Morgondagen kommer att ägnas åt att besöka Växjö stads försäkringsbolag för att se om de kan erbjuda ett alternativ till att betala 1400 dollar (gångra med tio för att få nuffran i svenska riksdaler) för en försäkring mitt amerikanska universitet kräver att jag skaffar.
Den ska bland annat täcka kostnader för "mental health issues". Med andra ord, springer alla hästar ur hagen eller om hissen slutar gå ända upp, så att säga, så vill det amerikanska sjukvårdssystemet ha en garanti att jag kan betala för att någon hjälper mig att samla in pållarna igen eller laga hissen.
Varför känns detta som en så amerikansk grej?
Visst, vi blir också deprimerade i Sverige men här är det hysch hysch. Här pratar vi inte om det. I USA är det på något sätt mer uttalat, självklart (?) och man tipsar glatt om hur bra den där terapeuten man går till är.
Väldigt intressant att man hyllar personer som tränar regelbundet och äter genomgående hälsosamt medan man knappast berömmer någon för att gå till psykologen eller ta hand om sin psykiska hälsa i allmänhet.
Kanske just för att vi svenskar inte gör sånt i förebyggande syfte direkt. Precis som att man skäms när man kommer ut från en fotvårdsklinik. Dit drar man sig för att gå i det längsta, förhårdnader har fått växa sig hårda som gammal ost och nageltrånget gjort det svårt att ta på sig skorna innan man masar sig dit och försöker vara inkognito.
Nej. nu ska jag förebygga mentala problem genom att äta choklad (billigare än en timme hos hjärnskrynklaren).
No comments:
Post a Comment