsmak, ekologisk vispgrädde, färsk pasta med tomat- och vitlökssmak, portobellosvamp, vindruvor och lite annat smått och gott (okejdå, ganska mycket annat).

Men är det kalas så är det!

För övrigt tänkte jag låna hem Sven Nordqvists fantastiska "Pannkakstårtan", som till min stora förvåning redan var utlånad! På ett universitetsbibliotek! (Som för övrigt nog är ganska annorlunda motför andra diton, då den har en hel avdelning med bara barnböcker. Det gillar jag skarpt). Den fanns dessutom i engelsk översättning, ännu märkligare nog.

Omdöme: Hummer

I fredags var det äntligen dags för hummeravsmakande, efter lite sporadiskt tjat från min sida riktat mot några trevliga gossar i min klass som verkar vara ena hejare på att fiska sådana dyrgripar. I stridens hetta lovade jag att bidra (läs: baka) vad som helst för att få vara med på en hummermiddag, vilket resulterade i att jag i fredags fick ställa mig och baka baguetter (samt, då degen jäst och inte blev så stor jag tänkt mig, cykla till Willys och roffa åt mig några fuskisar).

Jonathan (med en av två kräfthattar jag bidrog med, kräftor ser ju ändå ut som små humrar, eller hur?) och Ricky som bjussade på hummer!

Nyfiken som jag är ville jag bestämt vara med och skala monstren, så jag kan bete mig världsvant och ickeslafsigt när jag beställer in en hummertallrik nästa gång jag går (och förhoppningsvis blir bjuden) på restaurang. Hummern avnjöts alltså med (förvånansvärt goda, med tanke på det lilla hjärta som lades ned i baket) rykande färska baguetter, räksallad, isbergssallad och kanske viktigast av allt - majonnäs.

Och vad tyckte jag då? Grymt gott, givetvis. För en som gillar det mesta i fiskväg (ostron kan man inte riktigt räkna då de sväljs hela, varför hela idén med att äta, tugga och känna smaker försvinner), speciellt räkor och kräftor så kan man säga att hummern tog smaken ett steg längre, det var liksom mer smak helt enkelt.

Men. Och det finns ett enormt stor men (vilket ni som känner mig kommer att förstå att jag understryker skarpt); 800 kronor kilot. Egentligen behöver jag inte säga något mer...men jag gör det iallafall. Jag menar, det mesta är ju ändå mer eller mindre oätligt (skal, hjärna, inälvor etc. även om man kan koka buljong på skalen) vilket gör att om man köper en hummer på ett kilo à 800 spänn, så kastar man i princip 600 spänn i soporna efter rensningen.

Det är riktigt gott liksom. Men det är blodpudding för sju spänn också (jag vet, jag kan inte komma över det).

Ps. Givetvis betalade jag inte för hummern, men det förstod ni väl att jag aldrig skulle göra ändå. Men kan vara värt att förtydliga så ni inte tror att jag gått och blivit ognidig.

Korrekturläsare med ångest?

DN mallar sig alltid för att de får priser hit och utmärkelser dit. Jaja, ni är så utbildade, skarpa och top-of-the-line och allt det där. Men denna rubrik verkar ha undgått det antal (påstått professionella och duktiduktiga) DN-ögon som jag antar att förstasidan passerar innan den fastläggs och godkänns för tryck.

När man tänker efter lite kan man dock börja undra om det inte ligger någonting hemskt, men sant bakom rubriken. I så fall tog de denna lilla medvetna felskrivning lite för långt; det är kanske ett lite för avancerat sätt att sätta fingret på vad som egentligen sker i Irak utan att någon behöver stå för att ha sagt det.

(Jag tänker på de irakier som dagligen strömmar ut ur landet som de älskar men inte längre känner igen eller kan leva i på grund av ohållbara förhållanden. Om tre år är det kanske inte kvar så många irakier i Irak. Det får kanske till och med byta sitt officiella namn till "Den Forna Irakiska Staten nu mer bebodd av Amerikaner och andra Nationer" (DFISAN).)

Okej, innan jag vandrar iväg för långt så byter jag vinkel. Det finns onekligen ett annat sätt att läsa rubriken på; Skulle dessa ord ha slinkit ur den inte allt för smorda munnen av Bush Jr. skulle många kanske inte bli så förvånade (det verkar ju som att de mer eller mindre jobbar enlig denna devis efter invasionen). Nu drar jag detta väldigt hårt, mest för att passningen DN gav mig i princip öppet mål (och full frihet att låta fantasin skena iväg, jag menar, dom kan ju bara inte ha missat att se detta fel innan det trycktes) och mindre för att jag anser att det är hela bilden.

Och innan jag slutar så kan jag ju lägga till att jag kanske, eventuellt, möjligtvis egentligen tror att det var många trötta huvuden på DN-redaktionen i söndags. De får sluta att försöka ge sig på sina egna lördagskryss, helt enkelt.

Det är inte politiskt på något sätt

...men min favoritfrukt är härmed Sharonfrukt.

(Speciellt när dom kan köpas för extrapris på Willys, vilket är...nu.)

När Jonas är borta...

äter Malin allt smaskigt hon bara kan! Med andra ord makrill (som Jonas tycker "uuuusch! luktar superäckligt!"), lagrad ost (som Jonas säger "smakar kräks", en synpunkt det faktiskt kan ligga någonting i ändå) och räkor (som Jonas inte alls äter om han inte måste). Förutom allt som är smaskigt som Jonas också äter (kakor, glass, choklad och blodpudding) såklart.
Ja, jag skrev blodpudding. Kalla mig mascoscholososist (eller snarare snål som få då den primära anledningen till att jag åt blodpuddingssnärten som var kvar var för att jag inte hade hjärta att kasta något som datumet inte har gått ut på, det vill säga något fullt ätligt, om det nu inte hade varit för att jag inte riktigt tål det och därmed ja, egentligen inte kan äta det).
Som sagt, jag lever ungkvinnsliv här i lägenheten tills på söndag då Jonas är åter från en Uppsala/Stockholmstripp till sina kompisar. Kommer han att mötas av ett skinande blankt hem, en tom tvättsäck och middag på bordet? Eller, kommer han att mötas av en slafsig, fullpackad diskho, dammråttor och en slatt mjölk och två ringar korv på tallriken?
Han får se.

Adjö, kära vän?

Jag har väl sett vissa kopplingar och anat vissa samband. Men vem vill inse att man måste säga upp bekantskapen med en nära vän? En vän som mättar bra, är nyckelhålsmärkt och framför allt kostar cirka sju kronor och räcker till fyra måltider?

Jag pratar givetvis om Blodpudding. Förra veckan sa jag till Jonas "åh, vad jag älskar blodpudding alltså, det är så himla gott och billigt, det blir jag aldrig less på!", på tal om ingenting sådär. Så, jag antar att jag bad om det.

Nu har det onekligen visat sig att min mage inte längre klarar av blodpudding. Vad står på tur härnäst?

Något annat sjukt prisvärt, billigt och nyttigt? Ödet äro obarmhärtigt mot en stackars snål kvinna.

R.I.P.

1990 (eller när jag nu fick blodpudding första gången) - 2008

"Den som älskat kan ej
glömma
Den som glömt ej älskat har
Den som älskade och glömde
visste ej vad kärlek var"

(Okej, okej. Jag vet att jag överdriver. Men blodpudding var en om än inte så stor, men god del av mitt liv.)

Tavelfunderingar...

Det har inte kommit upp några tavlor här på Stallvägen än, och jag funderar så det knakar över vad som ska få blicka ut över våra rum. Ska jag måla en tavla själv kanske? Jag har ju trots allt staffli, färger och dukar. Tyvärr saknar jag det viktigaste verktyget (inspiration), så jag avvaktar.

Jag vet dock vad jag skulle vilja ha för tavla inne i städskåpet...

Önska mig lycka till

Imorgon klockan åtta är det återigen tentadags. Till denna gång önskar jag mig själv större lycka med främst tre saker (som jag inte var lyckosam med förra gången jag tenterade):
1) Att jag tar med mig den engelsk - svenska ordboken och inte den fransk - svenska, som är av limiterad nytta då tentan skrivs på engelska,
2) Sätter mig på en tillåten plats, och slipper rafsa ihop allt jag på ett pedantiskt manér lagt upp (penna, sudd, uppslagsbok, vattenflaska, matpåse, legitimation, näsdukar etc.) och i panik hitta ny plats i den stora salen,
3) Läser frågorna såpass noga att jag slipper ägna en onödig timme åt att skriva någonting jag sedan får knyckla ihop och börja om med, då jag missförstått frågan.

Så, det får nog vara mina tre förbättringsmål till imorgon! Eller ja, kanske lyckas bättre med resultatet, men det...ptja, nä. Nu har jag pluggat färdigt inför denna tenta!

Oj, just, nu kom jag på en fjärde sak jag kan förbättra (för att slippa låta tentavakten springa fram och tillbak som en tok å mina vägnar, och för att slippa anklagas för fusk); Komma ihåg att när jag går på toaletten (vilket jag gjorde en sisådär 3-4 gånger sist) att inte bara anteckna namn och tid för toalettäntrande, utan även skriva när jag är färdig på toaletten. (Mystiskt krav för övrigt, men det är en helt annan sak).

Trodde inte att jag skulle få skriva det här...

Men det snöar!

Jag som har sagt till Jonas att "när det snöar, då får man käka pepparkakor och dricka julmust!" Attans.
Men detta gills knappt, jag menar, titta på bilden nedan. Det är 1,1 grader ute, därmed är snön snarare ett halvregn.

Omdöme: Sweetie

Snacka om att falla för reklam i butiken: "Sweetie, 2 för 12! Ordinarie pris 7,5o styck) Jag och Jonas slog till, och den senare kunde sen inte hålla sig länge efter middagen utan började undersöka frukten.

Torrt fruktkött och mycket vitt på klyftorna fick mina tankar att föras till en dålig apelsin, vilket indikerar att vi nog inte valde det ädlaste exemplaret av Sweetie, men besk som tusan var den!

Okej, visserligen är den sötare än grapefrukt (därav dess namn?) men mja, har den inte ett överlägset vitamininnehåll så håller jag mig nog fortsättningsvis till apelsiner. Eller clementiner och satsumas, som nu har börjat drälla in i affärerna! Smakar jul. Mums.

Närmre julens alla smaskigheter än så tänker jag inte närma mig (nu kommer jag att glida in på ett heelt annat ämne, nu har jag varnat er). Till min förskräckelse har jag bevittnat julmustdrickande här i min egen lägenhet, redan för två veckor sedan! Bror min avslutade vårat telefonsamtal ikväll med "nu ska jag dricka glögg och äta pepparkaksdeg". Nej, nej, nej! Det är inte ens november.

Vi kommer då oundvikligen in på utbud - efterfrågan-problematiken. Fortsätter ni hädare att indikera till butikerna att det funkar att kränga julprylar innan löven börjat gulna så kommer vi snart att ha knäck, pepparkaksdeg, glögg, julmust, ischoklad, skumtomtar och julpynt på butikshyllorna året runt! Det vill ni väl ändå inte?

Nej, minsann. Jag må falla för Sweetie-tricksliknande försäljningsknep, men attans - här äts det inte pepparkaksdeg och dricks glögg på ett bra tag! Basta.

Rättelse

Min far blev lite förvirrad då vi pratade sist, när jag nämnde att Jonas föräldrar varit på besök. För det var just dom som var på besök, jag har inte läst igenom mina inlägg (jag undrar hur någon orkar göra det emellanåt?) men jag har nog blandat ihop saker och ting. Så; Det var Tomas och Birgitta som var på ett riktigt trevligt besök här i Växjö!
Nu har vi dessutom inhandlat en fluffig, lila, blommönstrad, självuppblåsbar luftmadrass så det är bara att trilla in på besök!

Ny taktik: Ignorans

Idag bestämde jag mig för att inte låtsas om att jag är förkyld. Med andra ord tänkte jag bege mig till gymet. Min (något överdrivna) rädsla för hjärtmuskelinflammation och andra hemskheter som har med överansträngning fick mig dock att kalibrera min nya Plan I (Plan Ignorans), så den blev något slags "Plan I light" tills vidare. Med andra ord fegade jag och gick på ett 25 minuters pass där man tränar och stabiliserar rygg och mage. Lätt tantgympa med andra ord, blir man mer än lätt varm i kroppen har man gjort det bra.
Nå, detta är bara början på min förkylningsprotest. På torsdag siktar jag på tyngre saker!
Fortsättning följer...

Fem gånger Gud utan teatertallrik

Jag tycker synd om alla som inte bor i Växjö. På riktigt! För ni kommer förmodligen inte att lägga era slantar på att åka hit och se teaterföreställningen Fem gånger Gud. Med andra ord kommer ni aldrig att se den. Hade det varit en film hade jag sagt "Se den! Se den!" (se för övrigt Patrik 1,5 som går på bio nu, rekommenderas starkt!), nu kan jag bara säga "Synd att ni inte kommer att se den! Synd att ni inte kommer att se den!" (utan retsam ton, märk väl).

Nå, det bidde dock ingen middag på Kronobergsteatern innan föreställningen. En halvtimma innan avfärd slängde jag ett öga på teater- och middagsbiljetterna, och märkte att det vi hade fått var teater- och...öh, en biljett till en Båtshow i Eskilstuna den 22 oktober?! Förvirring uppstod. Ett antal elaka planer smiddes, som inte är lämpliga i skrift men som för den nyfikne bland annat innehöll; ICA-kassörska, postlåda och kattbajs.
Nå, vi fick helt enkelt snabbt ändra planer; istället för teatertallrik med gravad lax och romsås blev det (en mycket smarrig) riswok på en rekommenderad thairestaurang i stan.

Ja, tjejen i kassan på ICA som hämtade ut våra teater- och middagsbiljetter lyckades med andra ord att trycka ut helt andra biljetter än de vi beställt. Jag tycker hemskt synd om den stackarn som blev av med sin Båtshowbiljett. Nåja, jag knatade till ICA på lördagmorgon och argumenterade att jag kanske borde få tillbaka pengarna för båtshowbiljetten. Det kom vi överens om var rimligt. Gott så!

Mer om helgens inköp, bravader och händelser får komma i ett annat inlägg.

Att göra sin mamma stolt

Jag vet inte om det beror på att jag har läst "Lycka!" av Dalai Lama i sommar, eller om jag har insett att livet blir så mycket enklare utan irrationella fobier, men idag har det skett någonting banbrytande i mitt förhållande med spindelsläktet.
Min spindelpolicy har tidigare varit väldigt enkel. Är de utomhus är jag på deras område; ser jag en spindel har jag har dessutom möjlighet att bara gå därifrån och låta den vara. Är de inomhus, närmare bestämt i mitt hus, har de (olyckligt ovetandes) trängt in på mitt område. Därav faller en automatisk dödsdom. Ibland blir de benådade, men endast då mamma lyckats uppfatta vad som är på gång och bryter in. Det resulterar oftast i att spindeln bärs ut. Alla parter blir glada och nöjda (förutom i de fall då mor misslyckas med frigörandet och spindeln försvinner någontstans i hemmet, till min stora förtvivlan och ilska).

Nå, idag så visade sig husspindeln (även kallad "Spiderwoman" då jag är övertygad om att det är en hona) vid vår tv-bänk. Tidigare har jag skonat hennes liv, men nu tänkte jag göra henne till ett platt paket då jag insett att jag förmodligen sover på madrass på golvet denna kväll (Jonas svärföräldrar kommer på besök!).
Men Samvetet (läs: Jonas) sitter i fåtöljen och inflikar att jag bör kasta ut den istället. Lättare sagt än gjort, säger jag och menar att man först måste fånga den kvicke ******. Plötsligt får jag ett ryck, gräver fram en burk och sätter den över spindeln. Ha! Där kan du gott sitta! Tänker jag och återgår till mina skoluppgifter på datorn. Men så talar Samvetet (läs: återigen Jonas), som tycker synd om spindeln som bara sitter där instängd.
Efter middagen och ytterligare påpekanden från Samvetet, som säger att han minsann tänker kasta ut den, inser jag risken att han kommer att misslyckas likt min mor gjort vid några hemska tillfällen, och beslutar mig för att själv ta tag i saken. Då kan jag bara bli arg på mig själv.

Hur som haver, med en tigerskötares delikata sinne, lyckas jag släppa Spiderwoman fri (i korridoren). Alla är glada och nöjda.
Du också, mor?

Så tokigt det kan bli!

Vad är sannolikheten för att jag och Jonas cyklar till ICA, hämtar ut fyra teaterbiljetter till fredagens föreställning "Fem gånger Gud" genom att uppge bokningsnumret XXX-JSU398, och kommer hem med någon annans biljetter?
Uppenbarligen existerar den iallafall; idag skallrade mobiltelefonen till vid lunchtid och ett "skyddat nummer" dök upp på skärmen. Det var från Ticnet, som hade fått väldiga besvär då en kund ringt in och påstått att hennes biljetter hade hämtats ut - av någon annan!
Efter omfattande under- och eftersökningar hade spåren lett till mig. Var det möjligt...? Jo, det visade sig att ett U i bokningsnumret hade blivit ett V någonstans på vägen och voilà - jag satt nu med någon annans biljetter i handen. Vid närmare undersökning såg jag ju felet på dem - alla var vuxenbiljetter, vi hade beställt 2 student- och två vuxenbiljetter.
Jag som tyckte att det blev dyrare än vad som utlovats på bokningsbekräftelsen när jag hämtade ut biljetterna. Men jag och Jonas gormade bara över alla de hutlösa expeditions-service-administrativa avgifterna de hittar på för att håva in enkla pengar och lämnade det vid det.

Ticnet-kvinnan föreslog iallafall en lösning som gick ut på att vi behöll dessa felaktiga biljetter och fick tillbaka mellanskillnaden vid kassan på fredag, då den stackars snuvade kvinnan inte hade kunnat boka nya biljetter då det är slutsålt.
Så, slutet gott - allting gott. Vi får se på teater och jag får tillbaka pengar. Jippi! (Undra om vi fick bättre platser nu..?)

Doktorn kan inte komma

Jag önskar att jag kunde skriva att jag ska gå till doktorn imorgon klockan fyra. Men jag ska till en distriktssköterska, som för en hundralapp ska sitta och prata med mig om min förkylning. Sen ska jag få ett nytt besök, när vi har väntat ett tag och kan utesluta att jag inte bara överdriver och slösar deras resurser, då vi ska diskutera om jag kanske är allergisk mot någonting. 100 kronor, tack! Sen bokar vi ett nytt besök då vi gör lite allergitester. Pengarna klirrar i kassan återigen. Sedan går det en månad och jag får komma in och reflektera över resultaten. Efter detta möte (och ytterligare betalningstillfälle) får jag en ny tid då det äntligen börjar göras nytta. Kanske får jag träffa en doktor. Då kanske jag får göra ett test om jag har låga nivåer av gammablobulin A eller G. Och har jag det, ja då kanske jag får ett tillskott.
Och då har jag betalat en sisådär 700-800 kronor. Tack, tack.

Mitt förslag: Jag slänger ner alla pengar direkt, gör alla möjliga tester och sparar både er och min tid.

Omdöme: Ben and Jerrys "Caramel Chew Chew"

(Svensk, inte lika förförisk) beskrivning: "Kolaglass laddad med rejäla bitar av chokladdoppad kola och virvlar av krämig kolasås."

(Amerikansk, lite mer säljande) beskrivning: "Swirls of caramel and chocolate-covered caramel chunks swimming in a sea of caramel ice cream."

Omdöme: En (sjukt god) överraskning, kan jag sammanfatta denna smakupplevelse med. Jag är inte så förtjust i kola i dess alla former, så jag var lite reserverad innan jag slukade första tuggan. Då var jag såld. Här snackar vi inte nån sketen Big Pack-glass med O'hoj kolasås med ploppbitar (vilket man skulle kunna försöka använda som substitut för denna glass när kassan tryter). Vaniljglassen med subtil och fin kolasmak är av utmärkt kvalité och när man dessutom lyckas pricka in en av de de chokladdoppade kolabitarna och det knastrar så härligt, blir man lite sådär fjantigt lycklig.

Slutsats: Underskattad. Inte "för mycket" som en del B&J-smaker tenderar att bli (allt tänkbart gott ska tryckas in i samma deg, väldigt amerikanskt sätt att se på godsaker). Den måste köpas igen!

"det finns inga situationer som inte går att lösa med en schweizisk armékniv, silvertejp och en gnutta genialitet"

Imorgon anordnar Norrlands Nation (som jag givetvis är medlem i) en, vad jag tror och hoppas blir, riktigt hyvens trevlig sittning. Temat är MacGyver (eller mer generellt 80-tal), vilket gjorde det omöjligt att hoppa över tillställningen. Då jag 1) Inte hann bli mer än 3½ år innan det, klädmässigt, pinsamma årtiondet var slut, 2) Av följande anlendning inte har några kläder från den tiden jag rimligtvis kan bära, och dessutom 3) Inte gled omkring i de festligaste kläderna (läs: Antons avlagda paltor), så får jag inspireras av självaste MacGyvers ledord (se titeln) och med få medel och ett kreativt sinne hitta lösningar.
Så, vad gjorde en kvinna på 80-talet egentligen? Förutom att vara besatt av att bli brun med sol(arium)? Jo; hon gick på jympa. Min klädsel ska därför få andas Friskis & Svettis;
Som Saturnus inte vore just Saturnus utan sin ring, är aerobicsutövaren ingenting utan sitt svettband. Till det blir det färgglad snodd och tofs mitt på planeten. En blå body med svarta tajts under och såklart benvärmare och jympaskor (observera stavningen). Jag befarar dock att denna utstyrsel kan bli lite väl kylig, då den är ämnad för en svettig sal (utan aircondition, vi snackar ju åttiotal) och inte för en middags- och festlokal.

Nåja. Lite neonfärger på det och jag är åttiotalet förkroppsligat.

Eller?

Inte som andra studenter?

Nej, visst är jag snål men här äts inte nudlar och burkravioli för det. Jag hävdar dessutom med bestämdhet att nudlar inte är speciellt billig mat med tanke på att kilopriset för pasta är lägre (burkravioli har jag dock inget dumt att säga om, förutom att det smakar typ ingenting). Mitt Mättnad för Pengarna-index (MP) ger dock båda dessa livsmedel låga siffror ( = dåligt resultat).

Nå, den senaste tiden vi ätit (avnjutit) middagar som verkligen får mig att undra om inte SvD-läsandet har börjat få oss att tro att vi befinner oss i en villa på Lidingö och inte på Campus mest slitna bostadshus.

Förra onsdagen avnjöts det kallrökt, gravad lax och dagen efter slog vi till med oxfilé, färska champinjoner och en grymt god cremé fraiche (som årets kock svängt ihop åt Arla!). Måste dock påpeka att jag åt gul ärtsoppa i tre dagar innan detta (Jonas har inte varit så entusiastisk över att äta upp soppan och jag vägrar låta helt okej föda gå till spillo så jag tog på mig uppdraget att tömma ärtsoppebunken).

Malin och Jonas krämiga Laxpasta

2 portioner penne-pasta

300g gravad lax

någon näve spenat

en knapp burk creme fraiché

citronsaft

svartpeppar

citronpeppar

gräslök

dill

tomat

Koka pastan enligt instruktionerna. Koka samtidigt ihop en sås av creme fraiché, peppar, gräslök, dill och citronsaft. Rör ned bladspenaten i såsen och vänd ned i pastakastrullen. Skiva laxen i bitar, tärna tomaterna och rör ned. Mums fillibabba!

Oxfilépasta à la Stallvägen 7 (klicka för liknande bild)

Pasta av valfri sort (tagliatelle, penne etc.) för 2 personer

300g oxfilé (eller älg, eller vad som helst på fyra ben)

1 burk (2 dl) Arla Köket créme fraiche gourmet Årets kock karljohan, timjan, citron

Någon dl hackad purjolök (rödlök går också finfint men ta bara en då)

200 g champinjoner (kantareller om man har råd, eller ett hemligt kantarellställe)

5-6 gröna sparrisar

Väldigt lätt: Sätt igång pastakoket. Skölj och skiva svampen, dela sparrisarna på tre delar. Skär köttet i tärningar. Stek svampen i torr panna först så att vätskan försvinner, klicka i smör och i med köttet och purjon/löken samt sparrisarna. Köttet blir färdigt på ett par minuter, så kräma ner såsen och låt puttra in en stund, krydda extra med svartpeppar/citronpeppar, cognac eller färska örter. Vänd ner pastan. Färdigt!

Det blev ju som tur var lite lax över, och då jag har ett antal (kilo?) äpplen kvar sedan min äppelpallning passade jag på att göra lite äpple-lax-varianter. Först stekte jag helt enkelt äpplen i smör och svängde ihop med den kalla laxen och åt en knäckemacka till med sallad, lax och avocado. Dagen efter gjorde jag laxfilé i ugn med riven lime- och cocostäcke med rökt flingsalt. Till det stekte jag äpple och sparris och smakade av det hela med sötsur thaisås. Mums!

Ett smaskigt tips

Jag har spanat nätet runt efter ett lite mer spännande recept på äppelpaj, men se ibland kommer de till en med posten. Månadens nummer av Buffé var inte alls lika inspirerande som det brukar, men se så smäller de till på de sista sidorna med ett pangrecept på en äppelpaj som beskrivs som "knäckig".

Äpplen inhandlades och paj smälldes in i ugnen. Efter mycket fräs och pys med efterföljande utvädring (pajformen visade sig lida av inkontinensbesvär) stod den färdig.

Betyg? För en som är helt galen i de, i all sin enkelhet, helt ljuvliga havrekakorna (jag och bror min brukade, ända upp till höga åldrar, bara blanda ihop smeten och sliska i oss. Smält smör, socker och havregryn. Mmmmm.) samt väldigt förtjust i de förvånansvärt begärliga kolasnittarna/sirapsstängerna, samtidigt som jag är på gränsen till hälsofarlig (miss)brukare av kanel och kardemumma - var detta en pangkombination!

För er som inte har Buffé kommer receptet (med mina modifikationer):

Bittes äppelpaj med Malins twist
Till 6 personer

6 äpplen (ca 800 g) - syrliga och omjöliga

150 g smör

3 dl havregryn

2 dl socker (1 dl råsocker - 1 dl strösocker)

1/2 dl ljus sirap

1 1/2 dl vetemjöl

1/2 tsk bakpulver

2 msk mjölk

Kanel, kardemumma enlig smak

Tillbehör: Vaniljvisp! Eller glass.

Sätt ugnen på 175°C. Smält smöret i en kastrull. Dra från värmen. Blanda i alla övriga ingredienser utom äpplena. Skala, kärna ur och skiva äpplena tunt. Smält smör i en stekpanna, stek äpplena gyllene och pudra över (rejält) med kanel och lite kardemumma.

Lägg äpplena i en smord ugnssäker form. Fördela smeten över. Ställ in i ugnen i ca 30 minuter eller tills pajen är gyllenbrun och knäckig.

(Observera vilket fint dessertfat som ligger under pajen. Tack, Carin och Farmor! Så mycket smarriga, fina baksaker som jag och Jonas äter behöver vi ätmedel som håller samma klass!)

Malin mixar i köket

Det är inte lätt att vara en matkreatör var dag, men idag blev det ett riktig experiment! Och smaskarns gott blev det också (det blir det inte alltid).

Currystekt råris med sötsur kassler
2 dl (okokt) råris
1/2 stor hackad gul lök
1 hackad banan
Sötsur/thaisås
Currykrydda
200 g kassler
Någon matsked cremé fraiche

Nackdelen med att svänga ihop den här rätten är att råriset ska sjuda i 40-45 minuter, men bara man har satt igång koket så sköter det ju sig själv. Så, först kokar man riset. Sedan tar man en traktörpanna, ringlar i lite olja och fräser den hackade löken så den är lagom mjuk. Sedan vänder man ned riset, pudrar över rejält med curry och steker det en stund, vänder ned bananerna och mosar på bra med stekspaden. Sedan kluttar man ner thaisåsen, någon matsked creme fraiché och sist av allt vänder man ned kasslern (den smakar inte så gott om den blir stekt så den ska bara vändas ned i slutet så att den blir varm).

Det blev succé! Det söta i bananen och thaisåsen vägde upp den salta kasslern riktigt fint! (Anledningen till att hela anrättningen blev till är att vi har tjugotusen bananer som börjar bli leopardprickiga. Därför blev det banangröt i morse, bananmiddag idag, blir banangröt imorgon och så har jag en idé om att komponera ihop bananbollar doppade i choklad. Kanske med nötter, kanske med något annat. Vi får se.)

En kväll på Stallvägen

Bredvid mig står en tom dessertskål. Tidigare har där rest sig ljuvliga, toppiga berg av Ben och Jerrys syndigt goda glass som nu ligger och böljer som krämiga vågor i mitt magsäckshav.

Framför mig ligger en tialott. I tider av grymma ekonomiska lidanden (har min snåltarm tagit tjänsteledigt på obestämd tid) till följd av världsekonomin sticker jag huvudet i sanden. Och tar till drastiska metoder.

I duschen står Jonas och pratar. Nej, han sjunger inte - han talar. Och talar. Talar. Imorgon ska han hålla det riktiga talet, jag har lyssnat på det knappt 4 minuter långa talet hela dagen nu och jag antar att han även kommer att hålla det i sömnen. Än är det inte slut, alltså.

Ja, så kan det se ut en helt vanlig kväll!

Reflektion när jag går ute i den gula hösten

Fördel med att bo i Norrland på hösten; Man slipper klippa gräs varannan vecka i oktober.

(Tankepaus)

Fördel med att bo i Växjö: Man slipper skotta snö. Någonsin.

Touché.

Desperationen tar nya nivåer

Min (inaktivt bloggande) vän gav mig idag tips om och länk till något som kallas 'Hälsovakten', med bifogad motivering att jag kanske inte äter alla vitaminer, mineraler, järn och allt vad det nu heter man ska trycka i sig. Sagt och enkelt gjort, nu är jag registrerad i de sju dagar det är gratis att prova på. Man fyller, inte helt enkelt och snabbt, i vad man äter under dagen (i gram! vem tusan väger sin mat?!) och så fyller den i ett diagram med alla miljoner staplar med olika kategorier, allt från omättat fett, zink och vatten till vitamin B12 och totalt kaloriintag.
Jag skjöt från höften och pillrade ihop dagens lista på vad som finns i Malins kista, och kunde (inte föga förvånande) konstatera att jag ätit för mycket proteiner, mättat fett och vitamin C. (Dvs. kött, godsaker och apelsiner i mitt fall idag).
Nå, nå. Känner jag mig själv rätt kommer jag inte att kunna föra bok över sådana här tråkiga saker i en hel vecka. Men vem vet till vilka höjder den dag för dag eleverande desperationen tar mig?
Månne kanske boven framträder i skarpt ljus om jag klär av mina matvanor på detta detaljerade sätt. Äter jag för lite Ben and Jerrys kanske?
Jag hoppas att det är orsaken.
(Jag tror inte att det är orsaken).

Hemma bäst (för att bli frisk?)

I väntan, eller snarare i desperation, efter tillfrisknande från förkylningen testar jag ständigt nya vägar. Blåbären är uppätna, echinea-brustabletterna uppbubblade och nedslurpade, vitlök slukad, jordgubbar, kiwi, apelsin och frukt och grönt i stora mängder nedmanglade i magsäcken, sena uppstigningar (vilket jag verkligen inte gillar att tumma på, men jag testar med tesen att sömn gör att man bygger upp immunförsvar, reparerar och allt det där) och te, the eller thé minst två gånger per dag. Det hjälper inte. Idag testade jag därför att hålla mig inomhus hela dagen. Jag lämnade Stallvägen 7 först halv nio då jag begav mig till Maria och drack ett glas rött vin (inget jag gillar i vanliga fall, men jag har hört att det är massa antioxidanter och rätt bra i måttliga mängder. Som sagt, jag är desperat. Ännu har jag dock inte köpt något snordyrt lurendrejerijox på häloskosten. Men vem vet i vilket läge jag är i om en vecka om förkylningen är kvar?).

Jag väntar på resultat imorgon...

Tuff, tuff här kommer vi...

...med ett SJ-tåg! Den 18 december 16.12 lämnar vi Växjö för att få känna på en Riktig Jul (med snö, kyla, granar och familj!) hemma.

Här slog kylan ned imorse (Jonas meddelade mig från köket då jag låg i sängen att termometern stod på 3 ynka grader celsius, vilket jag inte kan påstå var en av orsakerna till att jag skuttade upp ur sängen alldeles därpå, utan snarare tanken på att dra på mig mina varmaste långkalsonger).

Nå, vad är ett inlägg utan kritik? Utan att brodera ut mig för länge (vilket är lätt då jag har ett missnöje som puttrar i halsen) - SJ's prissystem är helt, totalt, oförutsägbart, icke-transparent och outgrundligt. Och dyrt, och oeffektivt och dumt. Basta!

CityGross nästa!

...Inte för att jag på något sätt vill ha en bil eller tänker skaffa en - men det ska bli skönt att få lasta in (tyg!)kassarna i en bil och inte pränga ner dem i en cykelkorg eller hänga dem på ryggen.

Bullbak på Stallvägen

Det kan inte gå fel när man har sådana eminenta assistenter som Matilda och ja...hushållsassistenten! Efter lite knåp fick vi ihop maskinen och det blev en riktigt fin deg. Vi (eller okej, mest jag) blev så imponerad att jag filmade en liten del av processen.

När väl bullarna skulle jäsas så passade Maria på att slinka förbi, vilket var riktigt trevligt och hon såg även till att bidra till bullgörandet genom att sätta sig på en plåt med bullar. Det var dock ingenting som hindrade oss från att stoppa in dem i ugnen, så man har nu cirka en tredjedels chans (risk?) att få en "Marias stjärtbullar" istället för en "Malin och Matildas kanelbullar" när man rotar i bullpåsen.

Matilda kavlar deg! (I bakgrunden syns min middag; penne med älgfilé, svampsås och sparris)


Maria kommer och ser filurig ut (och sätter sig tre sekunder efter detta ner på stolen som syns på bilden, där det tyvärr redan står en plåt med bullar).

Omdöme: Ben & Jerrys "Baked Alaska"

Det tacksamma harvandet genom Ben & Jerrys (alldeles för tunna) glassutbud går vidare! I frysen står en närapå tom bunke med "Baked Alaska". Den beskrivs, som alla andra av deras smaker, på ett sätt som får munvattnet att droppa på ett sätt man bara tror att St Bernhardshundar klarar av; "Vanilla Ice Cream with Marshmallow Swirls & White Chocolately Polar Bears". För att kompsensera det faktum att deras glassar är så ohälsosamt goda att de ger folk dåligt samvete för att de glufsar i sig dem utan hejd, satsar de som vanligt på att rättfärdiga ditt köp:

"Årets viktigaste glassexpedition går genom lager av vaniljglass, virvlar av marshmallows och isbjörnar av vit choklad. Försäljningen av Baked Alaska skapar nämligen konkreta åtgärder för att minska den globala uppvärmningen. Vi har hittills investerat ca 22 miljoner i både samarbeten och egna projekt. "

Många av deras glassar är knutna till olika projekt runtom i världen, vilket givetvis till stor del är av rent marknadsföringsmässiga skäl, men man måste gilla det. Nå, till själva glassen!

Omdöme: Innehållet är väldigt vitt - vaniljglass (med vaniljprickar), vit marshmallowkräm och vita björnar av choklad. Inte minsta lilla nöt, kolakräm, chokladsås eller chokladbit ("vit choklad" är som bekant inte riktig choklad per begreppets definition). Per automatik krossade jag ned lite överbliven kladdkaka för att piffa till den vid första avsmaket, och vid andra kompletterade jag med Daim. Den går dock helt klart att äta utan chokladinslag, men det rekommenderas starkt!

Slutsats: Grymt, grymt god vaniljglass! Då den är så pass neutral passar den utmärkt till det mesta - jordgubbar, alla slags såser, efterrättspaj och mjuka kakor. Marshmallowssmaken är dock svår att känna, däremot är björnarna i vit choklad riktigt smakrika och stora!

Tips: Istället för att köpa deras vanliga vaniljglass (som för övrigt är Fair Trade-märkt) - köp denna så får du en roligare och mer innehållsrik glass!

Vi och borgarna

Våran morgonläsning har inte bara förflyttat sig från Norr till Söder (från Piteå och Skellefteå till Växjö, via Lund och Stockholm) utan även gjort en drastisk glidning från Vänster till Höger (här i mer ideologiska än geografiska termer). Från sossenästet Piteå med den helt dominerande Piteå-Tidningen som formligen skriker rött, till södra Sverige där DN istället blev morgonläsningen och därmed gled vi från rött till en mer blå riktning. Nu har glidningen fortsatt och numera täcks köksbordet i en distinkt blå färg; vi har en halvårsprenumeration på Svenska Dagbladet.

Jonas föreläsare berättade att genomsnittsinkomsten för en SvD-läsare ligger på cirka 30 - 50 papp i månaden (med övervikt mot de högre sifforna). Med andra ord är det vi och överklassen. Vill man se det på ett annat sätt kan man se det som att vårat (bidragsberoende) hushåll har bidragit starkt till att sänka siffrorna i statistiken.

Som fotnot kan tilläggas att vi även är nyblivna prenumeranter av Fokus (kan vara bra för att skingra den blå dimman som annars lägger sig över nyhetsintaget vid köksbordet). Viktigast av allt är kanske att säga att vi inte betalar ett enda öre för prenumerationen av SvD. De sökte testpiloter, så jag tänkte "varför inte?", anmälde mig och blev utvald. Så nu är det bara att säga tack och adjö i ett halvår till DN (jag kommer att sakna dig!) samtidigt som jag kramar om de varma 90 kronorna i månaden vi nu sparar. Vad gör man inte för att klara sig i tider av ekonomiska depressioner, bankkriser och börskrascher? Man börjar tydligen läsa SvD.

(Frågan är dock; blir man borgare av att läsa "svenskan" eller läser folk svenskan för att de är borgare? Jag tror på det senare, trots att jag hoppas på att våran prenumeration automatiskt på något vis kommer att generera en tillväxt i vår månatliga inkomst så att harmonin i universum behålls, det vill säga att vi landar på en inkomst som överrensstämmer med den genomsnittlige läsarens).

Harmonisering, koherens, samordning eller 'vad är problemet'?

Osjälvisk likt en myra som offrar sig för stackens bästa försöker jag dra ett (visserligen lätt) strå till min stack (staten, allmännyttan eller vad man nu ska kalla det) genom att ge blod. Jag inser ju att jag drar en hel del strån från stacken (utan att gå in på vad dessa strån består av) och borde därför utjämna denna obalans.

Nå, detta har gått alldeles utmärkt i Piteå. Eller okej, efter en knackig början som innehöll viss avsvimmning på blodcentralens toalett och efterföljande blåmärke i huvudet efter förmodad skallning av handfatet, ja efter den början så gick det utan problem. Förutom att mitt blod inte är så piggt på att lämna kroppen så jag får sitta där med en liten pump för att få igång själva transfereringen till påsen (det ligger med andra ord i mitt blod att vara snål med mina tillgångar, så det är helt enkelt inte mitt fel att jag är en snål jäkel, det är givet av naturen).

Okej, till saken. För att få ge blod i Sverige har vi för det första regler som jag antar är gemensamma över hela landet och i mångt och mycket följer filosofin "bättre att sålla bort eventuella godkända blodgivare än att släppa igenom en fuling" på samma sätt som att vi hellre friar en skyldig än dömer en oskyldig här i landet. Det innebär konstiga regler, som bland annat att homosexuella inte får ge blod alls. Det ska bygga på att det finns en större risk att en homosexuell har HIV än en heterosexuell (se dock smittskyddsinstitutets statistik för att fånga verkligheten). Om så är fallet är hur som helst irrelevant enligt mig då samtliga blodgivarkandidater gör HIV-test (och alla andra möjligta test på blodets innehåll och kvalité) innan man blir godkänd som blodgivare. Byter man partner måste man göra ett nytt test och i avvaktan på resultatet får man vänta med att ge blod. Detta leder mig till en dramatisk (och förmodligen överdramatiserad) tolkning; Landstingen anser unisont att honomsexuella är 1) Lösaktiga 2) Skulle ljuga om ett partnerbyte och därmed kanske bära på HIV-virus och sprida smitta 3) I sådana fall, har de kopplingar till al-Quaida? Vill de terrorisera vårat västerländska välfärdssystem?. Okej, nu andas jag och kommer till det jag egentligen tänkte ifrågasätta då det gäller blodgivning och som titeln här ovan antyder; Landstingens högst individuella bedömning om vad en godkänd blodgivare är. Jag började tänka i de banorna då jag (inbillade mig att jag läst fel och inte lade stor eftertanke på det) skummade igenom informationen på Växjö blodcentrals hemsida "Du måste...blablabla, väga minst 55 kg, blablabla, vara fullt frisk vid besöket, blabla".

Jag som gett blod i Piteå och varken dött själv eller dödat någon genom detta har aldrig vägt över 55 kilo då jag gett blod. Det har funkat utmärkt och förhoppningsvis har mitt blod kommit någon till undsättning då jag vet att blod är både en brist- och färskvara även här i Sverige. Nå, i Piteå, såväl som Lund och i Stockholm ligger ribban på 50 kilo, så jag antog att de bara sladdrat en gång för mycket på femman i tangentbordet. Icke. Idag då jag ringde och ställde in min blodgivar-koll på grund att jag är förkyld (ett ständigt tillstånd numera för övrigt) och ville skjuta fram besöket undrade jag lite försynt om det stämde att det är krav på att man ska förkroppsliga 55 kilogram. Så var det. När jag lade fram lite information om läget i Piteå så sa hon "Ja, det finns inga gemensamma krav utan varje blodcentral sätter själv upp regler, så de kan variera lite".

Öhm, okej. Så vitt jag vet sker blodgivning på exakt samma sätt i hela landet, lyder under exakt samma vetenskapliga rön och är exakt lika farligt oavsett var i landet mellanmjölk du befinner dig, vilket därmed gör det helt oförståerligt hur man då kan ha olika kriterier för vad en godkänd blodgivare är.

Så, vad är problemet? För att snacka i ord som förordare av en Europeisk stat använder; "vi måste harmonisera, integrera och vara koherenta i alla våra policyområden."

Länge leve stat Blodgivarcentralen, säger jag.

Hemma hos Forssell/Enmarks!

(Ja, det står faktiskt så på vår postlåda, även om det är lättare att säga Enmark/Forssell).

Tryck här om du vill se några nya framsteg vi gjort i lägenheten (och äldre bilder, förhoppningsvis syns det vilka som är nyare).

Äppeltjyven är i farten...

Vad gör man inte då fonderna urarmas för att vända på slantarna? Jo, man tar på sig oömma kläder och hojar iväg till närmsta äppelträd för att få lukta på barndomen igen (en tid då pengar fanns i form av enkronor och femmor i spargrisen)! Med andra ord har jag imorse klättrat i träd! Jag blev förvånad över ett par saker, bland annat hur klen jag är. Jag lyckades knappt hiva mig upp i trädet från marken varpå hela expeditionen höll på att få ställas in. I och för sig har jag varit förkyld i mer än en månad så mina krafter och muskler har haft god tid på sig att försvinna. Nå, utöver det blev jag förvånad över hur jäkla svårt det är att klättra i träd. Först blev jag även förvånad över hur rädd jag blev när jag kom en bit (för att ge er perspektiv kan sägas att jag aldrig var mer än två meter över marken), men sen kom jag på att jag mer än väl vet att jag alltid blir rätt så skakig när mina fotsulor befinner sig mer än min egen längd över markytan.

Nåja, kul var det och nöjd blev jag! (Och suspekt såg det nog ut, jag misstänker att äppelträdet står på Teleborgs slotts mark, vilket förvisso numera ägs av kommunen och inte av en privatperson, vilket känns betryggande då de tenderar att bry sig mindre om sådana intrång än vad privatpersoner gör).

Nu har jag en massa äpplen på diskbänken som är redo att bli en del av ett bakverk, ett matverk eller kanske bara bli mos. Jag funderar på att testa bakmaskinen och vad den går för genom att göra mos, men jag måste ta mig en närmre titt på delarna och försöka dra mig till minnes faster Karin och farmor Lottens instruktioner.

Jonas har iallafall önskat smulpaj så det blir det iallafall (han står för vaniljsåsen och jag för baket). Utöver det blir det kanske en vinbärsäppelkaka eller äppelbullar. Jag funderar på att göra äppelchips också, då jag har planer på att göra potatis- och kålrotschips i ugnen någon dag framöver.

På tal om gottigheter är det Kanelbullens dag på lördag! Då blir det givetvis bullbak! Jag funderar på Leilas sticky buns, men det lutar åt att det blir de klassiska. På tal om Leila bläddrade jag i en av hennes bakböcker hos Caroline igår - "a piece of cake" - vilken kanonbok! Den måste jag låna hem. Mycket trevlig, med nyttig information också, framförallt om olika mjölsorter och deras egenskaper samt en omvandlingstabell (dl - gram) över en hel radda med saker.

Black Sunday i Växjö

Ja, det är inte utan att man undrar hur man orkar cykla en mil extra för att handla kassler för 39,90 kronor kilot istället för att gå över gatan till ICA och köpa den för 59,90, varför man lägger ned åtskilliga timmar i månaden på att surfa runt och spana efter extrapriser, erbjudanden och tävlingar och orkar jobba extra när man har heltidsstudier att syssla med, när man kan förlora 3500 spänn på tre timmar utan att kunna göra något åt saken. Jag talar givetvis om Swedbanks jätteras igår, som får mina fonder att blöda och min snåltarm att bli tvångsintagen på psykavdelningen (som ligger någonstans bakom njurarna tror jag). Jag har dock två mantran jag upprepar ständigt; 1) Än så länge (men det är nära nu) har jag fortfarande gått plus på fonderna (hade jag dock haft dem på ett vanligt sparkonto hade jag dock haft betydligt mer än nu), och så länge jag inte tar ut dem eller de ligger på minus, har jag faktiskt inte förlorat något även om hela vinsten är slukad, 2) Man ska inte bry sig om saker man inte kan påverka (läs: börsen). Puh. Nåja, idag gjorde Universum sitt bästa för att återställa balansen (som jag tidigare talat om angående att jag inte vann en cykel) och rädda lite av min skamfilade tur-aura genom att skicka mig ett brev från Forex som sa "Grattis! Du kom tvåa i vår tävling på Novischmässan i Växjö, här får du 200 kronor!". Okej Universum, jag ser att du iallafall försöker, det var inte riktigt 3000 spänn men en bit på vägen!

(Jag hade givetvis helt glömt bort att jag tävlat över huvud taget tills jag lyckades dra mig till minnes att jag stannat vid Forex bord på Novischmässan för att se om de hade något smarrigt gratisgott att bjussa på - vilket de inte hade - och av besvikelse tänkte att "äsch, jag fyller väl i det där tävlingformuläret då". Det var ju attans tur att de inte hade nåt gott, bättre pengar i handen än godis i munnen!).

Så här i begynnande lågkonjuktur, stigande arbetslöshet och allmän ekonomisk regression börjar jag fila på en plan B; Hoppa av livet som fattig student och ägna mig heltid åt att besöka mässor och event med tävlingar samt tävla som tusan via internet och i affärer. Kan det vara något? Det är väl om något ett sätt att försöka utnyttja kapitalismen (i form av marknadsföring av företag via tävlingar) som annars alltid lyckas snuva dig. Jag vill snuva tillbaka! Banne mig.

För femte gången, nej!

Igår publicerade jag ett inlägg angående antal gånger jag äntrat fel lägenhetsbyggnad. Dessa siffror kan behöva en närmare förklaring, dessutom ett förtydligande angående det faktum att jag i flera fall har hunnit komma väldigt långt innan jag insett att jag visserligen står på precis rätt ställe - fast i fel byggnad.

Jonas (bland andra lyckliga ostar) har många gånger fått tillfälle att skratta gott åt min tankspriddhet, eller snarare vad den resulterar i. Förutom att jag har ringt mig själv och svarat (och varit väldigt förvånad över att ingen svarar på mina "hallå?" på andra sidan luren) samt letat skor i vad som känts som evigheter och sedan blivit uppmärksammad på att jag har dom på fötterna och andra smått pinsamma händelser, tycker jag att jag ändå har rätt bra koll på hur världen ligger. Speciellt stolt är jag över hur snabbt jag har skaffat järnkoll på Växjös upplägg, affärer, cykelvägar och förbindelser. Ett påstående som står i skarp kontrast med och ifrågasätts genom mitt (mina) senaste upptåg som återigen främst Jonas (plus ett antal vänner) fått garva åt.
Nå, vi bor alltså i området Idet, närmare bestämt i de så kallade "sockerbitarna" vilka det finns ungefär 17 stycken av. Vi bor på nummer sju, på våning tre, längst ut i hörnet om man föreställer sig dem liggandes inom en fyrkant.
Det hela började under nollningsveckan, då jag glad och skapligt snurrig i hågen trampade hemåt sent i natten (alternativt tidigt på morgonen), parkerade cykeln och dundrade upp till tredje våningen och tryckte in nyckeln i dörren, som uppenbarligen och märkligt nog hade fått en hel del stryk i form av skrapmärken sedan jag såg den sist, och vred om. Dörren gick inte upp. Full av kreativitet (och möjligtvis även någonting annat) knackade jag på dörren och ropade "Jonas! Jonas! Öppna dörren!", tills två intryck slog mig samtidigt; synen av skylten på dörren och ljudet av något som rörde sig bakom dörren. Problemet var det första intrycket, vilket innebar att det andra intrycket fick en helt annan innebörd - Det stod "Rudolfsson" på dörren. Inte "Forssell/Enmark". Malin lubbar alltså iväg fort som attan.
Två nätter efter detta, befinner jag mig i ungefär samma tillstånd när jag cyklar hemåt. Vid cykelparkeringen tycker jag att det är ovanligt fullt, väl inne vid postskåpen slänger jag en besvärad blick på golvet där någon slängt ut ett tjugotal ICA Maxi-reklamhäften och väl framme vid dörren tittar jag förvånat åt grannens dörr där det nedanför ligger en dörrmatta och bredvid står en halvfull skohylla. Jag stänger ögonen, knycklar ihop ansiktet och vill inte titta på dörrskylten. Men jag måste. "Rudolfsson". Jag svär utan ljud, inser att det inte är mycket att göra åt saken än att ge sig ut och iväg till rätt lägenhet.
Dessa händelser kunde jag fram tills dess bortförklara genom att hävda att kunde ha undvikits om 1) Jag vore i kemisk balans, 2) Det inte vore mörk natt och trött Malin.

Jag kan dock inte förklara hur det kommer sig att det har hänt tre gånger till. Utan bortförklaringar.

(Tredje gången var jag så otroligt kissnödig att jag förmodligen av rent önsketänkande lubbade upp i "Förbannelsens hus", det ligger nämligen just före vårat och mentalt vill man gärna tro att man "redan!" är framme för att man 1) antingen cyklar så jäkla fort, eller som i mitt fall 2) hade ett trängande bekymmer. Sista gången har jag ingen aning om varför jag helt plötsligt återigen stod framför Rudolfssons dörr med nyckeln i låset. Jag hoppas att karln inte är hemma så ofta. Eller äger en pitbull.)

och en halv...

Antal gånger jag gått in i fel lägenhetsbyggnad: 5.

Anledning till varför jag inte kom längre än till första trappan: Den unkna lukten. (Som vi inte har här på Stallvägen 7 då vi har tvättstuga i källaren.)

Äntligen hem(ma)!

Nu har knopparna brustit och fram har trätt vackra blommor! Med andra ord; flyttlådorna och möbelförpackningarna är väck - och fram har trätt ett inrett hem! Ett kvalitativt språng togs definitivt i helgen då kära mor och Dan kom på ett intensivt och (alldeles för) kort besök. Frysen har fyllts med såväl älg- och oxkött som blåbär och vinbär, gardiner hänger som en omfamnande barm runt fönstrena och väggarna är inte längre endast prydda med färg och kvarlämnade hål. Bilder finns, än så länge endast i Jonas kamera, men då dom kommer in i datorn åker de direkt upp i mitt Picasa-album!
Vad vi inte har lyckats få upp är däremot vårt skrivbord. Skivan står (och faller) med ben, ben som visade sig inte passa till den aktuella skivan och som vi dessutom endast fick med oss tre av då det bara fanns just tre kvar på IKEA-lagret. Nåja. Vad vore ett IKEA-besök utan en liten besvikelse? (Ett perfekt besök enligt mig).

Vad mer? Maria gjorde mig för någon dag sedan uppmärksammad på att vi har tenta nästa måndag. Helt plötsligt kom den väldigt nära i almanackan, som alldeles nyss låg flera tjocka sidor fram. Nu är siktet inställt på flera hundra sidors manglande av Europeisk integration, teorier och EU-policys. Med andra ord kommer bloggen bestå av förproducerat material till stor del (ja, jag har lite på lager) de närmsta dagarna då jag sitter parkerad i biblioteket.
Snåltarmen har möjligtvis gjort det onödigt obekvämt för mig att studera då jag endast har tillgång till kurslitteraturen via biblioteket som har väldigt begränsade öppettider då jag inte har köpt (de snordyra) böckerna, och nu är jag för sent ute om jag skulle få för mig att beställa dem.
Inkomst-utgiftbalansen har varit så bedrövlig att jag funderat på att anmäla mig till Lyxfällan (som jag för övrigt inte klarar av att se på, det är inte bra för mitt blodtryck och därmed min hälsa, tror jag), om det inte vore för att jag ändå inser att det till stor del har med engångsutgifter som har med flytten att göra. Men de fasta utgifterna går dock inte att förneka; Hyran (som slukar 100% av mitt studiebidrag. Hallå där, Anders Borg! Vi studenter lever under fattighetsgränsen här, och de flesta av oss får faktiskt rösta. 1/3 av studiemedlen går till hyran numera meddelade de i P1 idag, tidigare låg siffran på 1/5. Hästsvanskillen har med andra ord inte hängt med i den allmänna prisutvecklingen, eller väljer han att inte se den), träningskortet (250 kr/månaden, vilket jag inte kan utnyttja då "förkyld" är mitt ständiga hälsotillstånd), hyresgästföreningen (som vi blev övertalade att gå med i, jag är lite skeptisk till 70 spänn i månaden för det), tv-avgiften och allt det andra som man åläggs.

Nånå, slut med klagovisan. Jag har faktiskt vunnit en cd-skiva från CDON.com och man får faktiskt som medlem i Hyresgästföreningen köpa en biobiljett för 66 kronor.

I väntan på Besöket

Efter att (rätt lätt faktiskt) ha blivit övertalad till en promenad 07.30 med Mino och Maria i morse och några timmars hårt studerande på UB (universitetsbiblioteket) har jag nu, mätt och belåten sjunkit ned i soffan. Min plan var att få upp pluggflåset igen men uppvärmningen lyser med effektivitetsfrånvaro. Det vore alltså inte helt fel om Besöket helt plötsligt plingade på dörren så att jag hips vips inte längre kan slå upp studieböckerna.

För att rädda idén om mig själv som ambitiös drivkraft i denna nedåtgående super-G-backe får jag helt enkelt tänka på igår. Igår var jag nämligen väldigt ambitiös i mina middagsplaner (i varje fall); Wraps med cevapcici. Det låter kanske inte så avancerat, men jag har av någon anledning alltid ambitionen att göra saker från grunden. Sagt och gjort, dagen före förberedde jag en av tillbehören (hummus) genom att lägga kikärter i blöt. Vid lunchtid dagen till ära kokade jag dem i lagerblad och vitlök i 45 minuter. Väl i tid innan middagen trollade jag samman hummusen, förberedde degen till wrapsen (dinkel- och rågmjölswraps) och svängde ihop cevapcicin (kroatiska..öhm, kryddiga köttbullar i prinskorvform). Jag hyvlade zucchini, saltade (för att göra dem mjuka och färdiga för stekning) och lät stå. Sedan förberedde jag min hemmagjorda tzatziki genom att riva gurka och sedan låta den rinna av i durkslag, för att sedan vända ihop den med allt annat just innan vi skulle äta.

Alternativet (det jag kunde ha gjort men inte gjorde) var att:

Cykla till Lidl. Köpa sjukt billiga wraps, frysta cevapcicis klara att steka, hummus i burk och färdig tzatziki. = Middag färdig. Det enda middagarna skulle ha gemensamt arbetsmässigt var att hacka tomat.

Behöver jag tillägga att diskberget som successivt antog mer och mer oanade former för att sedan resultera i något som det snart hade börjat bildas moln runtom hade undvikits?

I brist på bild av såväl storslagen middag och lika storslaget (disk)berg slänger jag upp en riktigt relevant bild på vår superfina lampa jag inhandlat på Indiska!

Malins magiska blåbärsscones med grahamsmjöl

Jag bestämde mig igår för att göra någonting av en Yoggi-yoghurt jag köpt (av det enda skälet att den var ovanligt billig för att vara yoghurt). Det fanns inte någon smak som jag föll för, men jag tänkte att blåbär inte kan vara fel. Det som däremot var fel var själva yoghurten; 0,1% fett och inget socker (det vill säga sukralos istället för vanligt socker). När det kommer till yoghurt och fil för den delen gillar jag lite fett, och hellre vanligt socker än något mystiskt sötningsmedel.

Smaken visade sig vara sådär. Men, för att intala mig själv om att det var ett bra köp (sådana mentala hjälp- och stödinsatser riktade till att hålla snåltarmen med god min får jag nyttja ständigt) började jag fundera ut alternativa användningsområden till Yoggin. Det resulterade i en idé om muffins eller scones. Det blev det senare. Och de blev fantastiska! När jag kladdade ihop degen (som blev väldigt speciell i sin konstitens) var jag mycket skeptisk och anade att jag istället för att ha kastat iväg en snöboll startat en lavin av slöseri av föda (mina scones innehåller dyrt äkta smör och krav-märkt mjöl, bland annat). Men det blev en succé! De blev riktigt frasiga, fluffiga och saftiga. Lycka!

Här kommer receptet, som jag skjuter iväg från en höft.

Malins magiska blåbärsscones med grahamsmjöl
Ugn: 225 grader (icke-varmluft)

2 dryga dl vetemjöl
2 dryga dl grahamsmjöl
2 msk bakpulver
2 tsk salt
2 dl Yoggi lätt, blåbärssmak
50 dryga gram smör

Väldigt lätt: Blanda de torra ingredienserna, fördela det kylskåpskalla smöret i mjölet och plutta därefter i Yoggin och slafsa ut två klumpar på en plåt med smörpapper på. Platta ut den lagom tjockt (0,5 - 1 cm) och nagga som tusan med en gaffel. In i ugnen! Vår ugn är lite knepig, så de bakades kanske i drygt 12 minuter men det kan nog gå snabbare i en annan ugn - man får helt enkelt vakta dom godluktande bitarna!