Välkommen hem!

Det har tagit en liten stund, men nu känns det som hemma här igen. Efter storstädning i alla möjliga skåp och rensning i förrådet har vi nu koll på läget här och har en liten lista på jätteroliga saker att köpa, vad sägs om till exempel diskborste, spik, rejäla galgar och rotborste? Jippi!
När vi kom hem var vi dock inte ensamma, vi var närmare ett par hundra stycken skulle jag tro. I varje mjölpåse hade vi nämligen små gäster som hade bjudit in sig själva. Suck.
Två påsar fulla med alla mina kära mjöl, korn och grynblandningar åkte i soporna. Snyft. Allt från grahamsgryn, maizena, dinkelflingor, vetekross och rågmjöl till havre- och quinoablandning vilar nu i frid (läs: ligger i soprummet). Inte ett enda mjöl har vi hemma nu, vilket betyder såväl bakstopp som pannkaksstopp.
Dessutom står vår fina brödkorg i frysen. De må ha ett hårt skal men de har inte långkalsonger!
Jag har hittat ett perfekt mordvapen dock, en kombinerad kniv och gaffel inköpt på St. Erikshjälpen, som kan mörda en mjölbagge i alla möjliga gömställen de har. Mouhahahaa! För att vara extra tydlig mot våra husdjur har jag lämnat en del lik i skåpet så att de ska förstå att de bör pysa bums.
Brödet och müslin vi har köpt står på vårat fort (läs: köksbordet), där jag hoppas de står säkert. Vi har tyvärr varken vallgrav eller mur utan litar på att avståndet från köksskåpet ska räcka. Jonas hade dock läst att de kan flyga (vilka monster!), vilket jag hoppas är en osanning...

Kotten tar över!

En liten vresig kotte har lagt beslag på markerna utanför vår köksdörr. Jag har försökt blidka den med lite hamburgerkött, vilket den efter lite ilsket spottande fattade var något ätbart och inte en cyanidbomb från himlen (kotten trodde i sin enfald att den "gömt" sig bakom en madrass ståendes på sniskan men märkte inte att den inte hade tak över huvudet). Den glufsade så högt att det hördes ända in i köket och i ljudet av allt smackande skrockade jag för mig själv och undrade hur många kottar som får äta häst i sitt liv!
Nå, i förrgår skulle mor ut med tvätten och stegade ut genom köksdörren. Hon hinner inte ta mer än ett steg förrän hon hör ett fräs och lite spottande. Hon tittar vänster, hon tittar höger, hon tittar rakt fram och funderar var tusan den lille luringen håller hus. När hon inte kan se skymten av den nye herren/hertiginnan av vår uteplats fortsätter hon bort till tvättlinan.

Ja ni, sträcker man ut handen (med lite hamburgerskinka i), tar de hela armen! (läs: så tar kotten hela uteplatsen)

Pickelipackad för plygplan

Nu börjar sommaren här uppe lida mot sitt slut, inte minst rent vädermässigt vilket timade bra med min avfärd. En hel del saker på min "att göra under sommaren"-lista är avbockade men en del får helt enkelt föras över till nästa års lista. Plocka jordgubbar är ett exempel.
Jag har nu spenderat en förmiddag med att förutom att beskåda kungafamiljen och proväta (okej, det kan nog kallas tatta då jag faktiskt inte betalade för mig) på Strömbackaskolan igen, packa mina resväskor.
Det enda jag inte får med mig är det fina kakfatet jag fick i födelsedagspresent - dock en bra anledning då att äta upp kakorna direkt då jag inte har något fint fat att ha dem på!

Kommer att återkomma med utvärdering av andra besöket på skolmatsalen, denna gång har jag en del mindre goda anmärkningar än sist. Det kommer dock nog att krävas ett trejde och slutgiltigt provstick innan jag kan ge ett samlat betyg, eventuellt kommer det att ske kring jul/nyår.
Anmärkningsvärt i allmänhet (utan att lägga någon värdering i det), är att mattanterna synade mig från topp till tå och lät av sina blickar mig förstå att de passerade mig för en av alla de andra fjortistjejerna i kön.
Om jag alltså är 23 år nu men utan problem passerar som 16-18-åring kommer jag om detta fortsätter få problem att få pensionärsrabatter i framtiden. Fram tills dess ska jag dock se till att få lite klädsamma horisontella linjer i pannan, elegant silverglänsande hår och hängpattar.

Hur man gör för att komma nära kungafamiljen

Här kommer en guide till hur man gör för att få spana in kungafamiljens medlemmar på nära håll:

1. Ställ dig INTE nära vresiga rojalister (läs: ofta äldre tanter), de har vassa armbågar och skulle utan ånger trampa ner dig om det så behövdes för att få en skymt av Bernadottes. Som vapen har de ofta paraplyn.

2. Håll dig dessutom borta från barnfamiljer, har de barnvagn använder de den som plog för att ta sig längst fram, har de en småtting hivar de upp dem rakt framför dig på sina axlar och skapar därmed en sköld.

3. Ställ dig däremot precis bakom lagom små snorungar, gärna söta flickor. Viktigast att spana efter: Blombuketter. Egenplockade som köpta på Buketten, drottningen missar aldrig sådana "Kodak-moments" när hon böjer sig ner lite lätt, ler så gott hon kan och som hon har tränat på i årtionden (hennes ansikte ser misstänkt...ehm, stelt ut av någon anledning jag inte tänker spekulera i) och säger "tack, tack, tack" och tar emot blommorna, och så får alla besökare bedårande fina bilder.

4. Voilà! Succé för min plan, som ni kan se på filmklippet. Man behöver bevisligen inte ha läst Svensk Damtidning för att kunna komma inpå kungafamiljen (läser man den tidningen vet man dock förmodligen en hel del, som vilket toapapper de föredrar, vad Madeleine fick i sjuårspresent av prins Bertil, vad Silvias favoritpålägg är på frukostmackan och annan viktig information).

Den som äger en hammock saknar föga

Att vara ledig är inte helt dumt. Man kan utan stress laborera ihop ännu en variant av havregryngsgröt (denna gång ihopkokad med färska aprikosbitar och kanel, med linfrön, solroskärnor och framför allt hjortronsylt på toppen (och så lite mer kanel, jag har hört att det är nyttigt dessutom). Låter kanske som en salig röra men blev faktiskt snarare en saligt god sådan!). Sedan kan man utan stress vanka runt i morgonrock ett tag, cykla sakta, lägga sig i en hammock (vilket man inte kan göra utan att slås av insikten att en hammock gör en lycklig, förutom sömnig såklart), mata en igelkott med hamburgerskinka, bjuda mamma på lunch och inte minst kan man ta tillfället i akt att betala inte bara en Carl den sjätte men om man räknar i von Linnéisar ett hutlöst antal, dock inte mer än en monsieur Vasa, ja med andra ord lägga en slant eller fler på att mottaga proffessionell massage.

Nå, för att prata andra bullar i ordets rätta bemärkelse har jag kommit på att farmor och Carin nog gör godast bullar i världen. Som med så många andra saker tror jag att det förutom talang och erfarenhet har med luften att göra. Likt Västerbottenost endast kommer till sin rätt i Burträsk blir bullar aldrig så saftiga som i Krångis. Dagmamman Marita kommer på ärofylld tredjeplats, vilket inte är så konstigt om min teori stämmer då Krångislufen mycket väl kan blåsa bort till Plan och sprida sin magi.

Hallelujah, (möbel)bibeln har kommit!

Inte nog med att den har fördelar gentemot den riktiga bibeln som att vara betydligt mer lättläst, den kommer ut i ny upplaga varje år och istället för att ställa sig på tvären mot förändringar anpassas den som en tempurkudde för att passa samhället som choklad passar med nötter.
Dessutom är den gratis och finns lättillgänglig på webben. Har man svårt att läsa är det inga problem då det är bilderna som är viktigtast. Tyvärr finns den inte i punktskrift, vilket nog ger "gammelbibeln" en pinne då den antingen kan högläsas och förmodligen finns i blindskrift.

Vad vill Svenska Dagsblaskan mig?

Om det handlar om att de ska försöka suga tillbaka mig som prenumerant så ska jag denna gången inte säga ja bara för att inte vara otrevlig utan jag ska stå på mig (eller sitta extra hårt på rumpan) och säga "tack, men nej tack för jag har världens bästa DN!" (okej, jag säger nog något i stil med att jag tyvärr inte har råd eller något annat och nämner givetvis inte att jag föredrar ärkekonkurrenten).
Jag hoppas i varje fall att det inte gäller något annat, för vad jag vet har jag inga oavslutade affärer med dem. Basta!

Skåpmat: Utkast del 1 "Svänger förbi stan" 30/1 2008

I avsaknad av kunder att tjöta med hamnade jag i brist på fantastiska hemsidetips inne på min egen blogg under fliken "utkast". Här fanns det många påbörjade verk som inte har fått se fler ögon än mina två bruna. Jag börjar därför en liten serie med ofärdiga inlägg från såväl tiden som korridorsboende lundensare som Lidl-shoppande solnabo, för att ta två exempel. Här kommer ett från just tiden som Bergshamrabo (oklart var jag ville komma med inlägget. Tänkte först göra ett försökt att avsluta historien med det vegetariskt ätande russinet men jag tror jag lämnar det i oavslutad orginalform...)

Människor är så förvånade över att jag cyklar runt i Stockholm istället för att ta tunnelbanan eller bussen. Ibland undrar jag också varför jag inte skramlar fram knappt två tusenlappar och skaffar mig ett SJ-kort, en av dessa ibland-tillfällen var idag då jag vaknade av att regnet spelade trummor på taket. Jag har ingen stänkskärm på min cykel vilket gör att jag får en fräsig brun gegg-rand från rumpan och upp efter ryggraden. Passade inte så bra på arbetsintervjun idag (i och för sig på en cykelaffär, där jag visserligen kammade hem pluspoäng för mitt färdsätt) när jag slog mig ned i deras tygfåtölj. Men de sa faktiskt att ingen brukar sitta i den ändå. Puh.

Om någon läst om den där gasläckan i Stockholm kan jag meddela att jag lyckligt ovetandes trampade förbi några avspärrningar i söndags, stannade till och undrade vad som var på gång, och cyklade sedan vidare. Ja se här hamnar man i händelsernas centrum!

På tal om det bor det en kändis i vårat hus! Nämligen den första som började med vegetarisk kost i Sverige (en kvinna, numera äldre, russinliknande dam)

Den kallblodiga attacken som borde ha genomförts för många år sedan

Till att börja med åkallade jag det nog på mig själv, då jag under dagen i både skrift och tal med min vän Emilia hade fällt kommentaren att jag "minsann inte kände mig piggare då jag drack kaffe". Så drack jag två koppar idag på fikarasterna och kände mig lika trött i ögonen efteråt, och bekräftade lite för mig själv det jag tidigare sagt.
Jag och samme vän besökte igårkväll ett fik i Piteå för att ta en fika som avslutning på vår promenad, där jag bjöds på en stor latte med vaniljchokladessens samt en smaskig pralin. Efterföljande (icke oväntade) magont gjorde att jag kände att det var dags att trampa Öjebyn åt för att äta macka och lägga igen de trötta ögonlocken för dagen.
Men se där hade jag fel. Efter att ha fastnat med fransk film (i röd kulör, mycket intressant) samt planering inför nollningen av våra nya kursare på Europaprogrammet släckte jag lampan 00.00.
Sen slog klockan i köket snabbt ett slag och så var klockan 00.30.
Sen kom ett slag för att påminna mig om att klockan var 01.00.
Tredje gången gillt slog den ett slag för att jag inte skulle glömma att klockan nu var 01.30 och att jag ännu inte somnat.
Så kom två slag av bara farten och nu var klockan alltså 02.00 och nu började det killa av frustration i kroppen.
Minnen kom tillbaka från tiden då jag bodde hemma permanent och samma nattliga plågeri utspelade sig, och den där förbannade klockan i köket som jag så många gånger funderat på att krossa med om inte en hammare så slita ner den från väggen med mina bara händer.
Nu, några år senare, lite klokare (? i varje fall lite mer handlingskraftig) kastade jag mig tillslut upp och störtade in i köket och gjorde något jag borde ha gjort för flera år sedan. I mörkret fick jag upp glasluckan in till urverket och krafsade fram en nyckel som jag började vrida i nyckelhålen. Då det inte gav resultat famlade jag efter något annat att slita tag i och fick tag i en liten ståltråd som jag började dra i.
Klockan slog. Jag drog igen och den slog och slog som om den skrek av dödsångest och bad mig att bli beskonad från denna vrede. Men jag var fast i mitt beslut att tysta den så om inte för gott så iallafall för den natten, och till slut så började pendeln svänga saktare och saktare för att sedan stanna helt. Dödsryckningarna var slut och min kropp genomsyrades av ond, illmarig glädje!
Så gick jag tillbaka och lade mig i sängen och jag somnade nog kanske en halvtimma efteråt av ren glädje att jag inte visste vad klockan var. Varför hade jag tidigare tvekat?

Det måste ha varit en sällsam syn att se hur en naken kvinna mitt i natten stormar in i sitt kök och ivrigt börjar ge sig på ett väggur med galen frenesi! Jag hoppas innerligt att ingen befann sig utanför på strandpromenaden och fick se detta utspela sig...

Telle mère, telle fille

Med andra svenska ord: Alla vi döttrar blir tillslut mer eller mindre som våra mödrar, med små klackeskosteg i taget som sedan övegår till fotriktiga eccoskor (som man efter tiden övergår till då de är mer bekväma trots det markant lägre estetiska värdet, vilket man dock inte längre bryr sig speciellt mycket om).
Eller för att översätta meningen exakt - sådan mor, sådan dotter.
Vad jag vill komma fram till är att tidigare i sommar fnissade jag över att min mor hade lämnat nyckeln i vespan medan vi var inne och handlade, vilket jag antydde var lite "typiskt henne".
Men se igår cyklade jag mot Korpen för ett träningspass och skulle parkera min cykel utanför, varpå jag minns att jag besvärat ställde den längst ut i raden och tänkte att det inte är så smart med tanke på att om någon i akut behov av en cykel skulle gå förbi skulle den förmodligen först sikta på den då den står först på tur så att säga. Nåja, knallade in och tränade. När passet var slut kunde jag inte hitta min lilla svarta cykelnyckel någonstans. Fickorna var tomma, påsen var tom, skorna var tomma (ja jag tittade även i dem) och ingen nyckel låg på toalettgolvet. Suck.
Jag började då misstänka att jag gjort det oförlåtliga - glömt nyckeln i låset. Givetvis har då någon dum Pitesnorunge snott cykeln. Dumma, dumma jag. Samtidigt vågade jag inte rusa ut och kika efter, då jag inte har något passerkort så skulle jag inte ta mig in igen om jag plötsligt skulle skingra dimman och komma på att jag lagt nyckeln på något riktigt logiskt ställe som t.ex. ovanpå kaffemaskinen.
Jag begav mig dock ut (och kom nästan av mig när jag möttes av spöregn, det som var 29 grader och strålande sol när jag gick in genom Korpens dörrar) och kisade lite för att jag inte ville se verkligheten. Där skulle vara helt tomt. Och så spöregnade det också, typiskt. Så skulle jag få linka hem i regnet med svansen mellan benen och erkänna för mor vad jag gjort.

Nu stod dock cykeln kvar, låst. Hallelujah!


(Måste jag erkänna att nyckeln satt i låset...? Nåja, hur som helst går jag ibland fortfarande omkring i osköna, trånga vingliga skor och har inte börjat mata skator och rädda spindlar...men vem vet? Jag har ju börjat dricka kaffe så nu verkar ju vad som helst kunna hända!)

Munvattnet rinner redan

18.45 ikväll ska jag och Jonas gå på dejt! Vi ska mötas på Bryggargatan för att smaska i oss och bli mer än mätta av deras fredagsbuffé och sedan traska vidare och se på bio. Okej, i ordets rätta bemärkelse och som det används av ungt folk antar jag att det inte betecknas som "dejt" då vi snart varit tillsammans i fyra år och varit sambos x antal procent av den tiden. Men vi kan väl låtsas?
Senaste måltiden bestod av lite mindre deliciösa saker, såsom knäckebröd, morot och soppa. Inte tal om att detta inte är smaskigt, men allt är ju relativt så att säga...

Hipp hurra för min Jonas ida'!

Idag är det Jonas tur att skära första biten ur tårtan och känna sig extra speciell.
Bland annat kommer föräldrarna Enmark att bjuda på tacos och mandeltårta ute på stugan ikväll, och från mig kommer han att få en liten överraskning imorgon (eller, han får reda på vad det är redan ikväll) och lite presenter idag.
På tal om päron ska mor och Dan brumma iväg åt Umeå på lördag för att knalla på den väldigt utmattande Noliamässan. I något svagt ögonblick har jag börjat glida över till att kanske hänga med på tåget, men jag kan ännu inte bestämma mig om det med största sannolikhet kommer att vara en dålig idé eller inte...kanske hinner jag ångra mig i Skellefteå och hoppar av där?

Malin bakar

Då ska vi se här, efter begäran från en kalasdeltagare så knapprar jag här ner länken till två av bakverken som stod på bordet (ungefär nio).

Först till Mandeltårtan med kolakräm, ett tips är här att ta orden "riv mandelmassan grovt" på det sättet att man river det ändå rätt fint (läs: inte på grövsta sidan av rivjärnet). Och givetvis att riva lite choklad också på toppen!

Sen till Dubbeldäckarna med cappuccinokräm, som man nog måste bli eller vara medlem i Matklubben för att få kika på (men det går fort och är gratis).

Det fanns en hel del annat som jag ville baka men som det helt enkelt inte fanns tid för, som till exempel den här mandel- och aprikostårtan, denna mastiga chokladcheesecakepaj med kaksmulbotten eller de här spännande jordnöts- och ingefärskakorna (eller den här varianten ingefärskakor). Nåja, den som lever får se (och förhoppningsvis smaka)!

Om jag vore ett djur

Igår anordnades kräftskiva hos mig och när vi hade skedat i oss efterrätten började sällskapet fundera ut vad vi skulle vara för djur (om vi inte vore djuret vi är nu, homo sapiens, alltså). Stina blev till exempel en självklar pelikan, jag var tydligen en surikat (jag var nära att bli en vessla eller iller) och Jonas valdes om jag inte missminner mig till en hund (en St bernhard-valp, jag var dock mer inne på en springer spaniel eller en sköldpadda).

Undrar just hur många surikat-år jag är idag då?