Klicka vidare!

Nu har jag knåpat ihop en blogg på en annan adress, puh! Jag kommer att skriva samma smörja men med andra finesser, helt enkelt. Förhoppningsvis ska jag få bilderna dit jag vill utan att slita mitt hår, och slippa konstiga effekter på radavståndet och storleken när man lägger in en bild efter att man har skrivit texten.

Om inte, får jag väl helt enkelt göra reträtt och komma tillbaka hit!

Tadaaa! Kom hit istället!

http://malinreflekterar.wordpress.com/

Allt kan hända

I ett kreativt ögonblick (läs: då jag blivit urkburkless på att läsa om "utmaningar mot den kommunala demokratin"") kom jag på den ljusa idén att börja fila på en ny blogg. Den jag har är fin och så, men det är ibland attans knepigt att kunna skriva som man vill, flytta, klippa, klistra och trycka in bilder så att de hamnar rätt. Okej, det är alltid knepigt.

Nu har jag hittat en annan leverantör av blogg-konton som erbjuder allt jag har saknat! Hallelujah! En upptäckt jämte kanal 5:s fynd av Anna Anka!

När jag har fått pilla lite mer så kommer länken upp här, så hoppar ni automatiskt vidare till min nya, superhäftiga, jättefina och alldeles fantastiska blogg! Typ...

Just nu känns det avlägset

"Vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö.

Himlen ler i vårens ljusa kvällar,

solen kysser liv i skog och sjö.

Snart är sommarn här i purpurvågor,

guldbelagda, azurskiftande ligga ängarne i dagens lågor,

och i lunden dansa källorne."

När då?! Undrar en stackars frusen fd. norrlänning som trodde att hon bytt två meter snömos till barmark vid denna tid när hon flyttade hit. Snopet värre.

Stinkfrossa när Jonas är borta

Jonas är i tjottahejti och spelar innebandy och har lämnat mig att laga middag alldeles själv. Han föreslog att jag skulle passa på att äta makrill i tomatsås som han tycker luktar fruktansvärt (kan egentligen inte hålla med då det ju smakar som det luktar i stora drag, och det smakar ju gott!).

Jag kom dock på anda tankar och svängde ihop en paella med ingredienser som aldrig eller ytterst sällan går genom min sambos gom. Bland annat musslor, räkor och svamp.

Rätten har förmodligen lämnat doftspår av sig, jag kan inte direkt avgöra då jag förmodligen är mitt inne i oset.

Värmer jag på lite kanelbullar om ett tag så kan jag kanske neutralisera doften (eller odören om man så vill)? Alternativt bakar jag scones. Mmmmmm....

Mogr...moghr...moggrab...?

Vad mattallriken hade sett tristare ut här på Stallvägen om inte ICA sålde ut svårsålda, mystiska varor för halva priset lite då och då. Senaste klippet var ett paket Mograbieh som smakade som en blandning mellan cous-cous och pasta. Stor (enorm!) fördel jämfört med andra gryn är att man kokar den som pasta = inget fastbränt i botten! Perfekt!

Kolla in här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Couscous

Gott var det också, trots att jag var lite för generös med olivoljan och citronen.

Inte ens halvtid

...men jag känner att jag kommer att förlora matchen mot det amerikanska försäkringssystemet. Vi har liksom inte försäkringar som täcker skador som uppstår om man varit alkoholpåverkad eller oaktsam, då får man så att säga skylla sig själv.

Inte heller täcker våra försäkringar kända sjukdomar man har haft redan innan som man behöver behandling för i utlandet, och till sist inte heller täcker den behandling för psykvård.

Det stora problemet är att vi har helt andra sjukvårdssystem. Eller nä, det största problemet i mitt fall är det institutionaliserade överanvändandet av stämningar i amärika. Alla, för allt, ska kunna stötas och blötas i domstol. Så mitt universitet vill nog bara väl när de vill att jag tecknar deras snordyra försäkring. Hips vips är jag stämd för någonting jag borde ha förstått att undvika, och så får den naiva svensken en tråkig överraskning. Som de sa i mailet "...due to some unpleasant experiences with international students insurance...".

Nåja, tillbaka till sjukvårdssystemen. Här har vi en rätt go' miniminivå, medan där ligger allt på individens ansvar (läs: du måste ha mycket stålar eller ett jobb med en arbetsgivare som erbjuder en okej försäkring som inte kostar, just det, mycket stålar). Eller nä, i detta fallet så ligger det inte alls på mitt, alltså individens, ansvar, jag får inte ens skylla mig själv, jag måste skaffa en försäkring som täcker fall där jag faktiskt klantat mig mer eller mindre med flit och vid fullt medvetande.

Amärika - frihetens land, där man är så fri att man inte har en obligatorisk sjukförsäkring som man ändå måste ha. Obligatoriska brukaravgifter, brukar det kallas på svenska. Den som tjänar mest på sådana: Vid offentliga monpol = staten, vid avreglerad marknad = försäkringsbolagen.

Malin mot USA's försäkringssystem

Att måla upp detta i David mot Goliat-proportioner är inte att underdriva.

Morgondagen kommer att ägnas åt att besöka Växjö stads försäkringsbolag för att se om de kan erbjuda ett alternativ till att betala 1400 dollar (gångra med tio för att få nuffran i svenska riksdaler) för en försäkring mitt amerikanska universitet kräver att jag skaffar.

Den ska bland annat täcka kostnader för "mental health issues". Med andra ord, springer alla hästar ur hagen eller om hissen slutar gå ända upp, så att säga, så vill det amerikanska sjukvårdssystemet ha en garanti att jag kan betala för att någon hjälper mig att samla in pållarna igen eller laga hissen.

Varför känns detta som en så amerikansk grej?

Visst, vi blir också deprimerade i Sverige men här är det hysch hysch. Här pratar vi inte om det. I USA är det på något sätt mer uttalat, självklart (?) och man tipsar glatt om hur bra den där terapeuten man går till är.

Väldigt intressant att man hyllar personer som tränar regelbundet och äter genomgående hälsosamt medan man knappast berömmer någon för att gå till psykologen eller ta hand om sin psykiska hälsa i allmänhet.

Kanske just för att vi svenskar inte gör sånt i förebyggande syfte direkt. Precis som att man skäms när man kommer ut från en fotvårdsklinik. Dit drar man sig för att gå i det längsta, förhårdnader har fått växa sig hårda som gammal ost och nageltrånget gjort det svårt att ta på sig skorna innan man masar sig dit och försöker vara inkognito.

Nej. nu ska jag förebygga mentala problem genom att äta choklad (billigare än en timme hos hjärnskrynklaren).

Kranen öppen, ventilationen stängd

Med andra ord är jag förkyld, och jag pratar om näsan respektive andningsfunktionerna.

Verktyg är inköpta för att åtgärda problemen med bygget: Tio kiwis, en låda physalis och ett par apelsiner. Befintliga verktyg såsom té, vitlök och kan jang har redan börjat användas.

Vi ÄR faktiskt coolare

En har haft det på känn. Vi är av ett annat virke, vi uppåt landet.

(Jag måste dock ha hamnat fel vid sorteringen, jag är lika köldkänslig som vilken mesig sörlänning som helst)

http://www.aftonbladet.se/vader/article6480628.ab

ps. det var Jonas som sydde och jag som häckade vid tvn (se inlägget nedan), vi slår hål på könsrollerna! Jag står dock fortfarande för baket och Jonas för den större delen av inmundigandet av produkten...(jag ligger dock inte alltid långt efter, är jag på humör så kan min så kallade efterrättsmage (helt klart skild från matmagen) överprestera)

En vanlig lördag hos Forssell-Enmarks

En sitter med datorn i knät och glor på tv, den andra sitter i köket och syr (och mumlar att "nu skulle mamma vara stolt").

Illermänniska?

Den eviga (strids)frågan i husdjursvärlden verkar helt uteslutande fokuseras på om man ska skaffa hund eller katt, med tillhörande diskussion om sin kompabilitet med (att vara "hundmänniska" eller "kattmänniska", innebär ofta att man inte erkänner sig tillhöra båda) och följaktligen ofta preferens för, någon av djurarterna.

Idag gavs min husdjursvärld en ny dimension då jag såg en tjej vara ute och gå med två hundsvansar, som vid närmre håll visade sig vara illrar.

Då dök frågan upp - är jag kanske en illermänniska? (Vad det nu innebär att vara kombinationen djur + människa, skulle det vara positivt att till exempel vara en fästingmänniska? Är det bra att vara kompatibel och definiera sig så att man får ut något av att husera ett sådant djur?)

Framför allt började jag reflektera över hur etablerade uttrycken "hundmänniska" respektive "kattmänniska" är, men vet någon vad begreppen innebär förutom att man har en preferens för just det djuret?

Och om man inte föredrar att ha något djur alls i sitt hem, eller inte känner sig kompatibel med något, är man då en o-djursmänniska?

Ps som i pangkaka

...den finska morotslådan smakar som kryddig (läs: muskotnötig) pannkaka med en svag påminnelse om att det är risgrynsgröt i smeten. Med andra ord en röra helt i min smak.

Passar oväntat nog mer än fantastiskt bra med zucchini stekta i en herrans massa olja? (Jag tror till och med att det inte bara är jag som skulle tycka att det smakade gott, vilket många röror jag stoppar i mig nog skulle kunna betecknas som...)

Historisk händelse

Jag har köpt en ny, helt oanvänd kursbok för första gången under min snart tre år långa studietid (jag räknar då inte med distanskurser, kurser jag läst utöver mitt program och Komvux som alla har krävt litteratur).

Men ni kan vara lugna i båten, den kostade bara trettionio kronor inklusive frakt.

Demokratin och dess antagonister av Robert Dahl ska om några dagar när den kommer få en exklusiv plats i bokhyllan. Jag kommer aldrig att glömma att det var min första, alldeles egna, kursbok.

Eller jo, just av anledningen att jag kommer att glömma så får jag nog ta och skriva det i pärmen.

Frihet = finsk morotslåda?

Efter att tentan i förvaltning och förvaltningspolitik är avskriven har jag nu två dagar under vilka jag inte behöver dyka ner i kurslitteratur. Även om jag hade velat (varför jag nu skulle vilja det?) så kan jag inte då jag inte har några kursböcker för nästa kurs...kanske måste jag öppna plånboken och köpa böcker för första gången. (Här börjar snåltarmen skrika, min anm.). Jag är ändå nöjd över att inte ha köpt en enda kursbok sen jag flyttade till Växjö, men nu har biblioteket förkortat sina lånetider och detta sätter mig i klistret.

Hur som helst ska jag njuta av min frihet genom att pyssla ihop en finsk morotslåda. Okänt hur jag ramlade över den idén men nu ska det göras.

Vad tokigt det kan bli

Under hela skoltiden hade jag för mig att när det stod flygande jakob på matsedeln skulle det bli att tvinga sig i tuggorna. Usch, nån äcklig, slemmig gryta.

När Jonas och jag kom att prata om just denna rätt för några dagar sedan kom vi på att det är ju jättegott, det äter vi någon dag! Sagt och gjort, idag slafsade vi i oss denna gottighet (med chili & lime- samt sourcream & pepper-smakande casewnötter då det inte fanns jordnötter i lösvikt...nåja).

Det är ju gott. Varför har jag haft för mig att det inte är det?

Då kom jag på det, det gick en Jakob i min klass när jag var liten och han var elak ibland. Så enkelt. Han var nog snäll egentligen dessutom. Med andra ord mitt fel att jag gått miste om så många goda tuggor i så många år. Det blir att ta igen.

När Malin planterar blommor vet man att det är tentavecka

Trots att det var plastblommor jag förflyttade till en ny kruka lägger jag beslag på verbet "plantera" och använder det för att förklara min handling, då jag hade många normala planteringskomponenter inblandade: trädgårdshandskar, jord, kruka och (plast)blommor. Jag väljer dock verbet "dekorera" för att beskriva min handling då jag lite senare stoppade en ljusslinga i form av ett blomknippe i en högsmal kruka. Någon måtta får det vara även när det gäller att beskriva mina egna bedrifter.

Jag funderar på att städa toaletten och dammsuga. Jag har redan varit ute med sopor. Borde jag inte stryka köksgardinerna? Tvättid är bokad på onsdag och tisdagen är full med möten. Tentamen på fredag? Jag? Jo tyvärr, dessutom från klockan två på eftermiddagen till sju på kvällen! Hemskheter.

Efter att ha fått ett väldigt glädjande resultat från den senaste tentamen i internationell politik (ett A! jippi!) har det inte alls gått att koncentrera sig och inse vikten av att plugga till denna tentamen i förvaltningspolitik då jag oavsett resultat på denna ändå (okej, godkänt måste jag skramla ihop) kommer att få väl godkänt på det sammanslagna betyget för höstterminen.

Sen väntar vårterminen och första kursen med en lärare som är beryktad bland andra lärare (observera ej studenter) runtom i Sverige vara landets elakaste statsvetare. Jippi...

Söndagskalv

Efter att ha givit frysen lite uppmärksamhet bestämde jag att det blir stek värdig en söndag till middag. Sagt och gjort, ur den frostiga lådan drog jag ut en klump med beteckningen "KALV STEK". Den stackars kalven blev god, magin skapades egentligen i samspelet med gräddig skysås och min hemmagjorda fläderbärsgelé. Äntligen har jag något att äta den till! (I och för sig är den rätt god som den är men det känns inte helt rätt att skeda i sig gelé. Kan det passa till glass kanske? Som cheesecake-topping om inte annat.)

Som ytterligare grädde i magen ska jag snart bege mig till Caroline för att äta sen födelsedagstårta och förhoppningsvis dricka någon av alla spännande tesorter hon håller sig med.

(Detta är alltså ett tydligt tecken på att jag är inne i en tentapluggningsperiod då jag alltid finner tidskrävande göromål att förkovra mig i...)

Varför jag vanligtvis köper linser på internet (förutom att det är betydligt billigare)

Beställde ett paket nya linser den nittonde december i Piteå inne på en optikerbutik. Månadslinserna jag hade var redan då minst en och en halv månad gamla. Jag påpekade lite blygsamt att jag åker hem den sjätte januari och undrade om de kommer att komma innan dess. "Jojo, de kan till och med komma innan jul! Vi hör av oss". Den femte januari slog jag dem en signal då de inte slagit mig någon och undrade om de där linserna. De måste ju bara ha glömt att kontakta mig så här i jul- och nyårstider med klämdagar, mellandagsrea, nytt år och hjärnan blockerad allt julfrosseri. Men nej, inte där än. Lätt frustration. Det är en av de mest sålda linstyperna i Sverige och jag har en vanlig styrka så något problem att få tag i dem borde det inte vara.

Hade jag beställt dem från valfri linsaffär på internet kunde jag ha fått dem med posten dagen efter.

Nu tjugo dagar efter beställningstillfället i fysisk affär börjar jag känna mig lätt frustrerad då de ännu inte har kommit in och då de väl kommer in ska de skicka dem till mig med post. Tidigast har jag dem alltså rimligtvis nästa onsdag.

Ungefärlig leveranstid: 25 dagar.

Bitter.

---------------------------

Uppdatering: När jag publicerade inlägget slussades jag vidare till den vanliga "visa inlägget"-sidan, gissa vad som var till höger om alltihopa? Jo, reklam för "billiga linser, snabbt och enkelt!" efterföljt av företagets webadress. GNID IN DET NI BARA!!

Åkte jag Norrlandståget eller Orientexpressen genom Sibirien?

-27 grader på Älvsby tågstation. Tåget är tjugo minuter försenat men börjar närma sig avgång. Trodde jag. Mer än tio minuter får jag stå och känna att jag slutar känna min kropp. Bredvid mig står en hund som parkinson-skakar av kylan och gnyr av köldsmärta. Så kommer tåget. Fönstrena i liggkupén är täckta av frost, is och snö. Gummipackningen är inte tät. I utrymmet mellan vagnarna råder full snöstorm, att ta sig mellan vagnar känns som ett äventyr. "Köldvarning på trettiofem grader minus och kallare, vårt tåg kommer att hålla men inte en del andra, så förbered er på kaos längre ner" säger konduktören och försöker täppa igen fönstret med blött papper.

Utanför fönstret gnistrar det blått. När tåget möter ledningarna ovanför blir det ett permanent blixtrande. Går på toaletten. Spolar. Tvålen är för första gången på många tågresor inte slut (hurra!). Däremot kommer inget vatten. Försöker gnugga bort tvålen med papper, går sådär och händerna känns torrare än när jag slafsat med en kladdig apelsin. Sedan märker jag att inget vatten hade kommit i toastolen heller. Hepp. Jag torrborstar tänderna och försöker gnugga tandborsten så ren jag kan med munnen.

Nåja, till slut blev det inte mer än dryga timmen efter utsatt tid jag ställde fötterna på perrongen i Växjö. Äntligen hemma (där folk plötsligt pratar konstigt igen).

ein, zwei, drei, Polizei

På mors godkännande (men Dans tveksamhet) puttrade jag iväg med vespan mot Stina i avsaknad av bil. Med fötterna nära marken snittade jag sisådär tjugofem kilometer i timmen i den tjugogradiga kylan med tillhörande isvindar. I stan började problemen. Halkan tilltog i samma takt som bilantalet, vid busstationen kände jag att jag hade en bil bakom mig och för att inte göra denne frustrerad över min söndagskörningshastighet körde jag upp på trottoaren och stannade. Tur det för det var en polisbil som rullade bakom och nog ville kolla upp den där vingliga token på vespan. Tur dessutom att jag stannade, hade jag inte sett att en bil varit bakom mig hade jag nog inte stannat alls vilket hade ökat deras misstankar och varit pinsamt för mig, att ha en polisbil som svans utan vetskap till allmän beskådan ser inte speciellt bra ut.

Nåja, jag fick blåsa (och skylla på min dåliga kondis då försöket inte lyckades första gången då jag blåste för mesigt) och vackert erkänna att jag inte hade körkortet med mig. Jag riktigt kände hur en böteslapp för lite allt möjligt skulle hamna i mina stelfrusna händer (inget körkort med mig, inga vinterdäck, trimmad vespa, är någon lampa trasig? Tog jag inte en gräddlikör ur Alladinasken tidigare idag?) när en av dem började ställa vad han kallade "relationsfrågor" (jag tänkte i helt andra banor än vad frågorna faktiskt innehöll).

Första frågan klarade jag galant, den var enkel, mammas mellannamn som ju också är mitt (tyvärr, men det hjälpte mig att komma ihåg det så för första gången kan jag glädjas över mammas val. Skulle jag förresten sagt att mamma faktiskt inte har ett mellannamn då det betecknar ytterligare ett efternamn och att det vi vanligen kallar mellannamn egentligen är ett förnamn men inte vårt tilltalsnamn och hänvisa till Namnlag (1982:670)? Nej, ödet utmanar jag en annan dag.)

Andra frågan fick jag tyvärr passa på, vilket var pappas födelseår. Jag som får sitta och fundera i minst 10 minuter med miniräknarhjälp för att räkna ut vilket år jag ska säga att jag är född till busschauffören för att vara 17 år ock åka som barn var detta inte passande i denna minst sagt svettiga situation. Min vanliga strategi att chansa när det kommer till huvudräkning insåg jag inte passade sig här (jag hade dock rätt år på tungan). Att det skedde 18 april var till föga hjälp. Jag bad helt enkelt om en annan fråga och fick en betydligt lättare i form av pappas namn. De klev åter in i polisbilen. Jag hörde "Stallvägen" och efter ovanligt långa minuter klev en av dem ut igen. "Det såg bra ut det där". Och så står han kvar. Efter ett tag säger han att jag ska köra försiktigt. Jag svarar att det gör jag, och så säger han något mer som jag inte hör och mumlar sedan att det inte var något. Hejdå, säger vi och jag puttrar igång igen, nu med betydligt högre puls men betydligt lägre kroppstemperatur efter stillaståendet i iskylan.

Snuvad och snuvig

Halsmandlarna börjar förvandlas till något som snarare känns som valnötter (med skal) storleksmässigt och näsan börjar bomma igen verksamheten titt som tätt. Den Stora Planen innan jag åker därför: Stort intag av blåbär, mandariner, vitlök, kakor (?), te med honung och vitamintabletter kombinerat med sömn.

Kroppen mår i alla fall bra efter att jag utnyttjade mors julklapp i form av massagepresentkort. Man kan/får inte vara onöjd över massage då det är så bra i sig, men jag har en del synpunkter på denna jag fick:

Ett, hon agerade "frisör" under massagen = ställde tusen frågor och babblade vilket gjorde avkopplingen till påkoppling. Två, hon nös över mig och fick gå och tvätta händerna. Tre, hon ramlade från stolen. Fyra, och värst - förutom tidsbortfallet för nysningen/handtvättningen/fallet slutade hon mer än 10 minuter för tidigt!

Helt brottsligt.

Tankarna går tillbaka till massagen jag fick i Vietnam av en blind kvinna på ett "blindcenter". Det började med att hon tog på mina bröst för att känna om jag var naken (det var jag) innan hon började, rapade, åt och smulade kex över mig, försvann i omgångar för att hämta mer kex, skrek-tjattrade med kollegor bakom andra skynken och utförde högst alternativ massage. Denna kostade dock inte mer än 40 spänn och gick ändå till en välbehövande medan dagens massage kostade minst det tiodubbla och gick helt säkert inte till någon jag skulle känna att volontärt skänka pengar till.