Åkte jag Norrlandståget eller Orientexpressen genom Sibirien?

-27 grader på Älvsby tågstation. Tåget är tjugo minuter försenat men börjar närma sig avgång. Trodde jag. Mer än tio minuter får jag stå och känna att jag slutar känna min kropp. Bredvid mig står en hund som parkinson-skakar av kylan och gnyr av köldsmärta. Så kommer tåget. Fönstrena i liggkupén är täckta av frost, is och snö. Gummipackningen är inte tät. I utrymmet mellan vagnarna råder full snöstorm, att ta sig mellan vagnar känns som ett äventyr. "Köldvarning på trettiofem grader minus och kallare, vårt tåg kommer att hålla men inte en del andra, så förbered er på kaos längre ner" säger konduktören och försöker täppa igen fönstret med blött papper.

Utanför fönstret gnistrar det blått. När tåget möter ledningarna ovanför blir det ett permanent blixtrande. Går på toaletten. Spolar. Tvålen är för första gången på många tågresor inte slut (hurra!). Däremot kommer inget vatten. Försöker gnugga bort tvålen med papper, går sådär och händerna känns torrare än när jag slafsat med en kladdig apelsin. Sedan märker jag att inget vatten hade kommit i toastolen heller. Hepp. Jag torrborstar tänderna och försöker gnugga tandborsten så ren jag kan med munnen.

Nåja, till slut blev det inte mer än dryga timmen efter utsatt tid jag ställde fötterna på perrongen i Växjö. Äntligen hemma (där folk plötsligt pratar konstigt igen).