Telle mère, telle fille

Med andra svenska ord: Alla vi döttrar blir tillslut mer eller mindre som våra mödrar, med små klackeskosteg i taget som sedan övegår till fotriktiga eccoskor (som man efter tiden övergår till då de är mer bekväma trots det markant lägre estetiska värdet, vilket man dock inte längre bryr sig speciellt mycket om).
Eller för att översätta meningen exakt - sådan mor, sådan dotter.
Vad jag vill komma fram till är att tidigare i sommar fnissade jag över att min mor hade lämnat nyckeln i vespan medan vi var inne och handlade, vilket jag antydde var lite "typiskt henne".
Men se igår cyklade jag mot Korpen för ett träningspass och skulle parkera min cykel utanför, varpå jag minns att jag besvärat ställde den längst ut i raden och tänkte att det inte är så smart med tanke på att om någon i akut behov av en cykel skulle gå förbi skulle den förmodligen först sikta på den då den står först på tur så att säga. Nåja, knallade in och tränade. När passet var slut kunde jag inte hitta min lilla svarta cykelnyckel någonstans. Fickorna var tomma, påsen var tom, skorna var tomma (ja jag tittade även i dem) och ingen nyckel låg på toalettgolvet. Suck.
Jag började då misstänka att jag gjort det oförlåtliga - glömt nyckeln i låset. Givetvis har då någon dum Pitesnorunge snott cykeln. Dumma, dumma jag. Samtidigt vågade jag inte rusa ut och kika efter, då jag inte har något passerkort så skulle jag inte ta mig in igen om jag plötsligt skulle skingra dimman och komma på att jag lagt nyckeln på något riktigt logiskt ställe som t.ex. ovanpå kaffemaskinen.
Jag begav mig dock ut (och kom nästan av mig när jag möttes av spöregn, det som var 29 grader och strålande sol när jag gick in genom Korpens dörrar) och kisade lite för att jag inte ville se verkligheten. Där skulle vara helt tomt. Och så spöregnade det också, typiskt. Så skulle jag få linka hem i regnet med svansen mellan benen och erkänna för mor vad jag gjort.

Nu stod dock cykeln kvar, låst. Hallelujah!


(Måste jag erkänna att nyckeln satt i låset...? Nåja, hur som helst går jag ibland fortfarande omkring i osköna, trånga vingliga skor och har inte börjat mata skator och rädda spindlar...men vem vet? Jag har ju börjat dricka kaffe så nu verkar ju vad som helst kunna hända!)