J'habite chez mes parents maintenant

Nu när jag inte bor i Landet Långt Långt Borta har jag funderat på att strypa nyhetsflödet här, då jag misstänker att några av mina stående ämnen som Kändisspotting, äventyrliga cykelturer i Stora Stan, senaste Lidl-handlingen och vår senaste middag/vårt senaste bak inte kommer att få tillräckligt med näring för att resultera i några rapporter. Det kan dock hända att det dyker upp andra typer av nyhetskategorier istället, så jag låter det ännu vara osagt om det kommer fortsätta att produceras inlägg här.
Jag har fortfarande kvar att berätta hur min nattliga tågresa mot norr förlöpte. Den innehöll nämligen både en och flera saker på o; Okul, Onyktert, Ofriskt, Osömnigt, Obekvämt Och Olåst resväska.
Det till en annan gång. Nu ska jag ut i det soliga vädret. (Ja, till min förvåning kan det fakiskt vara varmt även i norra Sverige, eller förvånad är jag väl inte, jag kan meddela att samtliga långkalsonger har fått stanna kvar i söder. Usch, vad jag kommer att ångra mig...)

Experter

Nu är det packat och städat! Det har gått förvånansvärt snabbt tycker jag. Jag och Jonas har dock flyttat runt en hel del det senaste året så utan att skryta har vi vanan inne vilket gör att jag tycker att vi får titulera oss Experter i Flyttande. Vi fick en bra uppvärmning i Sydostasien där vi flängde runt hipp som happ och hade livet i en ryggsäck som fläktes ut och in i diverse boendeformer (vissa härbärgen är svåra att kategorisera som varken vandrarhem eller hyddor). Väl hemma åkte jag närmast skytteltrafik mellan Skellefteå och Piteå (vilket var bra kom-i-håg-hjärnträning för mig då man måste tänka efter vad man ska ha var och när man ständigt bör ha med sig) tills det avbröts och vi tog en lång bilresa till det sydligaste Sverige med alla (nåja, förlåt mor, jag vet att jag har kvar en del saker) våra pinaler. Väl där blev det ett ständigt förflyttande av föremål och allmänna logistikproblem då vi hade vardagsrummet ett gatuhörn och fyra tappor (upp) bort från sovrummet och köket (som låg 15 meter ifrån sovrummet). Efter en lång, tung tenta en sen januarikväll var det dags att rafsa ihop och städa upp efter sig snabbare än någonsin för att bege sig norrut i arla tid. Och nu är jag här, och har just packat ihop det mesta och rett ut med Jonas (som är kvar här ytterligare en vecka och därmed har yttersta ansvaret för vad som kommer att komma med i flyttlasset) vad som är vårt och vad som ska vara kvar. Puh. Frysen är någorlunda tom, jag har dock varken mage eller lust att slafsa i mig det kilo fryst spenat jag har kvar. Inte för att jag har lust att tugga i mig det jag verkligen ska äta till lunch (surimi sticks) men det känns som rätt sak att göra.

Igår trollade vi fram en middag av det vi hade kvar i skåpen. På något fantastiskt oväntat sätt blev det linsbiffar, som till råga på allt var rätt goda! Väl ute i receptjakten på internets alla matsajter märkte jag att recepten på linsbiffar har en lika stor variationspalett som kladdkakevarianter. Till skillnad från kategorin kladdkaka, där det finns en variant som är absolut godast (Stinas kladdakaka) och man givetvis bakar den, valde jag angående linsbiffarna att välja det recept av vilket jag hade alla ingredienser. Och så lade jag till lite som inte fanns med (enrisrökt cognacsmedwurst).

Volá le resultat!

(Min respektive Jonas tallrik, min med morötter och zucchini och Jonas med sommarsallad och fransk örtvinägrett)

Idag, igår, i förrgår?

Äntligen är imorgon idag, och klockan är 12.00. Min tenta ligger nu övergiven av mig i en hög och väntar på att bli rättad och tillbakalämnad. Jag hoppas att den inte blir ledsen över att den inte kommer att hämtas ut, hur bra och icke-rödmålad den än är. Nog för att jag ska försöka klura ut ett sätt att få ut tentan utan att personligen närvara, men jag möter på stort motstånd i form av regler och kutymer och förväntar mig inte att besegra dessa.
Men så skönt det är att vara färdig! Nu vankas det lunch (upptinad hackad bladspenat till förrätt, jag har fortfarande kvar ett kilo) och sedan börjar det Stora Arbetet. Packning, fundering och städning hela dagen, fram till ikväll då jag får bryta av med lite härlig tvättning.
Jonas överraskade mig efter tentan med att avslöja att han har bokat en tid åt mig hos en naprapatklinik imorgon efter tolvsnåret! JIPPI! Jag sitter här och myser av tanken på att bli knådad och knäckt (kan vara bra inför den 13 timmar långa resan som väntar mig imorgon).
På tal om det där med imorgon, eller snarare i förrgår. Det är ett så onödigt ord, speciellt för mig då det oftast tycks användas för att beskriva vad som har skett för två dagar sedan (vad man har gjort och så vidare) och jag aldrig brukar komma ihåg händelser i just det tidsspannet. Jag menar, varför finns det inte ett ord för dagen för tre dagar sedan då? Eller fyra? (Vad jag egentligen menar, eller uttrycker frustration över, är att jag inte kom på det franska ordet för "i förrgår" på tentan och därför skrev "före-igår" på franska. Hallå, det borde väl inte vara fel? Det var ju faktiskt före-igår. Förrgår alltså.)

Nå! Nu blir det sliskig, grön förrätt!

Kan det inte bli imorgon?

Det vore väl kul om jag fick snabbspola mig fram till 12.00 imorgon då provet är inlämnat. Jag vill bara få det överstökat! Sen får det faktiskt gärna gå bra också, gärna jättebra.
Det är synd att det inte finns bildbevis, men igår var jag den finaste Sebastién Pellier-kopian i Sverige. Några vänner kom förbi för att genomlida schlagern ("titta på" känns inte som en adekvat beskrivning av spektaklet). Höjdpunkterna var utan tvekan Frankrikes bidrag, Carl Bildts kommentarer och Björn Gustavssons poänglevererande. Eller nej, det bästa var nog (för första gången i Eurovisionsschlagerns historia) pausunderhållningen! Goran Bregovic levererade som ensam artist den där kvällen riktigt kvalitetsmässig musik.
Idag har vi traskat i en fårhage (kändes visserligen inte så speciellt då jag traskat bland får många gånger, men ändå)! Vi har länge funderat på vad som skulle komma att inrymmas i dessa hagar vid kolonilotterna nedanför oss, idag fick vi besked. Däribland de alldeles vanliga fåren fanns dock en speciell tacka, jag tror inte att vi har henne på bild men hon såg precis ut som en ko. Hon var rakad (klippt vore att underdriva) och var sådär Bregott-svartvitfläckig-gränsande-till-dalmatinerprickig.

Nej, nu måste jag nog dra igenom några oregelbundna verb. Jag tröstar mig med att detta är sista kvällen jag behöver anstränga mina grå arbetare på länge (?).

Nu är epoken slut

Näpp, nu får det vara slut med fjoll-livet. Igår blev jag officiellt avfolkbokförd (?) i Solna kommun och därmed är min sejour som storstadsbo i princip över.

Jag har varit riktigt uppfinningsrik de senaste dagarna när det kommer till middagen. Igår hittade jag ingredienser till att göra en modifierad gubbröra som vi avnjöt på knäckebröd. Idag blir det antingen pannkaka eller kikärtsbiffar (vi har med andra ord slut på kött, 2 paket surimi sticks och ett par fiskpinnar räknas knappast som kött enligt mina preferenser).

Detta är näst sista dagen jag sitter och gnetar, rabblar och babblar franska! Jag känner mig rätt förberedd, det vill säga att det jag inte kan nu går jag inte ens in på då det möjligtvis gör min redan införskaffade kunskap nervös och svettig och det vill jag ju gärna undvika. Med andra ord sticker jag huvudet i sanden så fort jag märker en större del information som jag ännu inte manglat igenom i huvudet. Om det är klokt eller ej återstår att se på måndag.

Är det förresten Eurovision Song Contest ikväll? Jag är inte säker, men om det är det så måste vi ju titta. Jag hejar på fransosen Pellier (han sjunger på engelska! bara det faktum att han lyckats reta upp ett par hundra tusen fransmän samt några parlamentsledamöter är utmärkt!) och givetvis på den namnlike Perelli trots att förnuftet säger att hennes look (som de franska kommentatorerna sa "hon är ett dåligt exempel på vad plastikkirurgi kan göra". Är det inte värre att få en sådan kommentar om man faktiskt inte är opererad, som i Perellis fall, än om man ser ut som till exempel Jocelyn Wildenstein (se bild nedan)?) och låttyp inte kommer att appelera till många eurotittare.

En blodig måndag återstår

Nu har jag gjort den sista muntliga tentan. Tjippelivipp vad skönt det känns! Att få spektaklet överstökat på morgonen passar mig mer än perfekt då jag ändå vaknar i tid med pensionärerna här i huset. Jag kör minst sagt energimässigt på extratanken just nu, måtte den inte sina innan sista tentamen på måndag.

För övrigt bra väder idag. Jag funderar på att trotsa min läkande kran och överhettade ugn (det vill säga min näsa och hals) och lägga mig på taket. Mina största fiender är dock vinden och min egen rastlöshet. Dock är DN tjock idag = det finns mycket att läsa (dessutom har jag norpat åt mig två gratispåsar från Lycknis med gamla "livsstilsmagasin" (Cosmopolitan) och inredningstidningar (med misstänkt manlig målgrupp förvisso) som man kan bläddra igenom). Gratispåsarna var inte dumma, man fick även chokladmuffins och räkost. Det är ju gott. Men inte ihop.

Som ett bevis för mitt panghumör och ja, bara för att så publicerar jag en filmsnutt jag spelade in på Gröna Lund - Voilà en flygande amerikanska! (Bara för att förtydliga mitt tidigare inlägg - trots att jag förvisso har amerikansk slisksmak äger jag inte den lika för amerikaner utmärkande dumdristigheten. Tycker jag).

Tips från en hungrig

Gå aldrig, aldrig in på den här sidan innan du har ätit middag (det gjorde jag).

http://www.cookiemadness.net/

Har du däremot lust att ta del av kanske världens mest fantastiska och smarriga recept så gå in där. Hon gör kreationer (jag väljer att kalla dem så) som man inte ens vågar drömma om. Och ja, hon är givetvis amerikan. Min kak- och smaskighetssmak är minst sagt just amerikansk.

Förlåt för alla bilder. Jag ville inte sitta här ensam och dregla.

Senaste nytt: Stöld!

Jonas Världsmästarcykel (ja, det stod så på den, jag antar att det inte längre är den typen av cykel man använder i Tour de France dock...) är nu i någon annans smutsiga händer. För en dryg timme sedan hade han sagt puss och hej och kilat ut för att cykla till gymet. Tio minuter senare rasslade det utanför dörren och plötsligt var han hemma igen. Jag antog att han hade glömt nåt, men han lade lite plast- och plåtbitar på bordet och deklarerade att cykeln hans var stulen. Ett minuspoäng till Stockholm alltså (jag skyller med andra ord stölden på det faktum att vi bor i just Stockholm rakt av, på ett totalt storstadsfördomsfullt sätt).


Då jag är en (rätt) vänlig själ erbjöd jag honom att låna min cykel. Både han och jag skrattade gott (trots den trista incidenten) över bilden av Jonas på min lilla flickcykel. Nu när jag tänker på saken blir jag dock lite orolig, jag hoppas att han vet att det endast är bakbromsen som fungerar (förutsatt att man trycker riktigt hårt och i god tid, möjligheten för tvärbromsningar är ungefär obefintliga) och att man måste passa byxorna för kedjornas vassa tänder (munkorgen har sedan länge försvunnit, om ni förstår vad jag menar. Om ni inte gör det så menar jag kedjeskyddet).

Snyft.

Jag spar inga smulor

Operation: Tömma kyl och frys har börjat. Ju glesare det blir, desto mer krav ställs på ens uppfinningsrikedom och smaklökarnas tolerans. Min lunch idag var ett exempel på en ovanlig fusion - potatis och purjolökspaj med fiskgratäng i. Denna brun-grön-gul-beigea blandning möttes med avskyvärda blickar från Jonas sida men jag valde att smaka med ögonen istället och inte döma lunchen efter färgen (jag misstänker dock att detta sätt att döma maten efter utseende och lukt har något att göra med överlevnadsinstinkter från människans äldre tider, lyckligtvis är mina sådana instinkter bortmuterade). Döm om min förvåning då det faktiskt inte var dumt alls (okej, okej, jag vet att det är jag som säger det här men ändå). Det var till och med bättre än både "det går väl ned trots lite svårigheter" och "det var inte så himla fel". Jag är inte den som kasserar mat, förklarade jag för Jonas medan jag slevade i mig. Jag har ställt in mig på betydligt märkligare fusioner än så.

Fortfarande innehar vi dock ett stort lager smör/margarin och havregryn, varför vi ansåg oss tvugna att göra både chokladbollar och blåbärssmulpaj igår (då var Jonas minsann inte tveksam till att slänga ihop lite av kvarvarande specerier, hmm), två mumsigheter som till stor del utgörs av just smör och havregryn. Vi har dock ingredienser för att göra ytterligare ungefär 5 satser chokladbollar men jag ser det som att det får bli nödkost (vi har snabbkaffe, socker, vaniljsocker, pärlsocker och kokos så det räcker också). Pajen serverades givetvis med en överbliven snutt krossad-chokladglass jag grävde fram ur frysen.
Jag har börjat en jakt på spenatrecept också, då jag märkte att jag råkat köpa två kilo fryst hackad sådan. Idag svängde jag ihop en spenatstuvning till middagslaxen men jag har fortfarande 1,7 kilo kvar.
Spenatsoppa, spenatsufflé (krävs dock många ägg), spenatplättar...hmm? Efter denna kost borde det vara på sin plats att få kalla mig/sig Karl-Alfred tycker jag.

Och just! Idag har jag gjort min sista dåliga-onsdag-dag! Det var faktiskt en skaplig onsdag dessutom. Snart, snart får hjärnkontoret ta semester! (I samma veva får dock den fysiska avdelningen återgå till jobbet efter en lång ledighet...)

Överskottar

Här kommer en (sen) lista på vad som hamnade i korgen då jag trots total utmattning (av förkylningen) trampade iväg till ÖoB och 30 procents rabatt (det vill säga; feber mot 30 procents rabatt = den senare vinner):

1 stycke bananchips-påse (5 kronor)

1 stycke torkade frukter i påse (5 spänn, smakar så bedrövligt att jag funderar på att slänga dem, och jag slänger inte ens rutten pesto (jag gröper ur det som inte ser grönt och luddigt ut) eller brända kakor).

1 brödform - äntligen kan jag baka bröd!

1 slev och 2 slickepottar - (båda saker vi kände att vi var tvugna att ersätta sedan vi gått väldigt hårt åt de existerande typerna av dessa redskap i Carolinnes kök

1 påse mejram (5 kronor)

1 par shorts (för 17 å femti)

1 rulle snöre

1 tub lim - något som krävs för att laga de redskap vi gått väldigt hårt åt i Carolinnes kök men har potential att återkomponeras

1 par stövlar (som blev mina för 66,5 kronor, och som jag följande regniga dag stolt spatserade runt på stan med i några timmar då jag plötsligt märkte att prislappen snyggt satt kvar på sidan av stövlarna.)

1 fiskelåda

Av de två sista sakerna att döma kan man misstänka att jag planerar ge mig in i sportfiskarnas värld. Jag är dock en sån som gillar metspö och främst fiskar för att se flötet susa ned mot mörkret och känna de stötande vibrationerna av firrens desperata försök att fly med bytet (vilket jag likaväl kan uppnå genom att spela Zelda på Sega med rumble-pack i dosan, dock går jag miste om den friska luften och de där härliga betten och ständiga surrandet från myggen som gör allt för att inte få en att glömma deras existens).

Nej, stövlarna köpte jag i förberedande syfte då jag fått den minst sagt dystra bilden av Växjö som en synnerligen olycksalig stad i form av mängden regn som faller.

Och fiskelådan, ja den är redan fylld! Med ögonskuggor, rouge, mascaror, borstar och annat tingeltangel jag aldrig använder men ändå äger (vilket fram tills nu har inneburit att de kastats ned huller om buller i en Birkenstock-skokartong och minst sagt smutsat ned varandra).

Jag måste dock bara påpeka att jag faktiskt äger ett eget fiskespö. En solig dag förrförra sommaren skulle jag fiska. Jag bara skulle det. Jag bara skulle ha mitt eget spö, dessum. En vända in på InterSport och saken var kirrad. Jag och Jonas fiskade upp ett par fina firrar dessutom!

Bildkavalkad!

Jag prövar fånigt mina stövlar när jag kommer hem. Om jag inte minns fel älskade jag att pröva skor då jag var liten. Det gör jag i och för sig inte nu (snarare tvärtom) men detta måste vara ett resultat av denna fetisch/vurm som ligger gömd i min barndom.

Någonting för mamma?

(Ja, jag vet att du har tusen kanaler att välja på och med all säkerhet alla Discovery och Natural Geographic-varianter, men ändå) Jag tänkte ändå tipsa min mor om att titta på den här videon som en turist spelade in med sin kamera på en utflykt. Jag visste inte att bufflar var så coola? (Och seglivade, håll ögonen på buffelungen...)
http://www.youtube.com/watch?v=LU8DDYz68kM

En lång norsk dag och natt

Utflyttningsfesten var en riktig succé! Det tillfälliga hagelregnet hindrade oss inte från att äta, dricka och skratta gott i tältet som stod uppsmällt ute på gården. Som tidigare nämnt är jag minst sagt rosslig, så jag tog det väldigt lugnt och hade planer på att retirera rätt tidigt för att nöta kudden lite fler timmar än normalt för att driva bacillerna på flykten. Det kunde nog inte bli mer fel. Det var så kul att det var väldigt svårt att tänka på refrängen, trots att mina ögonlock tippade ned (inte alltid samtidigt) både fem och femtio gånger. Nå, vid tretiden sade vi tack och hej, drog med oss Jonas vän J som hade hamnat i sin egen värld efter för mycket procent i det flytande intaget och inte var kapabel att pallra sig hem på eget bevåg.
Ute var det minst sagt kyligt, väl vid T-banan märker vi att sista tåget gått för natten. Två-tre timmars väntan ute i natten på att underjorden skulle börja mullra igen uteslöts. En överförfriskad herre upplyste oss om att det går nattbussar. Ja, här finns det mycket detaljer att berätta men vi kan hoppa förbi bussens avgång utan oss, oroliga samtal från J's flickvän (som efter hand byttes ut mot mer förtvivlade sådana och till sist med väldigt upprörda inslag), misslyckat försök att vinka in taxi, beställande av taxi som inte dyker upp och svinkall väntan och hoppa över till slutresultatet; Värdens övernattande lillebror springer ut och öppnar iklädd (snarare avklädd i) kalsonger sedan J ringt och bett honom springa ned och öppna porten (vilket var helt onödigt då vi kan koden) och efter att vi slängt i oss lite mat så blir vår sovplats golvet.

Nu är vi iallafall hemma, klockan åtta gav vi oss iväg i tysthet och tog tunnelbanan hem via Centralen. Pust. Stön. Detta var precis vad min sjukdom ville ha för att fortsätta frodas och äta upp min energi. Dagen har genomlevts (lidits?) i zombietillstånd med tillhörande pyjamas, rufsigt hår och torra ögon.
Nåja! Vi har sett en riktigt kul film (Semi-pro med Will Ferrell, en favorit!) som passat dagens mentala tillstånd och så har vi smällt i oss palt.
Nya tag imorgon! Förhoppningsvis (tyvärr inte troligtvis) slutar det brinna majbrasa i halsen så att jag kan öva på den muntliga tentan på fredag.
Hurv.

Vad är en norrman?

Ikväll ska vi till Sundbyberg på utflyttningsfest, och temat kan en sådan här dag inte vara något annat än Norge. Lämnar stort utrymme för kreativitet angående utstyrslar, men problemet är att lyckas göra något bra av visionerna (jag tänkte först vara en osthyvel, då det visat sig vara en norsk uppfinning, men jag har för lite aliminiumfolie för att göra en hyvel-hatt. Sen tänkte jag eventuellt vara en fisk, eller en oljefläck. Oljefläcken lutar det mest åt just nu) då jag inte riktigt är den som köper kläder som jag verkligen inte använder. Hade jag varit uppe med tuppen hade jag kunnat ställa mig i kö utanför Dramaten, de hade utförsäljning av diverse scenkläder idag nämligen. Jag tvivlar dock på att det fanns lusekoftor och toppeluvor.
Ett riktigt gott humör får bli en stor del av min utstyrsel. Det känns väldigt norskt. Jag ska också försöka smyga in lite norska ord här och där (jag har dock ett väldigt begränsat vokabulär...ehm, is? Brus? Hmm...) så långt förmågan sträcker sig.

(Ps. Jag har smakat strutskorv idag. Det var ingen höjdare.)

Inte igen?

Jag misstänker starkt att jag återigen måste knapra pencillin. Mitt tillstånd just nu påminner skrämmande starkt nog om det jag befann mig i för ungefär exakt ett år sedan då jag hade halsfluss. (Är detta något som kommer att återkomma annuellt? Jag är orolig).
Det känns dock väldigt omständigt att pallra mig till vårdcentralen här och försöka få ut lite botemedel då jag inte alls har satt mig in i detta vårdval vi har här i Stockholm (med andra ord lever jag fortfarande i villfarelsen att jag är ung och odödlig) och inte är riktigt säker på om jag bara kan knalla in var som helst och förvänta mig service. Å andra sidan är det minst sagt jobbigt att öronen spränger, andningsfunktionen i näsan har lagt av och en armé slemsoldater har packat ihop sig i min hals för att försvara mina halsmandlar (som i bergsvärlden motsvarar Mount Everest och K2 just nu).

Nå! När jag samlat ork ska jag berätta allt om det spännande ÖoB-besöket idag! Jag kom inte hem tomhänt men på något konstigt sätt blev det inga smaskigheter (trots att de sålde chocolate chip cookies-paket för fem spänn och chokladpaket för tre spänn. Otroligt, och då syftar jag på både priset och det faktum att jag inte köpte något därav). Det kommer som sagt senare!

En palt blir till

Jag har hört att det ska finnas palt i butikerna här, men varför köpa palt när man kan göra sin egen? Till middag så kletade vi (ja, det var riktigt kletigt) ihop bruna bollar med fläsk i (som smakar lite...sista-datum-har-gått-ut, kanske just för att det stämmer) som vi sedan sliskade i oss med lingonsylt! De blev inte helt tokiga faktiskt trots att vi nog finriver potäten lite mer nästa gång. Och gör som man ska, det vill säga gör den med mandelpotatis. Jag blev dock väldigt vrång (en reaktion framkallad av min snåltarm som har en fantastisk förmåga att hugga en i magtrakten så att man nästan tappar andan då man hör något fantastiskt dyrt) då Jonas meddelade från ICA att den kostade 24 kronor kilot! POTATIS?! Vem sa att potatis var fattigmansmat?

Nåja nåja, nu ska jag lugna ned lillhjärtat, här kommer en liten bildkavalkad!

Imorgon hoppas jag eventuellt på storfynd. ÖoB här i Solna ska klappa ihop och min insiderkälla säger att det finns både ett och annat till pangpris man kan norpa åt sig (läs: Jonas som jobbar med att packa ihop och skeppa iväg det som inte bjuds ut till löjligt låga priser). Jag funderar starkt på att passa på att införskaffa lite militärkläder, min gröna "lumpentröja" är något av det mest användbara och slitstarka jag iklätt mig. Sedan är jag sugen på en fiskelåda. Däri ska dock inte ligga krokar och drag, men väl blänkande och fägglada saker; jag har nämligen insett vilken fantastisk smink- och prylförvaring det är! Med andra ord tänkte jag lassa in halsband, örhängen, ögonskuggor och ditten och datten.

Nå, vi får se. Gör jag ett löjligt bra köp lär det meddelas här (jag blir alldeles för uppspelt över ett kap för att mina bloggfingrar inte ska börja värka).

Det går upp och ned

Återigen är onsdagen korad till veckans tyngsta dag, trots att de förflutit ovanligt fint de senaste veckorna. Men denna dag har tyvärr ramlat ned i det tråkiga onsdagsmönstret. Suck. Det är relativt kallt, regnet droppar ner och det gick inte bra på hörförståelseprovet (jag har en minst sagt för sådana tillfällen olämplig vana att då man verkligen måste lyssna skarpt vandra iväg i min egna djupa tankeskog. En vana som även gör det omöjligt att lyssna på ljudböcker; alla tappra försök har slutat i att sitter och tänker på blåbärsmuffins eller nåt annat väldigt orelevant för situationen).

Nå, några snickerskakor och kokostoppar senare har jag höjt sinnesstämningen några pinnar och nu sitter jag och krafsar, ändrar och pillar i mitt tal om Frankrike under 40-talet som ska framföras nästa vecka. Puh.

Den trevliga sockerchocken från kakorna hade just börjat avta i en fart med en farlig acceleration då jag av tristess (krigshistoria är inte min favoritkaka, om man säger så) kollade min mail. Av rent misstag råkade jag öppna ett mail från en "Maluwa Vandenbrink" med ämnet "Vinst i tävlingar!" (sådana innehåller oftast mer blinkande reklam och eventuella spionprogram än jag kan tåla och hamnar utan undantag direkt i papperskorgen) men det visar sig faktiskt vara en förfrågan om vilka linser jag önskar få, då jag är en av vinnarna i Studentlivs linstävling. Wow! Det var dock skapligt längesedan i Malin-minne-mått mätt jag tävlade, så jag vet inte riktigt hur många linser jag får, men jag är lycklig även för det minsta! Jag har för närvarande Jonas (alldeles för stora) glasögon på näsan som man var och varannan sekund får pressa upp på plats då de envisas med att slinka nedåt. Ger mig visserligen möjligheten att efter en utläggning jag gjort rätta till glasögonen och därför ge en extra tyngd åt argumenten (jämför en glasögontillrättning med ungefär "så är det faktiskt". Rörelser säger alltså mer än iallafall fyra ord), men oftast är det bara jobbigt så ett par linser vore en kul omväxling.

Tävlingen gick ut på att man skulle berätta en historia om när man, på grund av att man sett fel, gjort ett roligt misstag. Min historia handlade inte om att jag sett fel, men man kan väl ändå säga att det var jag som blev utskämd i och med händelsen. Någon (annan) regnig dag ska jag skriva ned den här i bloggen också.

Nå, med andra ord så tuffar berg- och dalbanevagnen (det vill säga jag) uppåt och uppåt efter förmiddagens swoooosh-dykning à la Balder (ni som varit på Liseberg och åkt den vet vad jag menar).

Nu behöver jag bara få se en riktigt intensiv, hård, spännande och jämn match mellan Sverige och Tjeckien ikväll (som Sverige givetvis ska komma segrande ur) för att bli rätt tillfreds med dagen ändå.

Ungefär som matchen mot Ryssland alltså men med den stora skillnaden att Sverige ska vinna.

Jag i stora glasögon (och min kära mössa, som tyvärr blev kvar i Prag där kortet är taget. Snyft).

Fördel: Allt annat än Stockholm?

Jag slukar dagligen en skapligt stor mängd nyheter från alla möjliga källor; P1, DN (hela, förutom Motorbilagan, uäck!), Metro, aftonbladet.se, Solna-bladet, Råd & Rön, veckorevyn.com med mera. Det resulterar i att jag således får alla möjliga slags nyheter. Det som förvånat mig mest under de senaste veckorna är faktiskt inte utgången i Rödebyfallet, att fiskpinnar består av mer panering än kött eller att Brolle Jr och Elin Lanto dejtar. Nä, nu snackar vi dricks(?)vattnet i Stockholm.
Tester har visat att det innehåller fler gifter (och annat man inte vill ha florerande i kroppen) än dricksvattnet i till exempel New York. New York. Ni som har varit där vet att man upplever samma obehagliga känsla då man sväljer en klunk New-York-vatten som när man råkar få en kallsup (som oroväckande nog ofta är väldigt varm...) i den lokala barnbassängen. Med andra ord smakar det klor, metall och så bär man på den där oroliga känslan över vad mer som kan ha beblandat sig med vattnet.
Men, detta stinkande vatten är alltså hälsosammare än det som strilar ur vår kran här i Bergshamra. Det senare är dock väl maskerat, precis som man kallar bilar för "gröna" eller moderaterna för "arbetareparti". Visst smakar det inte som vattnet i varken Norr- eller Västerbotten, men skillnaden i smak är summa kardemumma rätt marginell. (Har för övrigt dessutom läst att de flesta som tar vatten från egen brunn klunkar i sig ännu mer gifter än andra. Gulp!)
Då kunde man ju, tills för ungefär en vecka sedan, lugna sig med att man kan dricka KRAV-märkt mjölk istället. Ja, visst kan man det - men Livsmedelsverket (eller-vem-det-nu-är-som-administrerar-detta) slänger ju ut dispenser hit och dit som tillåter undantag i KRAV-reglerna. Man har dessutom inga planer på att upplysa kunderna, som betalar extra för att vara säkra på att varorna man köper är ekologiska från grunden, att man har tummat på reglerna för till exempel potatis och mjölk. Nä, nu får det vara nog!
Antingen är det KRAV-märkt, eller så är det inte det och då ska det framkomma. Basta.

Verkligheten slår till

Det har varit en otrolig värme i helgen, en värme jag trodde man var tvungen att köpa en charterresa för att få uppleva. I söndags påtade Jonas ihop en fruktsallad och vi begav oss ned till den lilla hamnen här nere för att...ja, göra just ingenting (förutom att förgås av värme). Som vanligt klarar jag inte av att ligga still och göra just ingenting, särskilt inte när det känns som att hettan har lindat in mig i en overall. Vindpustarna kändes som glas iskallt vatten efter ett vattenbad, eller okej, de vore snarare att jämföra med ljummet vatten - inte ens vindarna kunde svalka tillräckligt en dag som denna. En glad typ-tjugobarnsfamilj hade tagit med sig en grill och höjde stämningen genom att öppna bakluckan på bilen därifrån det kom arabisk dunkadunka-musik som jag uppskattade väldigt medan Jonas var mer skeptisk till musiktillströmningen.



Nå, det var med denna svettiga erfarenhet i bagaget som jag igår, det vill säga dagen efter TVKG-D (Titta Vad Växthuseffekten Kan Göra-Dagen), skuttade upp halv åtta och tittade ut genom fönstret och lät det soliga vädret återspela sig i min blick. "Nu jäklar ska jag cykla till skolan i kjol!" tänkte jag. För en gångs skull tänkte jag alltså inte klä mig i minst ett lager för mycket kläder än vad jag egentlligen anser är rimligt för att hålla värmen. Jag övervägde länge om jag inte skulle kränga på mig iallafall ett par strumpbyxor, men som sagt, jag hade fortfarande gårdagens klibbiga värme i huvudet och så kände jag mig lite sådär radikal och ville klä mig som de flesta andra skulle ha gjort vid åsynen av detta väder (ja, ibland är det lite radikalt att vara som alla andra, vilka de nu är).

Ja, och hur gick det då? "Ja höldå på å fryys ihjeeel", vore väl ett bra uttryck såhär i efterhand. Vinden (som jag misstänker måste ha flytt ifrån Island eller kanske Sibirien) piskade mina bara ben (jag prisade mig själv för att jag håller dem rätt så lurviga, men de stackars stråna kunde dock inte skydda mig tillräckligt) och inte ens solens sken förbarmade sig över mig.

Detta var alltså en bekräftelse på att jag gör helt rätt i (eller åtminstone inte fel i) att ha minst ett par långkalsingar och ett bar byxor på benen även när det tycks råda sommarväder.


En bild från i lördags då vi strosade runt på Gröna Lund! Liemannen är Jonas, häxan är Mia och det lilla skelettet man skymtar längst ned till vänster är Johan. Läskigare än så blev det dock inte, vi valde att gå i Lustiga huset istället för Spökhuset.

Här flyger det

Även om det förvisso flyger in ett förvånansvärt stor antal fåglar över Stockholm och landet i övrigt just nu finns det en vara som defintivt flyger annorstädes - mina pengar! Mina arma pengar. ComHem trilskas och vill att vi även ska betala för juni månad (vilket jag ska ringa och protestera mot men jag förväntar mig inte att komma någon stans), junihyran för lägenheten i Lund ska betalas (fast jag inte ska bo där, ännu ett plopp! i sjön alltså), tågresan hem har betalats, PDOL-biljetter har bokats och ikväll ska vi till Gröna Lund och då tvingas jag oundvikligen öppna plånboken. Min SL-remsa håller på att vara uppstämplad dessutom, vilket sätter mig i ett moraliskt dilemma då jag inte på långa vägar skulle hinna stämpla upp ännu ett innan jag flyttar, men de få jag har kvar nu ser ut att ryka, samtidigt som jag har en bestämd åsikt om att inte planka, som det kallas.
Till min stora förvåning plankas det både här och där och av människor från alla möjliga samhällskategorier och i alla åldrar. Döm om min förvåning när jag ser en nära 70-årig dam smita igenom en tillfälligt öppnad grind för handikappade/barnvagnsförare och andra som inte kan klämma sig igenom grindarna. Det verkar dessutom vara så inofficiellt accepterat - de som sitter vid luckorna rycker inte ens på axlarna när de ser någon ta ett skutt över häcken, som här nu råkar vara en avgiftsbelagd sådan.
Trots denna samhälleliga acceptans (som jag antar beror på en utbredd uppfattning, även bland SL-anställda, om att priserna är hutlösa) så är jag strängt emot detta. Kollektivtrafiken är superviktig att stödja, även om jag är minst sagt kritisk mot prissättningen (som jag pucklat på i ett tidigare inlägg).
Summa kardemumma blir det nog inget hoppande för mig, mina eventuella skäl för att hoppa skulle ju bygga på att jag inte vill köpa en ny remsa - inte på att jag genom att planka vill demonstrera mot de höga priserna. Eller det kanske jag vill, när jag tänker efter? Jag tror dock inte att min individuella protest som, om den ens fångar den trötta blicken hos personen i kuren, blir särskilt effektiv. För de statistik på hoppare? Om de gör det kanske man borde bidra med ett litet hopp. Jag har faktiskt en pangidé - först går jag till luckan och får mig en fin stämpel (på T-centralen som har flera luckor) och sen så går jag ut igen och hoppar över grindar lite här och där i den knappa timma jag har på mig innan min stämpel inte gäller längre. Voilà! Jag protesterar genom att krydda statistiken - men samtidigt förlorar SL inga pengar på mig då jag faktiskt inte ens utnyttjar tågresan jag betalat för. Jag får spinna vidare på denna idé...

Flänger runt Svea rike

Jag har för mig att jag har läst att en svensk flyttar i genomsnitt nio gånger i livet (jag misstänker att källan är Hyresgästföreningen och att det hade någonting att göra med ett budskap om hur viktigt det är att värna om hyresrätten, eller var det någon bank som ville propsa på lån? Nåja.), och jag fortsätter som bekant att utforska Sveriges hörn och mittpunkter. Om jag inte slår av på takten kommer jag definitivt att dundra förbi genomsnittet om några år. Vi har ju faktiskt inte bott i Göteborg än...(Obs! Ta detta uttalande med det tvåkilos paket salt som det kommer).

Den tjugotredje maj blir jag återigen norrbottning, för att två månader senare kunna titulera mig smålänning. Eller som jag snarare skulle vilja titulera mig - exilnorrlänning. (Till min stora lycka har Växjö Universitet anammat traditionen från b.la. Lund och Uppsala med Nationer, och till skillnad från Lund, som förvisso är ursäktat, jag menar det var nog inte många norrbottningar som begav sig till Lund på 1600-talet då nationstjohejet började, har de en norrlandsnation! Jippi! Jag förväntar mig med andra ord kunna deltaga och kanske även anordna paltkvällar och en intressegrupp som främjar vårt underbart användbara lager av smarta ord, såsom "he").

Min tillfälliga hemmavistelse känns visserligen inte som en flytt, men den räknas i statistiken då jag begärt adressändring och hela paketet (efter att ha fått nys om att en vän fick tårta, biobiljetter och annat kul av Piteå Kommun då hon flyttat sin adress till kommunen så suktar jag efter samma varma välkomnande).

Nå, summa kardemumma - jag kommer åter den 24 maj!

Wow!

Vilken hetta! Jag grabbade tag i några delar av DN och dagens Metro för att bege mig ut till en bänk för att läsa i den svala eftermiddagen. Trodde jag. Efter en kvart var jag genomblöt, och det var inte av regnvatten, om man säger så. Hur är det möjligt att det är 22 grader i skuggan klockan sex en eftermiddag? Eller äsch, jag behöver inte veta svaret, jag nöjer mig med att vara nöjd helt enkelt.

Jag hoppas på ett fortsatt högtryck imorgon då vi har halvspikat fast Gröna Lund på "Att göra"-listan. Jag kan tänka mig att trycka dit ett "Äta två kilo glass"-uppdrag också, men vi får se.

Och just, denna förmiddag, klockan nio för att vara exakt, såg och hörde jag vår statsminister. Mest hörde, det mesta jag såg av honom var en flint (välpolerad, men inte så att man inte ser var det finns möjligheter för hårväxt och med ett märkligt stort veck vid nackryggen) och hans sakta gestikulerande armar. Mitt primära mål med mitt stockholmsboende är alltså nått, nu kan jag åka hem med ett lugnt sinne.

Det var dock inte utan att jag trodde att en unken trädörr skulle beröva mig detta gyllene tillfälle. Tjugo i nio var jag på plats utanför insläppet till åhörarhyllan, utan konkurrens från andra intressenter. Dörren var dock låst och larmad. Vakterna vid den stora fina ingången (till för det fiiina folket, som ledarskribenter, politiska journalister och riksdagsledamöter) stoppade mig skrattandes när jag knallade förbi dem med ett brett smil och undrade om de ville rota i min väska. Nejnej, du ska inte gå in här, ser du den lilla trädörren där borta? Där ska du gå in.

Ja, det är ju inte så lätt om den är låst. Som tur var dök en rutinerad herre upp fem minuter innan nio, blev arg över att de inte öppnat än ("Det ska vara öppet en kvart innan. Så är det alltid") och slank in genom den stora éntren och vips hade han förmått en vakt att öppna för oss. Han presenterade mig glatt för vakten "Han behöver du inte oroa dig för, det är en riktigt schysst kille", klappade honom på ryggen och slank vant in genom dörren och lika smidigt genom säkerhetskontrollen (kontrollerna, för att vara mer exakt) och upp för de oändliga trapporna till hyllan. Jag hade lite större problem och hamnade på efterkälken, men jag var på plats i tid. Puh.

Hur KU-förhöret förflöt? Det är inte första gången jag ser ett faktiskt (jag har varit en trogen tittare av svt24) och de ser ut som de alltid gör; oppositionsledamöterna ställer skarpa, sarkastiska frågor med eleganta ord och den utfrågade, i detta fall statsministern, svarar förvisso men oftast inte på själva frågan trots att personen (här: han) vet vad de egentligen vill ha svar på. Hans "lierade" ställer antingen något retoriska, förklarande och i allmänhet välmenande vänliga frågor så den utfrågade får möjlighet att brodera ut sin syn på saker och ting.

Det som var annorlunda att vara närvarande jämfört med att titta på tv är att man kan låta blicken falla på alla journalister som är närvarande. Det är riktigt intressant att se när de arbetar; vad de tycker är värt att anteckna och hur de flesta är måttligt intresserade (läs: tittar på mobiltelefonen, slinker iväg och köper något, går ut för ett mobilsamtal etc.) samt hur de sitter och fismyser med de andra journalisterna.

Den jag funderar mest över efter att ha närvarat på detta KU-förhör handlar inte om regeringens policy då det gäller utförsäljning av statliga bolag utan det är Maria Abrahamssons frisyr som väcker nyfikenhet.

Har hon verkligen alltid den där bakåtslickade frisyren? Hur ser hon ut när hon är nyduschad och har rufsat runt med handduken i håret för att få det torrt? (Jag har dock kommit fram till att hon nog inte gör det. Hon tar en kam och slickar det bakåt. Hon verkar inte vara personen som gnuggar runt i håret). Och är hon verkligen alltid sådär översittar-dryg som hon är i debattprogrammen? (Hennes uppsyn bakom de nedtippade glasögonen tyder på det, men om jag inte minns fel bräker hon på skånska, vilket kan få en välmenande person att låta som Ring P1's värsta bittertant).

I'm leaving

Till skillnad från Jefferson Airplaine väljer jag dock inte att färdas med ett jetplan, utan väljer att skumpa fram i tåg (som för den delen inte skumpar så mycket nu för tiden). Det är faktiskt ett aktivt val, som inte grundar sig på priset (till er som anser att jag är en av de snålare exemplaren av fruntimmer här i världen) utan faktiskt på att jag inte känner mig tillfreds med att åka upp och dimpa ned så fort att man knappt hinner knäppa av sig bältena innan de ska på igen samtidigt som man gör miljön en enorm otjänst, samtidigt som jag faktiskt inte har speciellt bråttom. Jag kan gott åka tåg i tretton timmar istället för att ta ett flyg som tar drygt en timma (som galet nog är billigare. Hallå där, ekonomiska styrmedel?!)

Jag blev igår varse om att jag ännu inte har slitit mig loss från de asiatiska tidsperspektiven på transport, då jag suckade högt medan jag tittade på tågpriserna och sade; "Vem tusan betalar 1 999 kronor för en egen kupé mellan Stockholm och Älvsbyn? Det är ju bara en liten snärt-sträcka!". Jonas fick då påminna mig om att för många här i Sverige, är det mer än en kort sträcka, det upplevs faktiskt vara ganska långt (varav jag kom att tänka på min kära mor, bland annat).

För mig känns det dock fortfarande som att en restid på 13 timmar på svenska räls är väldigt överenskomlig, jag menar - jag åker ju ett bekvämt tåg där det är rökfritt, fräscht och där bland annat toalett, (snordyr) restaurang, bio och internetuppkoppling finns tillgängligt. Det går inte att jämföra med en av mina bussresor i låt oss ta Laos, där man helt plötsligt kommer på sig själv sitta i en buss från 60-talet, på en trasig stol utan vaddering vid fönsterplats, där det gapar ett stort, läskigt hål i trä(!)väggen, och utbrista; "Nämen det här är ju en riktigt fin buss!" Samtidigt som man myser ned sig i sätet och blickar ut över den mer än fullsatta bussen där man samsas med såväl åttabarnsfamiljer, en tandlös vietnamesiska, ett tiotal skolbarn som en och annan höna någon har tryckt ned i en påse.

Behöver jag tillägga att man dessutom oftast kommer fram någorlunda i tid med Veolia? Behöver jag tillägga att de över huvud taget har en tidtabell och en tänkt tid för avgång respektiva anländande? Då behöver i varje fall inte tillägga att de dessutom inte stannar på vägen om någon skulle se någon försäljare de vill köpa bambuskott av, eller om någon skulle vilja hoppa av mitt i skogen.

Glass-O-rama! Stort glasstest!

Jag vet inte varför vi svenskar är de näst största glasskonsumenterna per capita i världen (finnarna är de största frossarna), kanske är det för att vi så gärna vill lura oss själva att vår sommar är så varm och outhärdlig att vi måste smälla i oss tonvis med glass? Jag tror att det ligger någonting i det, men det är nog inte hela sanningen.

Nåja, jag är en av dom (få?) som äter mer glass på vintern än på sommaren, så jag inryms inte i min ovan nämnda tes. Dock får även jag ett automatiskt sug efter att sliska i mig något kallt nu när temperaturen slår i taket och solen steker ända in på kvällskvisten.

Så, jag har hunnit smaka av inte mindre än tre för mig nya glassupplevelser; Ben & Jerrys hutlöst dyra (26 kronor!) sandwich-glass "Wich!" som jag misstänker endast finns på Pressbyrån, ICA's choklad- och vaniljglass med chokladsås och Ben & Jerrys "ONE Cheesecake Brownie".

Kommentarer?

Which!-glassen var underbar, den är helt klart i klass med Tip Top och superchokladglassen (av märke Cornetto) som fanns i Thailand, alltså topp tre. De perfekt mjuka chocolate chip-cookieserna som utgör topp- och botten borde kunna köpas i butik, nu!

ICA's glass var grymt god, bra blandning mellan choklad- och vaniljglass samt med chokladbitar och chokladsås i (med andra ord; släng bara på en banan och du har en färdig banana-split! Enklare efterrätt går väl knappast att sno ihop?) och dessutom prisvärd!

Vad ska man då säga om "ONE cheesecake brownie"? B&J har en synnerligen god känsla för att komma upp med otroligt läskande produktnamn och beskrivningar. Denna då? "Cheesecake ice cream with cheesecake brownie chunks". Okej, det låter smaskigt, men varken innehållet eller beskrivningen är någon av deras bästa. Däremot har de tagit fram denna glass i samarbete med en organisationen One som arbetar för att uppnå FN's Millenniemål.

La fin

Snart, snaaart är jag fri från franskans hemska bojor! Idag har jag suttit fastkedjad vid datorn i timmar, skrivandes en resumé av "Främlingen" av Albert Camus. Bra bok. Åh, tänk om jag bara kunde skriva just det! "C'est un bon roman". Punkt. Mycket frestande, men nu har jag ju slitit ihop en hel massa pladder så det är minst sagt för sent för en sån snillrik idé att poppa upp. Jag vet inte riktigt hur det ska gå att skriva ett tal på fem minuter om "Frankrike på 40-talet" vilket jag ska göra snart, om det tar så här lång tid att påta ihop ett tjugotal meningar (vilka dock är väldigt långa, min vurm för långa meningar med många kommatecken är dock knepig att översätta till franska).

Nå, nu är det bara drygt tre veckor kvar! Fast så vill jag inte riktigt tänka då ungefär 70 % av kursens 30 (högskole-)poäng kommer att sättas med grund för hur jag presterar dessa få återstående veckor. Nåja.
Jag har dock saker att se fram emot, inte minst på fredag då Uppdrag: Reinfeldt äntligen ska slutföras (och den sista och viktigaste skalpen i Statsministerserien i min kändisspottingsamling ska tas). Jag har nämligen uppmärksammat att nu på fredag ska KU hålla en utfrågning med herr Statsminister angående en rad frågor (bland annat om statssekreteraren Ulrika Schenströms (felaktiga?) agerande under tiden hon var statssekreterare då hon onyktert satt och frotterade med Aftonblaskans politiske reporter Anders Pihlblad, vilket ska bli mycket intressant då hon själv vägrat medverka i utfrågningen). Klockan 09.00 börjar det, så jag får allt se till att hoppa på cykeln tidigt med tanke på att jag inte riktigt vet var tusan lokalen ligger.
Nåja, det är en senare fråga. Jag hoppas bara att åhörarplatserna inte kommer att vara helt upptagna då jag kommer, men jag kan inte tänka mig att så många kan vara på alerten att lyssna på en utfrågning klockan nio en fredag? Eller kan jag kanske det? (Jag menar, jag ska ju dit...)

Nu godnatt!

Jag hoppas att jag inte har en lika Salvador Dali-liknande dröm som jag hade inatt (jag har inte tänkt beskriva den, jag vet hur ointressant det är att bli invigd i andras drömmar, dessutom minns jag endast några enstaka (surrealistiska) utmärkande drag av den).

Hemflykten i natten

Egentligen tänkte jag titulera det som en utflykt, men då det faktiskt var så att denna lilla nattliga sightseeing vi fick uppleva igår hade som mål att ta oss hem, så får det bli hemflykt.

Jag kommer till det lite längre ned, först tänkte jag meddela (mest för att göra mor glad) att gårdagens vända på stan resulterade i ett par skor! Puh, äntligen. Jag vet inte hur det känns att föda barn, men det känns iallafall som att jag har gått och burit på någonting nu väldigt länge och äntligen har jag klämt ut den ur mig (läs: jag har haft bland annat mor och Jonas efter mig som återkommande tjatat om att jag ska köpa ett par skor, så bördan har legat tung fram tills nu). Själva förlösningen var dock inte smärtsam (till skillnad från en barnförlossning) förutom att det stack till lite snåltarmen när jag drog betalkortet i kassan.

Nå, sen inhandlades det även en rejäl köttbit (som dock vid mer detaljerad syning efter köpet visade sig innehålla mest fläsk och ben, efterföljt av marinad som tredje största beståndsdel och till sist någon blyg procentandel kött) och sedan susade vi iväg mot Märsta för att grilla. Vi hade dock oturen att inte få susa hela vägen problemfritt (väldigt typiskt då man i början av resan inser två saker; att man behöver lätta på trycket samt att det inte finns den möjligheten på tåget) då vi helt plötsligt stod still. Tågförarna pratar som vanligt lika flåsigt och mumlande som om det vore deras sista gäspande ord innan de slocknar för natten, så det var svårt att uppfatta varför vi inte dånade fram mot Märsta i 210 km/h som vi borde. Det visade sig vara ett elfel som gjorde att alla tåg i hela Stockholm just då stod stilla. Jag kan dock tänka mig att blodet i blodomloppet hos de ansvariga för tågtrafiken i detta ögonblick dånade fram i ungefär den hastigheten.

Nå, det fixade sig (trodde vi) och vi tog oss till Märsta och i och med det till en toalett (puh). På vägen hem på natten möttes vi dock vid tågstationen av väktare som meddelade att det var ersättningsbuss till en annan station som gällde då det inte fanns någon el i spåret (de tillade också med en odiskret sarkasm att det är sådant som händer när man aldrig underhåller dom där elledningarna som svajar över tågen, sedan spann de dock inte vidare på den tråden, men jag förstår att det de egentligen var upprörda över var inte det (då de körde bil) utan att det var för att de har blivit inryckta sent på en fredagskväll för att stå vid en tågstation i flera timmar och bussa folk vidare).

Det var dock en trevlig bussresa; två glada fjortisar spelade med en av sina mobiler upp en trevlig blandning musik, som de högre än bättre sjöng med i ut över bussen (min personliga favorit var nog deras engagerade framförande av Sinéad O'Connors "Nothing compares 2 u") och en vinglig, för tillfället lugn men underliggande aggresiv stockholmare hade återkommande allvarliga samtal med sin kamrat i mobilen samtidigt som någon (oklart vem) hade startat en film med Eddie Izzard (ni som vet vem han är kan förstå vilken stämning han bidrog med i det hela) men hade svårt att få till undertexterna och startade därför om filmen återkommande så att det till slut inte blev något av det.

Efter det hoppade vi på pendeltåget, åkte till Ulriksdal och hoppade sedan på en buss som tog oss till Bergshamra.

Ja, så är det i Stockholm - man bor inte speciellt långt ifrån någonting, men man bor banne mig inte nära heller.

Ett första maj-tal!

Första maj-blogg snarare, jag sitter ju trots här med munnen någorlunda stängd (jag smackar med munnen lite och torkar tungan mot gommen då jag fortfarande har lite chokladsmak kvar på tungan). Just i detta nu står det diverse röda sympatisörer i olika nyanser ute i Sverige och ja, vad gör dem? Jo, talar och, istället för att säga vad de vill göra och förändra, så klagar dem mest bara. Jag tänker då mest på Tomas Östros tal som bara var bedrövligt (kanske för att han är inte är speciellt bra på att hålla engagerade, eldiga tal, det ligger liksom inte för honom) oavsett vad man tycker om de han attackerade (framför allt Anders Borg, som han försökte måla upp en bild av som åkandes runt i världen med dollar och euro uppstickandes ur jackfickorna och sålde ut statens bolag, lite för klyschigt, vilket gällde talet i allmänhet).

Nå! Jag har inte tänkt bygga upp detta som ett tal (jag har allt för dåligt minne av kursen i gymnasiet då vi lärde oss klassiska sätt att bygga upp just sådana) utan helt enkelt säga vad tusan jag skulle göra om jag vore statsminister!

1. Satsa på järnvägen! Speciellt Botniabanan, varför ska det kännas så motigt och uppoffrande att lägga räls efter kusten samtidigt som man ser banbyggande i södra Sverige som en investering? Alltså, sparka alla relevanta personer för ändamålet i rumpan och raska på arbetet!

2. (Åter)införa tidelag som en straffbar handling. Lagen avskaffades 1944 (samtidigt som man avkriminaliserade homosexualitet, som låg i samma paragraf, bara det visar ju vilken syn man hade på saken) bland annat med motiveringen att "ingen gjorde sådant längre". Jag vet inte om det känns riktigt rätt att avkriminalisera något för att man har fått uppfattningen att "ingen gör det längre", speciellt inte tidelag då det är något som jag föreställer mig ofta äger rum på rätt avlägsna platser, samtidigt som offren tenderar att ha svårt för att anmäla brotten. Det verkar man dock inte ha tagit i beaktning.

3. Rycka Anders Borg i hästsvansen! (Av den enkla anledningen att det över huvud taget går att rycka Sveriges stadsminister i en hästsvans. Dessutom är jag ju hans chef, så det får jag. Hihi.)

4. Förklara för Lars Leijonborg det orimliga i hans förklaring till varför en student har ett inkomsttak på ungeför 100 000 per år innan CSN drar ner studiemedlen, vilken är; En heltidsstuderande student får studiemedel av CSN för att man ska ägna sig heltid åt sina studier (det vill säga 40 timmar i veckan), vilket han anser att man inte kan göra om man har en inkomst som motsvarar denna summa årligen. På denna punkt är vi verkligen överens; staten ska inte ge en individ pengar utan motprestation (sen är frågan vilken summa detta bidrag ska vara på för att man i realiteten ska klara av att leva ett drägligt liv, men det är en helt annan fråga). Det är i praktiken det slår slint. Man räknar nämligen studiemedelstagarens inkomst under årets 12 månader, och man får endast studiemedel under de veckor man studerar. Vad man tjänar under sommaren, då man inte får några pengar från CSN och därmed inte är motprestationsskyldig, räknas dock in trots att man under den tiden inte bedriver studier och därmed inte heller har något att försumma i och med att man jobbar. Han kan med andra ord inte använda detta argument för att försvara hur inkomsttaket är satt, då det inte beskriver hur systemet är uppbyggt. Antingen måste man göra en generell höjning av inkomsttaket (vilket dock inte kommer åt problemet med studenter som försummar sina studier i förmån för arbete) eller så får man utforma ett mer flexibelt instrument som kan bestämma den enskilde individens inkomsttak utifrån hur många veckor man har tagit studielån (en länk måste alltså göras mellan CSN och Skatteverket).

Nå, nog för detta års skugg-statsministerförslag. Nu ska vi se film och smaska i oss lite av det lass snickerskakor vi just har snört ihop (det känns lite felaktigt att använda ordet "baka" då det inte krävs varken ugn eller någon typ av jästmedel för att tillverka).