Done bun can't be undone, och ovanpå det kan tilläggas att varken första-hjälpen eller elchocker hjälper en döende jäst. Hasselhoff och Clooney kan alltså inte rädda en jästdöd (men det är frågan om inte McGyver skulle kunna fixa det, alternativt Leila i "Leila bakar"). Jag vet inte om jag vågar kika under bakduken än, men jag är rädd att my jäst "didn't make it", som man säger, eller som man kunde ha sagt om detta hade varit ____ (placera här valfri sjukhusserie, t.ex. Cityakuten, Grey's Anatomy eller det skulle till och med kunna vara Scrubs); Den lilla jästen ligger och kämpar på operationsbordet (läs: på köksbänken i en bunke), kämpar och vill, vill, vill sprida sina jästtrådar, vill växa. Men motståndet. Är. För. Stort. Skadorna är för djupa, den alldeles för (icke-finger)varma mjölken har orsakat omfattande skador på jästtrådarna. Doktorerna vet att det är för sent, men vägrar trots den vetskapen att ge upp förrän en av dem säger det alla redan vet men inte vill höra; "You have to give up now, she's gone". (Läs: jag bankar febrilt på degen några sista gånger, skriker "nooooo!!!" och lägger till sist, stilla och sakta ned degen i bunken igen och täcker över den ännu varma degen med en bakduk). Tystnad. Ingen vill säga något och blickarna är sorgsna. En AT-läkare vankar ut med hängande huvud och skamsen uppsyn, in till väntrummet. Den flackande blicken och avsaknaden av ord säger allt, Mamma Jäst brister ut i gråt och stormar in i armarna på den något längre läkaren. Han omfamnar henne och låter hennes kind vila mot hans bröstkorg, och viskar med stapplande röst "I'm so sorry, but we lost your jäst. She didn't make it...we did our best but the wounds were too deep...we couldn't help her..I'm sorry, I'm so so sorry."
Nej, nu får det vara nog för nu ska jag baka ut mina grahamsbullar.
1 comment:
Jag har levt riktigt farligt, tagit stora risker, tassat över gränsen, förhastat mig men aldrig misslyckats med degjäsningen. ;)
Post a Comment