Om jag nu är vad jag äter

...så utgörs som jag nämnt tidigare min underkropp av dallrig risgrynsgröt, men jag borde vara attans söt också, ty socker är en stor del av min föda. Okej, jag har försökt sluta med risgrynsgröten. Jonas köpte mig i och för sig 500 g Felix-gröt förra helgen men jag har varit duktig och har kvar några slevar! Kan bero på att den faktiskt inte är så god. Ofta hänger smak ihop med pris, men i detta fall måste jag som risgrynsgrötskorvsexpert säga att den billigaste gröten jag har funnit även är den godaste (Hallelujah för det!). Den finns på Lidl och smakar utmärkt. Nå, efter ännu en dag på konditoriet med (allt för) många avsmakningar sitter jag återigen här med lite svajig mage. Jag försöker ursäkta mig med att jag smakar mig igenom utbudet, men med det som argument får jag svårt att förklara mitt slukande av chokladboll (jag har redan smakat den, och den är riktigt smaskig). Nå. Fransk chokladmaräng, mörk chokladpralin och en milano har slunkit ned.

Ja ja, till saken! Jag har nu bestämt mig för att nu banne mig ska jag inte äta sådana hära sockerbomber på ett tag. Expedition "Malin utan socker i en vecka" ska få sin början imorgon. Puh. Hur ska detta gå? Det är ju socker i det mesta (till och med blodpudding! Varför, säg mig varför?) men jag vet ju vad som är mat och vad som är...eh, lite mer av den smaskiga arten. Jag ska rapportera hur det går. Jag funderar på att låta denna expedition pågå tills jag faktiskt klarar en vecka. Vi får se. Jag ska ladda upp med att se "Du är vad du äter" ikväll (Den svenska varianten är dock så tråkig, tacka vet jag den där elaka engelska kvinnan med sina gröna grönsaksbrygder!). Jag ska försöka bänka mig framför Gordon Ramsays restaurang-räddarprogram också. Och så var det det där med franskan...

Ps. "Våra" Milanos ser inte riktigt ut som på bilden (de ser ju ut som stora finska pinnar! Varför ha de pärlsocker på?), nåja.

Så plussar jag på min lista

...dagen började mycket bra. Solen sken och den överoptimistiska utetermometern visade 19 grader. Medvind till jobbet och se där, efter Sveavägen cyklade jag förbi Ensamseglaren i egen hög person (för er som inte har sett Spermaharen - se filmen eller/och köp boken! Oförglömliga karaktärer, minst sagt.) -Johan Rheborg, stod och log mot solen med en småfånig uppsyn vid ett övergångsställe. Ännu en kändis att lägga på listan, alltså.
Inte nog med det, listan blev vid lunchtid ännu längre om man nu räknar Idol-deltagare. Och se det gör jag, dessutom vann han ju hela faderuttan. Lite tråkigt är att han nästan är från mina hemtrakter. Nå, en vältatuerad karl stegade alltså fram till kassan och frågade på bred dialekt om det var okej att han fick ta sin påtår "här uppe" (konditoriet har 2 våningar) när han hade köpt kaffet där nere. Jomenvisst, svarade jag (för 27 kronor koppen är det väl det minsta man bör få). Karln i fråga var Idol-vinnaren Markus. Fagervall till efternamnet. Men efternamnet behöver man väl knappast använda av förtydligande skäl, detta "Idol-" prefix man automatiskt skaffar sig genom att delta i denna sångtävling brukar räcka långt.

Vad han får stå ut med (lång historia)

Förutom att han ligger utslagen bredvid mig nu (efter en lång och jobbig natt med magsjuka och alla dess tillbehör) får han dras med mina eskapader och initiativ titt som tätt.
Nu i lördags fick jag bland annat personalen i receptionen på Åhléns inne i Stockholm att efterlysa honom på samtliga våningar i högtalarsystemet (Jonas Enmark, Jonas Enmark, var vänlig att kontakta personalen i receptionen, en person väntar vid receptionen).
Det är inte säkert vem det var mest tur för att han inte var där - han på grund av skammen och mig på grund av eventuella repressalier, men ju längre jag stod och väntade där vid receptionen hoppades jag att han inte skulle uppbenbara sig där vid rulltrapporna han borde komma från och där jag fäst blicken i minuter långa som evigheter.
Det hela började med att jag och Jonas äntrade det stora varuhuset, en halvtimme innan vi avtalat tid med Birgitta och Thomas utanför NK. Jonas siktade på herravdelningen på plan 4, vände sig om i rulltrappan vid våning 1 och sa "håller du koll på klockan?". Jag svarade jakande och såg på när han fortsatte sin rulltrappsklättring mot kavajer och kalsonger. Själv stannade jag vid linnen och trosor, det vill säga på plan 1. Detta visste inte Jonas, och här börjar grunden för högtalarincidenten läggas.
Jo, jag höll koll på tiden. Jag visste att Jonas varken hade mobil eller klocka på sig, så en kvart innan utsatt mötestid gav jag mig upp mot herrstrumporna och scannade våningen efter min skinnpajsbeklädde pojkvän. Det slog mig då att det är många karlar som bär svart skinnpaj och jeans numera, vilket gjorde att min Jonas-radar blev konfunderad. Tiden började bli knapp, och jag började reflektera över hans ord i rulltrappan; "Håller du koll på klockan?". Menade han då att jag skulle hålla koll på klockan och knata till NK själv? (Han borde ju veta att jag inte hittar dit själv, så det avfärdade jag till 70 %). Skulle jag hålla koll på klockan åt oss båda? Ja, det lät ju rimligt. Mindre rimligt är att hitta en människa på Åhléns varuhus på 10 minuter. (Vilket han också bör veta, varför jag avfärdade även detta alternativ till 70 %, vilket i sin tur lämnade mig i ett avfärdande av båda möjliga tolkningalternativ). Jag övervägde olika handlingsplaner och kom fram till att det ju vore hemskt att (försöka) hitta min väg till NK utan Jonas, och så står han där djupt försjunken i ett t-shirtval och utan tidsuppfattning då han förlitar sig på att jag "håller koll på klockan"! Utan mobil, dessutom. Min egen var på vippen att inta viloläge så jag valde att inte ringa till Birgitta eller Thomas förrän läget hade intagit akut tillstånd och fråga om vägen till NK (utan min stackars pojkvän). Så, jag började tänka på hur man gjorde innan alla hade en mobil i jackfickan. Jo, man avtalade tid. Men nu var ju det där med tidskollsfrågan i ett osäkert läge, så jag spann vidare och blev mer stressad och ängslig. Birgitta och Tomas väntar. Jonas är helt lost i tid och rum någonstans i byggnaden och klockan tickar. Likt vilken mamma som helst knatade jag ned till gatuplanet och receptionsdisken. Följande dialog utspelade sig:
Jag: "Ursäkta, hej! Jo, om man har tappat bort någon på varuhuset, hur gör man då?"
Receptionisten: "Hur gammal är personen, är det ett barn?"
Jag: "Öh..hehe, nej det kan man väl inte säga att det är".
Receptionisten: "Eh...okej. Ja, vi brukar ju bara efterlysa barn i högtalarna." (Säger hon och slänger en menande blick till receptionisten bredvid varvid de utbyter leenden och försöker kväva sina tysta fnissanden). Hon fortsätter: "Har han ingen mobil på sig?"
Jag: "Nää, och ingen klocka på sig heller. Vi har stämt träff vid NK precis nu och jag skulle hålla koll på tiden, men nu hittar jag honom inte och jag har letat på alla våningsplan".
Receptionisten (försöker rättfärdiga sitt kommande policybrott genom att försäkra sig om att hon gör rätt sak): "Är ni härifrån?"
Jag: "Nää, det är vi inte." (Okej, inte helt sant då vi faktiskt är skrivna i Stockholm. Men jag gav ett helt korrekt svar utifrån frågan, nej vi är inte härifrån - men vi bor i Stockholm. Det kursiverade kanske borde ha sagts (men sades ej) av förtydligande skäl, men jag misstänkte att det kunde göra att hennes rättfärdigande av efterlysning av vuxen man av flickvän inte kändes okej.)
Receptionisten tittar på mig länge, allvarsamt för att visa att detta är ett undantag ("skulle vi göra så här för alla så skulle..blablabla" sa hennes blick) men utan att kunna dölja ett förlöjligande leende lyfter hon mikrofonen och tar ton.
Jag hörde inte riktigt ordagrant vad hon sa, förmodligen ville jag inte höra det för att på så vis kunna tränga det ur mitt minne så fort som möjligt. Jag hade samlat mycket mod innan jag åtog denna drastiska åtgärd och var fullt införstådd med hur pinsam situationen var och att Jonas eventuellt om han var i varuhuset skulle lämna det utan att gå till mig i receptionen och hoppas att jag stannade där. Typ.

Nå, nu var Jonas inte där. Han hade knallat till NK och stod och väntade tillsammans med sina föräldrar. När jag stått och våndats i en timme (okej, det var kanske fyra minuter, men vi snackar upplevd tid) ringde telefonen. Jonas från Birgittas telefon. "Var är du?!". Jag fick vägbeskrivning till NK och styrde kosan därutefter.
Och ja, kära ni, här hade jag chansen att låta hela situationen falla i glömska, jag hade chansen att inte nämna att en viss Jonas Enmark hade blivit efterlyst på NK. Men jag kunde inte se på honom utan att plågas av hans ovisshet. Att hans namn har ropats upp i en av Stockholms största varuhus och att ljudvågorna av denna efterlysning studsat mellan såväl Ittalavaser, Björn Borg-kalsonger som tusentals människor. Jag var skyldig att nämna min lilla, eh, aktion i handlingsplan "Operation lokalisera Jonas".
Han hade varit helt ovetandes om att jag hade parkerat på våning 1 men hade haft full koll på tiden, och med vissheten att chansen att hitta varandra i ett varuhus i den storleken är ytterst liten inom ett så pass kort tidsspann gick han mot NK. Vilket jag också borde ha gjort.

Ja, slutet gott allting gott. Förutom att Jonas blev magsjuk igår. Nu ska jag cykla till ÖoB i regnet och köpa billigbilligt tvättmedel.

Nä, men nu!

Nu är det klartåbetal(r)t! Som någon från Piteå borde säga. Jag och Jonas ska agera miljöbovar (vi flyger) och Östeuropaupptäckare på påsklovet, närmre bestämt från den 24 mars till den 27:e. Men för att boka resan krävdes en tuff kamp mellan oss och ett motstridigt SAS-bokningssystem. Vi slet oss i håret, suckade uppgivet, klagade öppet och var utom oss av frustration. Utan att gå in på det närmre kan konstateras att vi funnit ett slags moment-22 inbäddat i Eurobonusbokningen. Nåja, vi överlistade systemet. Man tycker dock att bokningssystem bör göras busenkla och smidiga för att på så vis underlätta för kunder att göra en bokning. Men se här uppstår tydligen polemik mellan man och SAS. Hade detta varit något av ett impulsköp (vilket det inte var, men ponera att det var så) hade vi nog hunnit ångra oss två eller tjugo gånger. Förmodligen hade vi valt ett annat bolag. Nu nöjer vi oss med att sprida budskapet att SAS hemsida är skruttigare än ett tre år gammalt äpple.

I övrigt. Solen lyser här i Bergshamra men det blåser (som vanligt, kanske bör tilläggas. Jag skyller allt på det här jädra vattnet som ska omge och slingra sig genom Stockholm). Jag hade planerat en omfattande cykeltur till Skatteverket (som ligger på söder) men jag sitter just nu och väger för- och nackdelar. Väger idag mot imorgon. Kanske imorgon ändå. Jag har smällt i mig en pinocchiotårtbit och en Garbo. De ser inte ut att vara mycket för gommen de där kakorna, men se några ordinära syltgömmor är de minsann inte. Den mättnad det har givit mig i magen röstar ivrigt för ett imorgon.

I väntan på...

Det blev inget morgonstuderande på skolan - däremot har jag tränat mina färdigheter i Pinnochiotårtsbakande (jag har tyvärr försnillat Ulfs recept, så jag fick nöja mig med ett jag hittade på internet som jag misstänker inte är ett fullgott alternativ, men nåja)! Marängen blev iallafall underbar, och det kan jag tacka vår otroligt snälla granne för. Utan hennes utlåning av elvisp hade det varit omöjligt att göra en sån god tårta. Tack, ännu en gång. (Jag slutar nu, det börjar lätt likna ett Oscarvinnartal).

Jonas har varit en god bakassistent och han har dessutom kilat omkring lägenheten nu i en dryg timme och pillat, fixat och ordnat. Dammsugit, kastat, torkat och så vidare. Man kan ju lätt få för sig att det var smutsigt här innan men så var inte fallet. Han har även köpt tulpaner till sin kära mor! I skrivande stund har han gett sig in under diskbänken för att göra en insats, ett ställe jag inte vill beskriva närmre för er som just har ätit.

Jag undrar om han hade gjort samma putsning av lägenheten om det "bara" (Thomas är inte bara, men ändå) hade varit sin far som skulle komma på besök? (Nu när jag tänker på det, så bevisligen inte, jag kan inte dra mig till minnes att denna städpatrull drogs igång då Thomas var på besök sist). Det är nog något det där med att söner vill visa sin mamma att de är kapabla att hålla ordning på sitt (ett?) hushåll. Eller?

Voilá, ici mon gâteau!

(Inte riktigt färdig dock, fyllningen ska fixas på lördag. Vispgrädde och persikor!)

Ett erbjudande jag inte kunde motstå

Mor (numera kallad "Leonona Olovssoni"...eller nåt annat, öh, italienskt) har likt en maffiamoder, givit mig ett erbjudande. I dagens teknikberoende värld genom ett sms; "gå till datorn, läs och begrunda mitt förslag. kram!". Jonas läste det före mig och nickade och sa "nej, det kan du verkligen inte säga nej till". Erbjudandet var att hon skulle sätta in pengar på mitt (arma) konto. - Jippi!

Men, sen kommer vi till villkoren. Villkorsbundet bistånd (jag har ju trots allt läst ungefär 10 högskolepoäng i detta ämne) blir allt vanligare och ett tecken på detta är väl att det även lyckats leta sig in i mors biståndspolicy. Nå, detta är ett såkallat bundet bistånd, pengarna är öronmärkta. Till kläder och skor. Till kläder och skor!

Jag kan fortfarande dra mig till minnes när mamma drog fram plånboken och gav mig två-tre Linné med orden "och nu vill jag inte att du kommer hem med ett par byxor!". Ibland kom jag hem med en t-shirt, en tröja, underkläder eller ja, ytterligare ett par byxor att trycka in i min proppfulla garderob. Detta konsumtionsrace nådde nog toppen någonstans vid New York-resan då jag kom hem med en hel del - bland annat ett par byxor för 200 dollar.

Idag kan jag inte säga att jag ångrar mitt köp, men det finns inte på kartan att dra mitt VISA för en sådan sak igen. Mammas förmanande ord och bryderier har bytts ut till de motsatta; "men du måste ju köpa dig någonting, unna dig något! Köp ett par byxor eller ett par skor!". En ny kofta är dock inte vad jag köper när jag känner att jag vill, som man säger, unna mig något. Då köper jag hellre en bunke Ben & Jerrys, bakar kakor (eller grahamsbullar, det är mina fina på bilden) eller köper något helt onödigt men kul - kanske en bok eller lite pyssel. Jag har tagit mig ut från konsumtionsträsket, och där utanför vill jag stanna!

Ett antal saker bör man känna till för att förstå vilket kaos detta skapar inom mig:
1) Jag har inte köpt ett klädesplagg sedan, juli förra året? Ett par byxor på superrea för 50 spänn.
2) Vadå kläder och skor? Jag har en lång lista med "borde/ska köpa"-saker, och jag kan säga att kläder och skor hamnar långt ner. Kanske till och med så långt ner att de borde finnas på en imaginär "borde/ska inte köpa"-lista. Just nu ligger hemförsäkring, linser, glasögon och tvättmedel ganska högt upp på min inköpslista.
3) Hur ska en snåltarm som jag klara av att köpa ett par brallor för samma pris som jag hade kunnat köpa linser för? Oundvikligen kommer jag att omvandla den där t-shirten jag köper till 2 kilo köttfärs, 5 liter mjölk och 4 avocados. Suck.

Nå, nu har jag handlat inför morgondagens tårtbak, ätit kokt kyckling (med dillsås från en fiskbullsburk, rekommenderas ej) och ska nu surfa efter ett billigt hotell/vandrarhem att bo på i Prag.

Au revoir!

Quel âge avez-vous?

Nej, man frågar inte kvinna om hennes ålder, allra minst en dam. Och för att skriva helt okorrekt - allra minstast sin grannlady. Jag började dock ana att hon hade nått och lämnat Sveriges (och de flesta andra länders) beräknade medellivslängd bakom sig sedan länge då hon började tala om sitt 4o-åriga barnbarn. Nå, det var ett trevligt möte ute i hallen - jag träffade och blev sedemera inbjuden på en liten titt i min grannes lägenhet. Sicken utsikt hon har! ("Men talltopparna är ivägen. När jag flyttade hit skymde de inte utsikten alls." Varpå jag retoriskt undrade hur höga de egentligen kan bli varpå hon replikerar "jag får nog inte veta hur höga de kan bli, då finns jag nog inte här." Varför måste ni alltid komma in på livets slut i alla diskussioner? Jag förstår att det är ett ämne som ligger nära till hands då det kan komma att auktualiseras vilken stund som helst. Men ändå. Framför allt, hur ska man kommentera en sådan kommentar?). Nå, till sist nämnde hon i förbifarten att hon var 91 år gammal. Nittioett! Hon såg inte en kvart äldre ut än 80 och knoppen hennes var kvickare än många motsvarande i mina föräldrars åldrar.



Eftermiddagens möte fick mig att sakna mitt handutdelningsjobb åt Metro. Mja, okej, delar av det. Mer specifikt alla trevliga äldre människor som troget ville bli langade en tidning och få en pratstund på morgonkvisten. Jag hade gärna arbetat inom äldreomsorgen om det inte hade inneburit att jag var tvungen att vara..."en hjälpande hand", så att säga, i privata situationer.

Nå! Det är alltid bra att knyta kontakter - det kan komma att behövas då jag planerar att tillverka en Pinocciotårta på fredag morgon inför födelsedagsbarnets (Birgittas) ankomst i helgen! En del av den underbara tårtan utgörs ju av maräng - och att vispa ägg och socker vitt och hårt för hand är kanske ett jobb för tufft. I och för sig har man nog bakat pinocciotårtor innan elvispens ankomst (en eloge till Er, starka kvinnor!) så det vore ju inte en omöjlighet. För att förtydliga detta resonemang lite; köket här är utrustat med ytterst få elektriska hjälpmedel. Det fanns en ensam micro som nu har fått sällskap av en vattenkokare. Men elvisp, brödrost, mackjärn, våffeljärn, mixer, blender och allt som nu finns har vi ej.

På tv-fronten intet nytt.

Här har just avnjutits "den godaste fiskgratängen jag ätit" (sagt av Jonas) och det har även körts igång tre tvättmaskiner nere på bottenplan. I skrivande stund börjar även Luleå mot Linköping och jag lyssnar givetvis på sr:s webbradio. Webbradio är underbart! Eller radio i allmänhet, jag vet inte hur mina morgnar hade sett ut om jag inte får börja dagen med att (oftast) sucka över de många (oftast äldre) människor som måste säga sitt i "Ring P1". Dessutom har man ju via webbradio möjlighet att lyssna till internationell radio - jag brukar slänga igång Radio France Internationale (RFI) och även om jag inte förstår mer än ungefär två skvatt så tror jag starkt på det här med passiv inlärning.

Jag hade sett fram emot en kväll framför tvn och mer preciserat "Klass 9A" som verkar vara en riktigt intressant följetong, men se idag börjar ju Champions Leauge, så det får jag stryka från aktivitetsschemat då Jonas bestämt ska bänka sig framför tvn (14-tummaren, inget genombrott har gjorts i tv-frågan). Han tackade nej till att arbeta ikväll, och jag beräknar att av motiven till detta står fotbollstrollandet ikväll för ungefär 70 %.

Efter gårdagens pass på konditoriet, och det sedvanliga magknipet som följer efter en dag med lite näring men mycket...öh, "extra" (extra [ekstra] adj, i komb m. konditori ~ sockerbombad, fettrik, allmänt överflödig massa som kan inmundigas, räknas sällan till kategorin föda då för näringsfattig.) har jag planerat att leva lite mer på de nyttigare två tredjedelarna av tallriksmodellen - grönsaker och kött. Det vill säga, jag ska försöka slopa risgrynsgröten, kakorna och slisket.

Försöka.

Någonting gammalt och någonting nytt

Det gamla är vår 14" tv som återinträtt i bruk, då vi inte har lyckats göra några vidare framsteg med den större tvn vi var så glada över att få transporterad hit.

Det nya är visserligen inte nytt med de flestas mått mätt - men när det gäller mig hör skoinköp inte till något av vanligheterna. Sist jag köpte ett par skor var faktiskt även det i Stockholm - det var även då jag tvingades dumpa mina älskade Nike-sneakers i papperskorgen. Vilket ovärdigt slut för så trogna tjänare!

Idag har det inte blivit mycket gjort, vi har promenerat i kanonvädret, städat (söndag = Stora Städdagen) och så har jag suttit (alldeles för) länge och tragglat med en miljöbeskrivning av Piteå. Gah.

Igår såg vi till min stora lycka Melodifestivalen, eller lyckan var väl inte evenemanget i sig utan snarare att jag fick någon slags bekräftelse på att fröken Häggkvist inte längre framkallar någon slags tvångsmässig "kasta-sig-på-telefonen-och-ringa"-trans hemma i stugorna, och förhoppningsvis även har insett att hon är någorlunda knäpp. Heja Gert Fylking, du har så rätt! (Ibland).

Hilfe! Hjälp! Help!

TVn har anlänt. Men ju större tv - desto färre kanaler, verkar förhållandet vara i denna lägenhet. Vår, för oss, nya tv visar nämligen endast svt 1. Det är åtminstone en kanal för lite (jag vill gärna ha tvåan också). Det finns ingen möjlighet att göra manuell kanalinställning via tv:ns sparsamt utformade kontrollpanel, så hoppet står till fjärrkontrollen.

Är det någon som har den blekaste erfarenhet, aning eller gissning om var på denna dosa man ska fippla för att söka kanaler? (Jag har testat att trycka på alla utan resultat). Hör då gärna av er till mig, s'il vous plait!

Nu ska jag testa hur cykelvägarna mot Danderyd ser ut.

Tv, fest och franska

Snart vankas det finbesök, och det fina besöket (som utgörs av Roland och Marek, min farmors bror och hans sambo) har dessutom med sig en tv! Hurra! Nog för att jag klarar mig utmärkt med vår lilla tv; det är mycket skrot och lite intressant på kanalerna vi har. Jag har inte saknat fyran alls, men två kanaler jag gärna hade velat kunna ratta in är CNN och Canal+ Sport. Däremot kommer jag nog att fastna för SVT's nya serie om en skolklass i Malmö som fått några av Sveriges "bästa" lärare inkallade för att höja betygen. Frågan jag ställer mig är vad de vill bevisa genom att göra ett sådant tilltag? Hur dåliga de befintliga lärarna är, eller? Nåja. Man kan då verkligen inte säga att jag sitter i timmar och slöar framför tvn; jag har väldigt svårt för att bara sitta och ägna mig åt tvn. Jag måste ha någon bisyssla (ätning, läsning, städning etc.) eller ha tvn som bisyssla, det är ofta helt enkelt inte nog intressant för att ägna all uppmärksamhet åt vad som är i rutan.
I övrigt sitter jag vid köksbordet, lyssnar på RFI (fransk internationell radio) utan att förstå mer än att de ofta talar om Sarkozy och Hizbollah och tragglar med att översätta svenska till franska.

En rolig (och väldigt talande?) sak jag har uppmärksammat är hur svenska uttryck översätts till franska. Ta till exempel det svenska uttrycket "gå åt som smör i solsken" som i franskan motsvaras av "gå åt som små franskbröd" (petit pains). De är allt mäkta stolta över sina bröd, de där fransmännen och för all del även fransyskorna.

Nej, inte Tompa igen!

Cykeln till jobbet idag. Solen sken, vinden lade sig bekvämt om min rygg och knuffade mig ordentligt framåt denna gång och trafikljusen visade mig ideligen sina gladaste gröna sken. Allt väl så långt. Väl på jobbet fick jag dock för mig att mitt flyt behövde brytas och det var enkelt gjort genom att få femmiljonergrader-varmt kaffe + sump över min vänstra hand. Min bästa hand! Var tredje minut har jag varit tvungen att stå under kallvatten och skölja. Usch. För att trösta mig har jag tryckt i mig bland annat; en katalan, en jordgubbstartlett, tre kulor vaniljglass med hasselnötter och chokladsås, ett chokladhjärta, några tuggor belgisk chokladtårta, några björnbär och några jordgubbar, en chokladpralin och lite annat smått och gott. Uuuurk, säger dock min mage som börjar befinna sig i samma ledsna tillstånd som min vänsterhand. Men jag måste ju prova mig igenom sortimentet!

Nå, angående den där Tompa nu. Jag var redo att rista en ny skåra i mitt kändisspotting-vedträ när jag såg en lång, lite fräscht solbrun, medelålders karl med utseendet i någorlunda behåll kliva fram mot kassan. Det är en kändis, banne mig. Är det Björn Ranelid? Näää. Patrik Sjöberg då? Nope, både för kort i rocken och kort i håret. Men jag har sett honom förut. Men var?

Sen slog det mig. Bio 3:an, Piteå. Jag har länge varit mallig över en av mina få kändisspottings i Piteå, nämligen då jag gick på bio med Tommy Nilsson. Okejdå, gick på samma bio. Mitt odiskreta utpekande (en lång arm riktad mot karln tillsammans med ett "Men det där är ju den där Tommy Nilsson!" och två stora bruna koögon gloendes i pekfingrets riktning) resulterade även i att han uppmärksammade mig. Och nu stod karln framför mig igen, såhär tre-fyra år senare. Frågor som dök upp var: 1. Jag har sett få kända ansikten i mitt liv, så varför, o varför träffar jag på någon av de få jag redan sett?, 2. Är han fortfarande tillsammans med Malin Berghagen-eller-vad-hon-nu-heter? Och slutligen, 3. Känner han igen mig?

Nej, det gjorde han inte.

Klart slut, nu ska jag ställa in matbröden jag fick ta med mig hem i skafferiet och försöka få i mig någonting näringsrikt idag. (Jordgubbarna och björnbären är några av få föredömliga födointag denna dag).

Till sist tänkte jag bjuda på lite herr Nilsson för dem som inte riktigt vet vad han har gjort på senaste - klicka här. (När jag cyklade förbi Göta Lejon på vägen hem såg jag för övrig samma karl igen - nu på affisch. Han spelar Kapten von Trapp i Sound of Music på samma gata (Götgatan). Risk för att vi ses igen då kanske? (För övrigt ser han väldigt rosig, len och överretuscherad ut på affischen - ungefär som Prince Charming i Shrek. Det vill säga inte så charmant).

Go east?

Idag var (är) det den där dagen då man ska fira alla hjärtan. Jag såg att man kunde köpa en specialkomponerad, hjärtvänlig (det vill säga nyttig) rätt på olika restauranger i landet, och hela en krona av priset går till välgörande ändamål. Är det inte generöst så det förslår?

Nå, jag och Jonas har varken ätit frukost på sängen eller avnjutit en romantisk middag. Jag satt ensam och slevade i mig en märklig trerättersmiddag varav huvudrätten var en blandning av följande: pasta, fyra fiskbullar (i lite dillsås), en köttfärsbiff och en tomat (ja, allt blandat). Förrätten utgjordes av en morot och till efterrätt valde jag att avnjuta två lingonhavrekakor. Jonas satt förmodligen inne i ett litet lunchrum någonstans i Solna och åt, tja, kanske en Findus färdigrätt?



Men nu till dagens absoluta höjdpunkt! (Nummer två är utan tvekan när jag nådde toppen på kullen vid Universitetet på vägen hem från stan - det blåste så till den milda grad motvind att framför allt följande tankar dök upp (jag har uteslutit de mer argsinta tankarna): 1. Har jag punka på däcket?, 2. Nej. Hur är det då möjligt att cykeln stannar i nedförsbacke?, 3. Är jag i Skåne då?, 4. Nej, jag är i Stockholm., 5. Jag är i Stockholm, så mindre vind tack? Nähä, okej då. Dessutom infann sig en ny förståelse över hur det känns att gå in i en vägg. Det känns inte bra). Så, nu till ettan! Jonas har bjudit med mig på en flygresa till Europa! Mer preciserat än så är det inte ännu, men just nu ligger Prag bra till och antalet dagar ligger på ungefär fyra. Jag har ju ett såkallat "påsklov" vecka 13, vilket ger sken av att man är ledig från uppgifter då man inte har schemalagda lektioner. Men så är givetvis inte fallet. Men då eller aldrig!

Idag var jag uppe före solen och kanske även tuppen, förutsatt att den sover 06.50. Klockan åtta var det nämligen jobbintervju på cykelaffären och som den icke SL-kortsägande kvinna jag är cyklade jag dit. Klockan 08.40 stod jag sedan utanför Lidl's portar på Sveavägen för att köpa kassler för 39,90 kronor kilot (OBS! Gäller endast torsdag - söndag, stod det i reklambladet), men se de öppnade inte förrän 09.00 så jag vankade in i ett snordyrt och ofräscht Coop Nära i väntan på Lidl-öppettider att slå in. Så när jag väl var där, hade grävt fram en kassler trots motstånd från otrevlig butiksmedarbetare som staplat köttfärs på kylen, och skulle betala visade det sig att kalaset skulle kosta 69,50. "Åhå, det där reklambladet. Det börjar gälla nästa vecka." Sa killen i kassan, så jag lunkade moloket tillbaka till den otrevlige butiksmedarbetaren som återigen hade staplat köttfärs på kylen och suckande tittade på mig som försökte putta upp locket och fösa ner kasslern igen.

Hallå, varför delar ni ut ett reklamblad en och en halv vecka före det börjar gälla? Alla andra kedjor ger ju ut ett reklamblad som gäller måndag - söndag aktuell vecka. Är det så i Deutschland kanske?

Men nästa torsdag, då ska jag ha min kassler. Bestimmt! ( = basta?)

Du är (till stor del) vad du äter

I så fall borde jag vara upp till midjan risgrynsgröt (sladdriga ben med andra ord). Det har ännu inte gått en vecka sedan jag köpte min enkiloskorv från Lidl och idag var jag där igen och pungade ut 11,90 för ännu ett kilo.Resten av mig är nog en blandning av morötter, havregrynsgröt och knäckemackor. Och just, jag höll på att glömma en iallafall tvåsiffrig procentkomponent av mig; kakor.
När jag slog mig ned i soffan igår med min kvällsmellis bestående av mannagrynsgröt och en (nybakt) grahamsbulle bytte Jonas för ett ögonblick fokus från innebandymatchen på tv till min (smaskiga) kvällsbricka samtidigt som han varnande sa att jag snart kommer att få skörbjugg, och åter till innebandyn. Visst inte!



Dagarna i min kalender, dagarna i huvudet och dagarna i realiteten hänger inte ihop för mig denna vecka 7. Det är nämligen onsdag idag och igår var det söndag. Allt enligt min inre datumräkning som tyvärr inte är synkad med verkligheten just nu, men rebootningsförsök pågår.

Veckan är iallafall full av uppgifter, läxor, lektioner, tragglande, jobb och möten. På torsdag, alla våra hjärtans dag, ska jag vara uppe med tuppen och inne i stan (som jag så okorrekt kallar det - "City" står det på cykelskyltarna men jag håller frast vid mitt mera norrländska uttryck) vid åtta för ett möte med cykelaffärens klädansvarige. Klädansvarige tjej, bör tilläggas. Vetskapen om att jag eventuellt inte blir den enda icke-mannen på arbetsplatsen känns bekväm. Inte för att karlar är svåra, tråkiga eller något annat negativt adjektiv utan för att tjejer är lika trevliga att arbeta med de också.



Ska jag baka eller ska jag skriva tio meningar med valfria adjektiv? (Eller vad jag skulle kalla "inskränkt valfrihet", eller begränsad valfrihet då vi måste använda verben "difficile", "grand" och "noveau". Först gav jag mig på en mening om att EU-systemet är oöverskådligt, det vill säga svårt, men det var trés difficile så det gav jag upp. Kanske borde jag skriva att jag försökte skriva att EU-systemet är svårförståeligt men att det var för svårt, på franska? Det hade varit perfekt, och sant, men inrymmer i sig en omöjlighet. Jag är dock mäkta nöjd över min mening som på svenska lyder "Häcklöperskan Susanna Kallur är snabbare än sin syster". Jag kan bara hoppas att en fransman skulle kunna uttyda samma betydelse i min franska motsvarighet. Lång parentes nu).

Jag bakar kanske kokostoppar istället. Doppade i choklad. Mmmmm. Mums.

Bakad bulle kan inte göras obakad

Done bun can't be undone, och ovanpå det kan tilläggas att varken första-hjälpen eller elchocker hjälper en döende jäst. Hasselhoff och Clooney kan alltså inte rädda en jästdöd (men det är frågan om inte McGyver skulle kunna fixa det, alternativt Leila i "Leila bakar").

Jag vet inte om jag vågar kika under bakduken än, men jag är rädd att my jäst "didn't make it", som man säger, eller som man kunde ha sagt om detta hade varit ____ (placera här valfri sjukhusserie, t.ex. Cityakuten, Grey's Anatomy eller det skulle till och med kunna vara Scrubs); Den lilla jästen ligger och kämpar på operationsbordet (läs: på köksbänken i en bunke), kämpar och vill, vill, vill sprida sina jästtrådar, vill växa. Men motståndet. Är. För. Stort. Skadorna är för djupa, den alldeles för (icke-finger)varma mjölken har orsakat omfattande skador på jästtrådarna. Doktorerna vet att det är för sent, men vägrar trots den vetskapen att ge upp förrän en av dem säger det alla redan vet men inte vill höra; "You have to give up now, she's gone". (Läs: jag bankar febrilt på degen några sista gånger, skriker "nooooo!!!" och lägger till sist, stilla och sakta ned degen i bunken igen och täcker över den ännu varma degen med en bakduk). Tystnad. Ingen vill säga något och blickarna är sorgsna. En AT-läkare vankar ut med hängande huvud och skamsen uppsyn, in till väntrummet. Den flackande blicken och avsaknaden av ord säger allt, Mamma Jäst brister ut i gråt och stormar in i armarna på den något längre läkaren. Han omfamnar henne och låter hennes kind vila mot hans bröstkorg, och viskar med stapplande röst "I'm so sorry, but we lost your jäst. She didn't make it...we did our best but the wounds were too deep...we couldn't help her..I'm sorry, I'm so so sorry."

Nej, nu får det vara nog för nu ska jag baka ut mina grahamsbullar.

Den störste av dem alla?

Kom just hem från en cykelshoppingrunda till ÖoB. Puh! För övrigt ett ställe det är snäpp intill omöjligt att ta sig genom utan att lasta på nåt som inte var tänkt (som ofta utgörs av något sött, chokladigt eller bara allmänt smaskigt). Förra gången lyckades jag faktiskt ta mig genom kassan med ren mat i påsen, nu var jag lite sämre.

Nå, angående min kändisspotting har jag kanske glömt den för mig mest kreddige kändisen jag har sett - Niklas Wikegård såklart! Den mannen levererar nöje på hög nivå. När vi såg den händelserika, svängiga och svajiga matchen i Globen i torsdags hände det sig så att vi hamnade alldeles bredvid svt's intervjubord, där han ingår i pauserna. Dagen till ära hade de dessutom bjussat in AIK's (Skellefteå AIK såklart, här i Stockholm finns det andra Allmänna IdrottsKlubbar så det kan vara värt att nämna att det handlar om de bästa bärarna av namnet) tränare. Jag hörde inte ett skvatt av vad de sa men jag satt med stora koögon och gapande mun som om Wikegårds huvud hade varit en pinocciotårta.

Igår såg vi givetvis melodifestivalen, och för att göra det hela lite roligare så lade jag och Jonas röster på bidragen på en skala 1 - 5 (0 lade jag till i efterhand men inget bidrag fick det, vilket så här i efter-efterhand kanske hade varit på sin plats).
Sist ut var Krille Sjögren, och nog var det väl tur att han var sist? Hade de öppnat tävlingen med hans bidrag skulle det vara stor risk för kanalbyte. Av Jonas fick han en etta, och av mig fick han en...ballong? Det gick liksom inte att klämma in "I Love Europe" i en betygsskala från 1 - 5, det var liksom inte rätt dimension. Om det nu finns någon dimension där denna låt passar in.

Men nog fanken hade jag kvinnorösterna sjungandes "I love Europe..." i mitt huvud, tillsammans med bilden av en flottigare-än-kokosfett-Christer Sjögren med ögonbrynen lutandes hejvilt och ögonen inställsamt blinkandes och gluggen alltjämt blottad i ett fånigt leénde utropa "C'est magnifique" när jag skulle sova.
Nej, Krille, jag har inte hunnit bli en hejare på franska, men det där är inte vad jag eller någon fransman skulle kalla "magnifique".

När ska en norrlänning lära sig?

Min småpatetiska men tillåtna (jag är ju från Norrland och den enda kändisen man ser på gatorna i Piteå utan att rycka på axlarna är Peter Eriksson, vilket inte säger mycket. Jag menar, varje gång Mikael Renberg svängde förbi Max blev jag lite extra nervös när jag skulle ta betalt) kändisspotting-rapportering fortsätter sin upptatering med Jessica Zandén. Vem? Säger ni kanske, men jag har henne färskt i minnet som den slav jag var under årets julkalender där hon spelade den hårde tv-chefen som försökte ta ned Pascal ("jag är inte galen!") Petersén på jorden. Hon har även gjort minnesvärda insatser i Tomten är far till alla barnen och inte minst i Vita lögner. Jag knuffade diskret till Jonas och viskade om han kände igen kvinnan till vänster på cafeét, men nej, han såg väldigt skeptisk och frågande ut. För övrigt var cafébesöket utmärkt, efter ovanligt lite betänketid för att vara mig valde jag en budapestrulle (små, inre stridigheter med mig själv utbröt dock och var just i färd att byta till en napoleonbakelse men ville visa för Jonas att jag minsann kan bestämma mig fort).

Ikväll har jag bestämt att vi ska se Melodifestivalen. Jag vill iallafall se E-type. Och Poodles! De tillsammans måste ju verkligen bli nåt. Om detta "nåt" är bra eller dåligt är en helt annan diskussion. Jag vill dessutom inte missa Christer Sjögrens kalkonlåt som blivit så omskriven för att den är just...en kalkon utan dess like!

Tjuvsovare

Klockan var tre på natten, och jag var uppe och knaprade i mig en knäckemacka med skinka och saltgurka. Det blev mycket godsaker igår; 3 lingonsyltskakor, 1 digestivekex, 1 "platt" syltkaka, 1 (handgjord) chokladpralin, en bit av Garbos tårar, 1 mazarinliknande kaka och en jättebulle. Det är inte bra för min känsliga mage.
Så, nu hade vi tänkt äta brunch men så kom vi på att det ju är lördag och då serveras det nog ingen brunch.

Jag vet inte om det är bekant, men jag har lite svårt för att välja då det står mellan många goda ting. Då jag bytte (eller tog mig en ytterligare) bank fick jag ett Delicard. Vad ska jag välja?! Den rationella sidan säger att jag ska ta köksredskapen från Ittala, för de har jag ju kvar - Debailleulpralinerna äter jag ju upp (och det mesta av det andra för den delen). Hjälp mig! Vad skulle ni ha tagit? Titta här.

Att bjuda kändis på thé

Det är inte alla ställen som tar 27 spänn för varmt kranvatten och en ordinär thépåse, men se det gör stället jag jobbar på. En vinstmarginal på ungefär...säg 26,70 kronor koppen? Nu har jag dock inte räknat in hyreskostnader och så vidare. Nå! De som har råd att fika här bör alltså vara kändisar. Numer kan man dock bli "känd" i bemärkelsen att många känner igen ens nuna och eller namn, och ibland båda ihop, utan att ha gjort någon speficik bedrift i sig som genererar stålar.

En som hade råd med kranvatten och thépåse var "tjejen från Vinterviken" (som jag minns att jag såg på Folkets Hus i Boliden), den fultandade, pilska, lömska systern i Arn som skulle ha lite kranvatten utblandat med torkat krafs. Kändisspotting med andra ord! Annars har det varit skralt på den fronten hittills; det ryktas ju att "Sveriges första kvinna som började med vegetarisk kost" bor här, men jag är lite tveksam. Och hon är ju knappas en kändis, vet du vem det är?

Nu har jag och Thomas bokat teaterbiljetter! Den 22:a februari dyker han upp här igen och då med födelsedagsbarnet Birgitta med sig, och så ska vi se Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov på Stadsteatern. Hade vi varit mer flinka på tangenterna hade vi haft platser bredvid varandra men någon annan nätteatershoppare knep biljetterna rakt framför skärmen vår.

Och nej, jag hänger kvar på detta jobb än. Vi får se vad som händer i svängarna, för det svänger fort må jag säga.

Till Globen!

Ikväll kommer Jonas pappa Thomas på besök. Eller vi träffas direkt i Globen (nej inte Globen i Västerbotten utan storebror Globen) för att se den blodiga sammandrabbningen mellan svennar och ryssar. Eller, rättelse; jag menar den fisljumma matchen mellan Sverige och Ryssland minus alla häftiga stjärnor. Nå! Jag hoppas och tror (rättare sagt tror jag för att jag hoppas) på en Sverigevinst!

Har caféarbetat i veckan och ska så göra imorgon också. De hörde dock av sig från cykelaffären och på måndag ska jag bli uppringd för att bestämma tid för en djupare intervju (på två timmar! de tar detta med anställning av extrapersonal seriöst). Det blir lite knepigt, för jag ska förmodligen skriva anställningsavtal (om de vill ha mig) på cafeét imorgon, men det känns inte schysst att göra det och sen säga upp mig om jag får cykeljobbet så imorgon blir min sista (och tredje första) arbetsdag. Hoppas att jag får betalt för timmarna jag har arbetat iallafall, annars ska jag "sverka" (alltid lika roligt att använda nykomlingar i Svenska akademiens ordbok) dom!

Kan vara skönt att få ägna mig helt åt franskan ett tag till nu i början, känner att det är mycket nu. Puh!

Nu ska vi göra oss redo, vi måste förbi Globen Shopping först och köpa ett örngott åt vår ärade gäst. Vi lämnade tydligen alla i Lund av någon anledning (jag gissar att vi resonerade så att vi båda har Hästens-kuddar vilka har mått som inte passar vanliga örngott).

För övrigt kostar ett Hästens-örngott 450 spänn. 450 spänn?! Det är inte egyptisk bomull vad jag vet, jag känner dock inte till trådtätheten men någonting säger mig att man inte får valuta för pengarna. Mönstret är inte så snyggt. Faktiskt. Men kuddarna i sig är underbara.

Once you go Hästens - you never go back.

Vägen till himlen?

För en knapp timme sedan dök ett dolt nummer upp på mobiltelefonen. Det var bageriet jag sökte jobb på och tåget går redan imorgon klockan 11. Blir tufft att cykla ända till söder i den här snömodden, puh. Den stora frågan är huruvida man får ta hem det som blir över? Och i så fall, är det bra eller dåligt för mig? Kan himlen vara för bra?

Malin är illvillig

Jag satt och flipprade igenom mitt fransk-svenska lexikon och var inne på den franska delen då jag ser ordet "malin" (eller okej mal -in, nära nog). Ja, vad är jag på franska?
Jo, ursaxat: " 1 illvillig, skadeglad, 2. smart, intelligent, slipad, slug, odygdig..." Och så fortsätter det i den stilen, kan det ha något att göra med att "Mal" tycks betyda djävul? "Malintentionné" betyder till exempel illasinnad. (Jag vill inte tänka på om huruvida mina föräldrar, baserat på detta faktum tyckte att Malin skulle passa mig extra utmärkt). Och om någon skulle vilja börja snöra sig med smeknamn så bör ni veta att "malle" betyder koffert.

Sitter just och lyssnar på webbradio, Frölunda tar emot Skellefteå och ännu står det 1-2. Statistiken, som förvisso har sina begränsningar, talar dock för att det blir ännu en förlust då AIK är elitseriens sämsta lag på bortaplan. Men varje match är en ny match och statistik är inte en statisk vetenskap.

Igår stod ett besök i "Sumpan" på schemat (och egentligen en cykeltur downtown till Lidl men det avblåste jag då mina ben fortfarande värkte, och värker, efter ett hårt spinningpass), närmre bestämt till Magnus med flickvän (Linnea) och deras stoora andrahandslägenhet på 72 kvadrat. Att de sedan har en uteplats på 20 kvadrat gör att vi inte såg någon anledning att inte boka in en utflyttningsfest i maj med surströmming.
O'Learys fick uppgiften att leverera mat och service, och de gjorde de godkänt men med lite minus i kanten för att a) de ville inte låta mig köpa bara bakpotatis, sallad och coleslaw men jag stod på mig och tillslut gick det (mot extra betalning), b) Magnus fick inte tillbaka en ren kniv efter att ha lämnat tillbaka den skitiga kniv som låg och väntade på honom då vi satte oss ned, ja han fick ingen kniv alls tillbaka. Annars var maten god! Men varför bjuder de på popcorn före maten? Nå, mätta och belåtna styrde vi sedan tillbaka till lägenheten och en kamp, främst mellan könen, om vi skulle se Let's dance/Oskarshamn - Björklöven, lyssna på irländsk folkmusik/ R'n'B, se på YouTubeklipp eller spela kort. Folk bytte sida lite då och då varför vi avklarade i princip samtliga saker, ofta minst tre saker samtidigt. Multi-tasking har jag hört att det kallas. Nå, hemma var vi inte förrän efter tre på natten varför jag har sovit ovanligt länge idag, tjugo över tio! Men det ska inte bli en vana.
Ikväll blir det lugnare, jag har bestämt att vi ska pyssla ihop mitt/ett "Lundalbum" med bilder och allt möjligt från tiden i Lund. Man glömmer så lätt, så det är kul att pränta ner det någonstans. Sen ska vi se film, och där pågår en kamp om vi ska se en thriller eller om jag får se någon "undergroundfilm" som Jonas kallar mina älskade filmval (vilket de knappast är), men vi har nog hittat två gemensamma nämnare i There will be blood eller Charlie Wilson's war.

Och här snöade det till rejält för en timme sedan! Stoora lapphandskar slets runt av en ryckig, bestämd vind som även ruskade om de långa granarna här nedanför rejält. Ja, se det snöar faktiskt här också.
När jag var halvvägs till Lidl tidigare på dagen började det såklart regna, vilket det inte skulle göra förrän ikväll. Enligt SMHI. Grrrmf. Men, jag hade faktiskt regnkläder på mig och tänker, som alltid då det regnar och jag blir lite surmulen över det, på vad en thailändsk hippie (som får stå ut med en minst tre månader lång regnperiod varje år) med en övertygande självklarhet i rösten sa till en besvärad Jonas en av de få dagar det regnade då vi var på väg från Phuketområdet: "It's only water, man". Ja, det är ju faktiskt bara vatten.