Den kallblodiga attacken som borde ha genomförts för många år sedan

Till att börja med åkallade jag det nog på mig själv, då jag under dagen i både skrift och tal med min vän Emilia hade fällt kommentaren att jag "minsann inte kände mig piggare då jag drack kaffe". Så drack jag två koppar idag på fikarasterna och kände mig lika trött i ögonen efteråt, och bekräftade lite för mig själv det jag tidigare sagt.
Jag och samme vän besökte igårkväll ett fik i Piteå för att ta en fika som avslutning på vår promenad, där jag bjöds på en stor latte med vaniljchokladessens samt en smaskig pralin. Efterföljande (icke oväntade) magont gjorde att jag kände att det var dags att trampa Öjebyn åt för att äta macka och lägga igen de trötta ögonlocken för dagen.
Men se där hade jag fel. Efter att ha fastnat med fransk film (i röd kulör, mycket intressant) samt planering inför nollningen av våra nya kursare på Europaprogrammet släckte jag lampan 00.00.
Sen slog klockan i köket snabbt ett slag och så var klockan 00.30.
Sen kom ett slag för att påminna mig om att klockan var 01.00.
Tredje gången gillt slog den ett slag för att jag inte skulle glömma att klockan nu var 01.30 och att jag ännu inte somnat.
Så kom två slag av bara farten och nu var klockan alltså 02.00 och nu började det killa av frustration i kroppen.
Minnen kom tillbaka från tiden då jag bodde hemma permanent och samma nattliga plågeri utspelade sig, och den där förbannade klockan i köket som jag så många gånger funderat på att krossa med om inte en hammare så slita ner den från väggen med mina bara händer.
Nu, några år senare, lite klokare (? i varje fall lite mer handlingskraftig) kastade jag mig tillslut upp och störtade in i köket och gjorde något jag borde ha gjort för flera år sedan. I mörkret fick jag upp glasluckan in till urverket och krafsade fram en nyckel som jag började vrida i nyckelhålen. Då det inte gav resultat famlade jag efter något annat att slita tag i och fick tag i en liten ståltråd som jag började dra i.
Klockan slog. Jag drog igen och den slog och slog som om den skrek av dödsångest och bad mig att bli beskonad från denna vrede. Men jag var fast i mitt beslut att tysta den så om inte för gott så iallafall för den natten, och till slut så började pendeln svänga saktare och saktare för att sedan stanna helt. Dödsryckningarna var slut och min kropp genomsyrades av ond, illmarig glädje!
Så gick jag tillbaka och lade mig i sängen och jag somnade nog kanske en halvtimma efteråt av ren glädje att jag inte visste vad klockan var. Varför hade jag tidigare tvekat?

Det måste ha varit en sällsam syn att se hur en naken kvinna mitt i natten stormar in i sitt kök och ivrigt börjar ge sig på ett väggur med galen frenesi! Jag hoppas innerligt att ingen befann sig utanför på strandpromenaden och fick se detta utspela sig...