Nej, man frågar inte kvinna om hennes ålder, allra minst en dam. Och för att skriva helt okorrekt - allra minstast sin grannlady. Jag började dock ana att hon hade nått och lämnat Sveriges (och de flesta andra länders) beräknade medellivslängd bakom sig sedan länge då hon började tala om sitt 4o-åriga barnbarn. Nå, det var ett trevligt möte ute i hallen - jag träffade och blev sedemera inbjuden på en liten titt i min grannes lägenhet. Sicken utsikt hon har! ("Men talltopparna är ivägen. När jag flyttade hit skymde de inte utsikten alls." Varpå jag retoriskt undrade hur höga de egentligen kan bli varpå hon replikerar "jag får nog inte veta hur höga de kan bli, då finns jag nog inte här." Varför måste ni alltid komma in på livets slut i alla diskussioner? Jag förstår att det är ett ämne som ligger nära till hands då det kan komma att auktualiseras vilken stund som helst. Men ändå. Framför allt, hur ska man kommentera en sådan kommentar?). Nå, till sist nämnde hon i förbifarten att hon var 91 år gammal. Nittioett! Hon såg inte en kvart äldre ut än 80 och knoppen hennes var kvickare än många motsvarande i mina föräldrars åldrar.
Eftermiddagens möte fick mig att sakna mitt handutdelningsjobb åt Metro. Mja, okej, delar av det. Mer specifikt alla trevliga äldre människor som troget ville bli langade en tidning och få en pratstund på morgonkvisten. Jag hade gärna arbetat inom äldreomsorgen om det inte hade inneburit att jag var tvungen att vara..."en hjälpande hand", så att säga, i privata situationer.
Nå! Det är alltid bra att knyta kontakter - det kan komma att behövas då jag planerar att tillverka en Pinocciotårta på fredag morgon inför födelsedagsbarnets (Birgittas) ankomst i helgen! En del av den underbara tårtan utgörs ju av maräng - och att vispa ägg och socker vitt och hårt för hand är kanske ett jobb för tufft. I och för sig har man nog bakat pinocciotårtor innan elvispens ankomst (en eloge till Er, starka kvinnor!) så det vore ju inte en omöjlighet. För att förtydliga detta resonemang lite; köket här är utrustat med ytterst få elektriska hjälpmedel. Det fanns en ensam micro som nu har fått sällskap av en vattenkokare. Men elvisp, brödrost, mackjärn, våffeljärn, mixer, blender och allt som nu finns har vi ej.
23-årig norrlandsåskånestockholmföredetting som nu hamnat mitt i Småland, snåltarmens högborg och därmed perfekt för mig. Eller tvärtom? Här finns det fler gelikar som slåss om fynden. Nåja. Är en norrlänning i hjärta och själ men är ekonomisk till den grad att jag nog alltid varit ämnad att hamna här i Snål...nej, jag menar Småland. Glad, glömsk och ifrågasätter och funderar över det mesta - politik, miljö, bakverk, skvallernyheter och allt emellan och utanför.
Vaniljsås ! Är det bara jag som vågar erkänna att jag bakar äppelpaj endast av den anledningen att jag då får insleva stora mängder av denna sås från himmelriket? (I himlen flyter inte honung och mjölk utan snarare vaniljsås och majonnäs. Ska dock rinna i separata floder, tack).
Till Sverker
Bibliotekets nya lånetider! Att låna kurslitteratur är nu ett minne blott.
Nå! Det är alltid bra att knyta kontakter - det kan komma att behövas då jag planerar att tillverka en Pinocciotårta på fredag morgon inför födelsedagsbarnets (Birgittas) ankomst i helgen! En del av den underbara tårtan utgörs ju av maräng - och att vispa ägg och socker vitt och hårt för hand är kanske ett jobb för tufft. I och för sig har man nog bakat pinocciotårtor innan elvispens ankomst (en eloge till Er, starka kvinnor!) så det vore ju inte en omöjlighet. För att förtydliga detta resonemang lite; köket här är utrustat med ytterst få elektriska hjälpmedel. Det fanns en ensam micro som nu har fått sällskap av en vattenkokare. Men elvisp, brödrost, mackjärn, våffeljärn, mixer, blender och allt som nu finns har vi ej.
No comments:
Post a Comment