ein, zwei, drei, Polizei

På mors godkännande (men Dans tveksamhet) puttrade jag iväg med vespan mot Stina i avsaknad av bil. Med fötterna nära marken snittade jag sisådär tjugofem kilometer i timmen i den tjugogradiga kylan med tillhörande isvindar. I stan började problemen. Halkan tilltog i samma takt som bilantalet, vid busstationen kände jag att jag hade en bil bakom mig och för att inte göra denne frustrerad över min söndagskörningshastighet körde jag upp på trottoaren och stannade. Tur det för det var en polisbil som rullade bakom och nog ville kolla upp den där vingliga token på vespan. Tur dessutom att jag stannade, hade jag inte sett att en bil varit bakom mig hade jag nog inte stannat alls vilket hade ökat deras misstankar och varit pinsamt för mig, att ha en polisbil som svans utan vetskap till allmän beskådan ser inte speciellt bra ut.

Nåja, jag fick blåsa (och skylla på min dåliga kondis då försöket inte lyckades första gången då jag blåste för mesigt) och vackert erkänna att jag inte hade körkortet med mig. Jag riktigt kände hur en böteslapp för lite allt möjligt skulle hamna i mina stelfrusna händer (inget körkort med mig, inga vinterdäck, trimmad vespa, är någon lampa trasig? Tog jag inte en gräddlikör ur Alladinasken tidigare idag?) när en av dem började ställa vad han kallade "relationsfrågor" (jag tänkte i helt andra banor än vad frågorna faktiskt innehöll).

Första frågan klarade jag galant, den var enkel, mammas mellannamn som ju också är mitt (tyvärr, men det hjälpte mig att komma ihåg det så för första gången kan jag glädjas över mammas val. Skulle jag förresten sagt att mamma faktiskt inte har ett mellannamn då det betecknar ytterligare ett efternamn och att det vi vanligen kallar mellannamn egentligen är ett förnamn men inte vårt tilltalsnamn och hänvisa till Namnlag (1982:670)? Nej, ödet utmanar jag en annan dag.)

Andra frågan fick jag tyvärr passa på, vilket var pappas födelseår. Jag som får sitta och fundera i minst 10 minuter med miniräknarhjälp för att räkna ut vilket år jag ska säga att jag är född till busschauffören för att vara 17 år ock åka som barn var detta inte passande i denna minst sagt svettiga situation. Min vanliga strategi att chansa när det kommer till huvudräkning insåg jag inte passade sig här (jag hade dock rätt år på tungan). Att det skedde 18 april var till föga hjälp. Jag bad helt enkelt om en annan fråga och fick en betydligt lättare i form av pappas namn. De klev åter in i polisbilen. Jag hörde "Stallvägen" och efter ovanligt långa minuter klev en av dem ut igen. "Det såg bra ut det där". Och så står han kvar. Efter ett tag säger han att jag ska köra försiktigt. Jag svarar att det gör jag, och så säger han något mer som jag inte hör och mumlar sedan att det inte var något. Hejdå, säger vi och jag puttrar igång igen, nu med betydligt högre puls men betydligt lägre kroppstemperatur efter stillaståendet i iskylan.