Så vad blir du då?

Ja, det är inte bara en som undrar vad jag håller på med här i Växjö. Förutom att baka, klaga över vädret och söka efter extrapriser, förstås. Jo, jag går Programmet för Europastudier. Säger inte mycket, det. Nå, detta första år har jag läst/läser jag såkallade profilkurser, med inriktning på Europa. Det innebär bland annat internationell, europeisk och svensk rätt, EU-kunskap, komparativa studier mellan olika Europeiska länder, utredningsmetodik och politisk ekonomi.
Så, efter det första året kommer jag att läsa 1,5 år i mitt huvudämne, där jag kommer att välja Statsvetenskap. Utöver det siktar jag på att läsa lite kurser utöver det, som handelsrätt, handläggning och fred- och konfliktstudier. För att bli färdig med mitt huvudämne måste jag skriva en C-uppsats, och det siktar jag på att göra genom att söka ett MFS-stipendium så att jag kan göra en fältstudie i ett U-land och använda mig av det i min uppsats. Det sista halvåret efter det är det praktik som gäller, vilket jag väldigt gärna vill göra på någon ambassad eller konsulat någonstans i världen.
Sen är jag färdig och förmodligen arbetslös. Är jag inte spyless på universitetsvärlden vore det inte helt tokigt att läsa två år till (så jag får en masterexamen), och är jag inte tokless då, ja då kan man ju alltid forska.
Eller skaffa sig ett riktigt jobb.
Vad kan jag få jobb som? Ja, jag borde ju kunna söka alla jobb där man behöver kunskap inom statsvetenskap, vilket är många, vad jag får för jobb är en helt annan femma.

Vår nakna kvinna

IKEA-besöket blev riktigt lyckat! Tyvärr är jag inte lika snabb som jag önskar när det gäller val och kval vid köp (jag är ju inte direkt van vid att måsta bestämma mig pronto) vilket gör att mina stackars (pojk)vänner får vänta lite längre än vad som är direkt jätteroligt.
Nå, det blev bland annat en slickepott, ett skoställ, en fönsterlampa, en hink, en pappersförvarare och påsklämmor. Framför allt blev det en naken kvinna som vi ska ha på väggen. Klicka gärna på länken!
Vi har det väldigt tomt på väggarna, mest för att betongen och bakomvarande reglar gör det minst sagt omstädigt att borra hål där man vill ha dem, men nu ska de livas upp med lite blommor och kvinnohud!
Vi köpte även en ram, men de hade inte motiven vi ville ha, så den står ännu tom och väntar på att konst i någon form ska flytta in. Jag har ju oljefärg men tyvärr ingen inspiration. Men det kanske kommer med våren?

Köttbullar, gratis kaffe och fynd på agendan?

Imorgon efter jag och Mino har blivit informerade om våra framtida val (och kval) angående vilka inriktningar vi ska välja inför nästa år, ska vi sätta oss i hennes lilla vita fartdåre på fyra hjul och dundra iväg med sikte på Älmhult och det stora blå varuhuset med gula skyltar. Med oss ska vi givetvis släpa våra respektive (visst är vi onda?). Perfekt så här i början av löningshelgen.
Jag frestade Jonas med en 8-köttbullarsmeny (inklusive potatis/potatismos, lingonsylt, brunsås och sallad) för 16 kronor. Och gratis kaffe! (Varpå Jonas replikerade att vi ju inte dricker kaffe. Detta är ju sant, och ställer min devis "gratis är gott" på något skakig grund. Nåja.)

Malin smakar!

Det är kul att handla på Citygross. Inte minst har de vrakpriser på vissa varor, men de hänger också med i svängarna och tar in nyheter väldigt fort.

Jag har länge längtat efter Friggs nya the/thé/te-serie och särskilt rooibosvarianten med rabarber och vanilj! Just nu står en rykande kopp och väntar på att bli uppsörplad.

Dessutom hade de tagit in Exotic Snacks (naturgodis) nyheter - givetvis var jag tvungen att köpa lite sådant bara i provsmakningssyfte (host).

Kanelmandel mjölkchoklad - Myyycket smarrig!

Äpple crisp och cornflakestoppar med vit choklad - Smarrigt det också, men en liten besvikelse då det var lite för mesig smak.

Pumpakärnor, tranbär och corneflakestoppar med vit choklad - Överraskningen! Trodde mer på äpplecrispen ovan men se den här slog den med hästlängder!

Den enda gången lokaltidningens nyheter kan slå DN

http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/telegram/artikel.aspx?ArticleId=4461295

Timing

Hade just varit och handlat på Citygross, två fullproppade påsar med bland annat frysta majskycklingklubbor och blandfärs (jag vet, usch, men vi har slut nötfärs sen länge så vi får lov att äta den blaskan ett tag, det var bra pris iallafall) som med fördel bör ställas i rätt temperatur omgående. Jag traskar upp för trappan och tänker ut i vilken ordning jag ska göra allt som jag borde/måste göra innan jag ska iväg på kick-off med RKUF (Röda Korsets Ungdomsförbund). Vad jag inte hade lagt in i planeringen var att lägenhetsnyckeln skulle gå av precis innan jag skulle föra in den i låset. Den bara ramlade av, som ett höstlöv från en darrig asp! Som florsockret på semlan var jag dessutom rejält kissnödig.
Så där stod jag med hakan i midjehöjd, med en hjärna som inte kunde förstå vad ögonen just hade levererat för information till den, med fulla matkassar, full kissblåsa och fullt schema, samtidigt som toppen på nyckeln låg på golvet medan resten fortfarande satt fast i nyckelknippan.
Tackar och bockar.

Hur man blir rik

I ärlighetens namn är det ju väldigt enkelt, det handlar om att utgifterna ska vara mindre än inkomsterna.
E contrario gäller när man ska gå ned i vikt, då handlar det om att utgifterna ska vara större än inkomsterna.
Inga mystierium alls, faktiskt. En annan sak är att det kan vara svårt att följa ekvationen i praktiken.
Nå, jag fick en mental spark i magen idag då kvinnan på glasögonaffären upplyste mig om att min lins- och glasögonkontroll går på 400 spänn. Tackar och bockar, här får ni fyrahundra kronor för att ni berättar att jag behöver köpa glasögon och linser hos er för några tusenlappar. Tack, tack, ni är så vänliga.
Ja, vad gör man då?
Ett alternativ är att pruta, men då detta oftast inte är accepterat i svenska affärssammanhang mellan konsument och näringsidkare får man acceptera utgiften och se vilka andra utgiftsposter man kan minska eller eliminera.
Jag sa upp vår hemförsäkring. Och nej, jag är ingen knäpp amerikan som hellre prioriterar hamburgare och hyrfilm istället för min säkerhet, jag gjorde en riktigt bra affär med ett annat försäkringsbolag.
Istället för 708 kr om året utan drulleförsäkring hos Trygg Hansa, fick jag hos Länsförsäkringar en riktigt fin försäkring med lägre självrisk och drulleförsäkring för halva ordinarie priset, 557 kronor för ett år.
Nöjd!
Räknar man på det så framträder problemet jag nämnt ovan, att få den enkla ekvationen (inkomster större än utgifter lika med rikedom) att fungera i praktiken. 151 kronor insparade, vilket jag måste dela med två då jag och Jonas delar på försäkringen.
Jag alltså tjänat sjuttiofem och femtio på hemförsäkringsaffären, vilket jag kan dra av från summan på fyrahundra jag pungade ut för att återbekräfta att jag ser dåligt. Det återstår alltså att spara in trehundratjugofyra och femtio.
Puh.

En berättigad fråga när jag skulle sätta tänderna i detta äpple

Var tusan sitter kärnhuset?!

Malin till sig själv: Skorna!

När man kilar iväg till gymet är det inte mycket man behöver, speciellt inte om man klär om hemma. Får man för sig att man har lite bråttom så tänker man direkt "vad är det viktigaste?" och så grabbar man tag i det. Gymkort och vattenflaska.
Ack vilken felprioritering! Nog är gymkortet bra, men har man glömt det är det bara att säga sitt namn och personnummer. Vattenflaska är inte heller det fel, men man hinner inte dö av vätskebrist av 45 minuters traskande på löpbandet.
Däremot behöver man skor.
Så, minnestanteckning till mig själv nästa gång:
Ta med skor.

Om väder och vind

Visst är det lustigt att vi, både jag och Jonas, alltid är nyfikna på vad ni där hemma i norr har för väder? En vanlig kommentar på kvällskvisten från någon av oss kan vara "dom har det kallt där hemma nu, minus tjugofem grader!" efter att vi pratat med någon av våra föräldrar, och liknande låter det på morgonen då man inte kan låta bli att kika på ruta nummer 3 fast man själv bor inom ruta nummer 10 (som förvisso är så grå och trist alltjämt att det inte är konstigt att man flyttar blicken åt andra håll) och utbrista "oj! minus tjugotvå grader!"

Nej, det är inte för att vi inte känner varandra så bra och pratar om väder och vind för att socialisera, utan på något vis så antar jag att vi är intresserade av vad det är för väder på en plats som ligger mer än 120 mil härifrån.

Frågan är om vi är avundsjuka på vädret där uppe eller om vi tittar ditåt endast för att känna att vi har det bra som bor här där det inte är så jäkla kallt och så förbaskat mycket snö?

Eller längtar vi helt enkelt hem...?

Tro det eller ej, men så här fint var vädret förra lördagen...i Växjö!

Malins müsli!

Jonas avviker inte från manssläktet på det viset att han är smått omöjlig att prata med då han sitter vid datorn eller tittar på TV. Eller jo, prata går det ju att göra men man får inte mycket till svar, och får man ett svar sker det med ungefär femton sekunders fördröjning och låter oftast något i stil med "mmmm". Man kan dessutom inte senare hävda att det man sagt har bifallits då sannolikheten är stor att det inte har uppfattats av motparten alls. Men se det är simultanförmågan det, i andra fall har han verkligen öronen och ögonen med sig!

Jag har visat honom http://www.minmusli.nu/ där Saltå kvarn har lanserat en tjänst där man får mixa ihop sin alldeles egna müsli genom att välja mellan mer än 60 olika gryner, frön, nötter, frukter och ja, allt man både visste och inte visste man kunde stoppa i sig. Dessutom kan man beställa en jättefin burk att förvara sin müsli i!

Och lycklig blev jag då Jonas på lördagmorgonen grävde fram precis en sådan müsliburk med innehållande müslimix som Jonas komponerat ihop till mig!

Jag avsmakade den igår tillsammans med äpplen skurna i bitar, fil och givetvis alldeles för mycket kanel. Mums!

Jag fick även dinkelflingor (som jag trånat efter på Willys men inte köpt då de är hiskeligt mycket dyrare än havreflingor) så nu har jag testat att koka ihop gröt på det också! Gott, väldigt speciell gröt blir det med lite av en smörton.

Just nu sitter jag i övrigt och läser på måfå om processrätt, skadeståndsrätt, internationell köprätt och ja...listan kan göras lång. Jag läser på måfå just för att vi idag kommer att få hemtentan i handen, som vi har till på fredag 12.00 på oss att knåpa ihop, och vi har givetvis ingen aning om vad som denna tenta kan tänkas innehålla!

To be continued...

Mysteriet med sadelskyddet som begav sig på flykt

Den har inte ben, inga hjul och är definitivt för tung för att blåsa iväg på en vindstilla eftermiddag. Ändå lyckades den mirakulöst att komma ur mitt våld i går.
Jag talar om mitt kära sadelskydd som jag fick av mor min för att slippa frysa baken av mig.
Om du läser det här, sadelskyddet, så vill jag bara säga att jag är ledsen för att jag inte har behandlat dig så väl; jag vet att jag tryckt in dig bland illaluktande skor, jag vet att jag försummat dig när jag glömde dig hos en klasskamrat och inte hämtade dig på väldigt lång tid, jag vet att jag låtit dig bli blöt och kall då jag glömt dig i cykelkorgen en regnig natt, men jag vill ha dig tillbaka! Jag ångrar att jag inte tagit så väl hand om dig som jag borde!
Jag antar att jag mestadels har mig själv att skylla, då du tappade formen efter den där blöta natten och inte satt så himla fast och bra på sadeln. Jag gjorde det väldigt lätt för dig att fly när du hade chansen. Men jag förebrår dig inte för att du tog den. Jag hoppas att du har det bra där du är nu, i någons trygga varma hem och på någons fina cykelsadel som passar dig bättre än vad min sadel gjorde.

(För er som inte förstår ett skvatt så handlar det här om en ytterst mystisk händelse som utspelade sig igår. Jag antar att något hände iallafall för sadelskyddet försvann. Nå, jag cyklade iväg till ICA för att handla, stoppade på sadelskyddet och satte mig. I uppförsbacken alldeles innan affären stod jag upp och trampade (växeln hade fryst på en tung växel) ett tag, för att sedan sätta mig ned. Väl framme vid cykelparkeringen hoppade jag av cykeln, låste och skulle ta av sadelskyddet då jag märkte att det var borta! Jag tittade mig omkring. Inget. Jag kände lite på rumpan och innanför jackan om den kanske hade fastnat på något konstigt sätt. Inget. Jag cyklade tillbak hela vägen till vår lägenhet. Inget. Cyklade tillbaka. Inget. Ja ni förstår. Puts väck! Kikade i drivorna, spanade ut över de små gräsplättarna men nada, noll. Det är inte rimligt att någon på cirka en minut skulle ha kunnat eller för den delen velat plocka upp den sorgliga uppenbarelsen till sadelskydd som jag ägde).

Det är inte allt man kan förstå, eller för den delen behöver förstå, här i livet. Men denna gåta hade jag gärna velat lösa.

När solen skiner saknas skidorna

Solen visar sig nu från sin allra vackraste sida här på campus i Växjö! Jag är dock glad för att den visar sig över huvud taget, här är man inte bortskämd med D-vitamin från solkällor direkt.
Det är en sån härliga känsla när man måste kisa, det vattnas i ögongiporna och man känner en stickande kyla bita på kinderna samtidigt som solens värme balanserar upp det så bra att man helt plötsligt känner sig själv glad som en strålande sol!
Det är dock i en sån här situation man hade velat befinna sig på nordligare, mer bekanta breddgrader med ett par längdskidor under tjocksockebeklädda fossingar och med en ryggsäck fullproppad med varm choklad, smarriga smörgåsar, en och annan bulle och så givetvis en apelsin.
Men! Jag nöjer mig gott med att kila iväg på After Work med några klasskompisar senare idag som Skånes nation håller i. Det känns dock lite ungefär som om Wolfpack skulle hålla i syjuntor; jag menar, after work är väl till för dem som jobbar och som vill fira att den där tunga måndagen äntligen har blivit en fredag? Vi studenter har ju i ärlighetens namn inte en sådan veckoordning då en tenta likväl kan hållas på en lördag såsom man kan ha en hel lektionsfri vecka.

Förslag: Flytta julen!

Okej, här kommer mitt förslag till Väderguden och till Tomten, som inte verkar vara överens.

Tomten, antingen kommer du inte till Växjö förrän den 13 februari eller så, för det är inte förrän då snön kommer.

Och du, Väderguden - ibland är aldrig faktiskt bättre än sent. Ta det på allvar, för det kommer från en riktig tidsoptimist. Antingen skippar du att trycka på snöknappen helt, eller så trycker du på den i slutet av december ungefär.

I det fall detta skulle bero på begreppsförväxling, så presenterar jag lite bilder nedan som förklarar hur det ska se ut i december och i februari på en plats som Växjö (talande är väl att exemplena är från Piteå respektive Lund...)

december!


februari!

Leif Silbersky, jag?

Just nu har vi en liten kurs i svensk rätt, och oj så intressant det är! Jag skulle rent av kunna säga att det är kul. (Jag försöker ständigt hitta luckor i lagen som jag ska kunna begagna mig av, konspiratorisk som jag är. Så nu får ni akta er, mina kära släktingar, så jag inte lurar brallorna av er om vi ska skriva avtal i framtiden!)
Det är nästan så att jag ångrar att jag inte gick juristlinjen istället. Dock låter fem års tuggande av lagtext och hård konkurrens mellan kursarna om tingsnotarieplatser inte så himla lockande.
Då är kanske den där ren-näringen fortfarande mer intressant? Tyvärr visade det sig att Jonas farmor endast var halvsame då det var hennes far som var helsame. Patriarkaliskt som samesamhället var (vet inte hur det ser ut idag) fick inte Jonas farmor överta rendriften för att hon var just kvinna. Ja, vi blir anförtrodda att ta hand om och uppfostra våra barn, det käraste och viktigaste vi har, vilket är ett av de svåraste "jobben" man kan ha här i världen, men se renar - nej, att mata, bussa runt och slakta fyrbenta idioter det är oss alldeles övermäktigt, det skulle vi inte klara av.
Nåja. Om inte annat tänker jag kanske börja sälja löjrom. Det verkar vara big business i fjollträsk - tusen kronor kilot! Bara att skaffa akvarium och sätta igång?

Jag vill egentligen inte lägga mig i...

När det gäller konflikten mellan Israel och Palestina tycker jag först och främst att det är en hemsk situation för alla inblandade människor. Jag väljer inte sida heller, jag tror inte att det hjälper någon.
Jag blev däremot tvärarg imorse då jag lyssnade på P1 som intervjuade en israelisk kvinna som menade att "vår armé är den bästa och mest humana i världen" genom att ställa den retoriska frågan "vilken armé meddelar i förväg att de ska attackera och vad de ska bomba så att befolkningen får en chans att lämna byggnaderna som ska bombas?".
Ja, okej, klapp på axeln får ni för det. Klapp, klapp.
Det finns dock problem med denna humana handling, framförallt två. 1. Jag skulle personligen inte lita så mycket på att den "humana armén" kommer att låta bomber falla på angivna mål, då pricksäkerheten inte direkt har visat Lucky Luke-klass hittills och man dessutom inte har dragit sig för att bryta mot alla tänkbara internationella konventioner genom att bomba såväl skolor & sjukhus som FN-byggnader. Jag misstänker att Ban-Kii Moon snarare skulle vilja ge militären en (hård) dask i baken än en klapp på axeln för det. Dask, dask.

2. Som sagt, snällt att ni säger till att ni ska bomba. Mindre snällt är det att tränga in palestinierna i så små områden att de inte har så många platser att komma undan bomberna på. Har man ingenstans att fly är informationen om att bomber kommer att falla inte så hjälpsam. Det är lika humant och hjälpsamt som att säga till personen man sitter bredvid i flygplanet att man tänker fisa före man gör det.

Nåja, det var en människas åsikt. Jag blev dock så arg att jag stängde av radion. Egentligen tror jag att min plötsliga ilska mot denna stackars kvinnas åsikter maskerade min egentliga ilska över att radiomottagningen är undermålig, och att den är undermålig för att jag har köpt en rätt dålig radio. Till stor del mitt fel alltså.
Självinsikt, kallas det tror jag.
Borde bli en mer vitt spridd egenskap i många kretsar.

Min framtida karriär?

För ett par dagar sedan fick Jonas, som ett brev på posten (ja, det var faktiskt ett paket på posten som avslöjade denna nyhet) reda på att hans farmor var same! Lagom till Samernas nationaldag, som firades igår om jag inte misstar mig.

Jonas pappa har skickat en bok som han själv medverkar i, som jag inte hunnit bläddra igenom men den handlar iallafall om Laisvall. Där står att läsa att Jonas farmor var same och att de bedrev renskötsel. Nu när han sade det kunde jag koppla ihop både ett och annat; väldigt begränsade empiriska undersökningar i min bekantskapskrets har tytt på att de som har samiskt påbrå generellt sett tenderar att ha en aningen mörkare (och finare) hudton än vi andra svennebananer. Detta stämmer väldigt väl överens med Jonas hud, som alltid blir sådär jättefint brun och aldrig bränd. Om jag inte har räknat fel borde han alltså vara kvartssame.

Jag har länge varit lite bestört över att de som inte är samer inte får bedriva renskötsel i Sverige (vilket de får i Norge, det har dock inte varit tillräckliga skäl för emigration till vår glade och dyre granne i väst), men nu ser jag min lucka (lycka?)! Jag har bett Jonas kolla upp om de har ett renmärke i släkten (jag misstänker dock att han inte tar så seriöst på detta) och påpekat att om vi står där arbetslösa efter våra tre år i universitetsvärlden så kan vi ju flytta upp till tjottahejti och driva runt dessa lurviga minihjärnor på fyra rangliga ben. Burkravioli mot renskav, helt enkelt. Bror Anton får ju gärna vara med på ett hörn om han vill bussa runt dom med skoter. Någon får gärna lära mig att stycka kött då, för övrigt.

Roliga saker kan hända en grå dag

Dagen började med snöslask, fuktiga skor och fyra-fem timmars konstant frysande under förmiddagens föreläsning som avslutades på klassiskt Växjömanér - med regn.
Men någonstans där mitt på dagen vände det. Ett avi i brevlådan berättade att mammas efterlängtade, 5,8 kg tunga (!) paket skulle anlända 16.00 på ICA. Ett paket som senare skulle visa sig innehålla en massa roliga och bra saker. Tack, kära mamma!
Sedan blev jag mätt i magen på bästa sätt - vi lagade köttsoppa! Dock gjorde jag "Vår kokboks" variant av "Klimp till soppa" vilket jag misstänkte inte var rätt (herregud, det var ju inget salt i receptet! klimp ska ju vara salt som djungelvrål!), vilket senare bekräftades då jag smakade av smeten. Den ska dessutom kylas i några timmar. Men det blir bra det till att äta resterna av soppan till lunchen imorgon. Dock smakar den ju inte lika gott som "vanlig" klimp.
Ja, sen kom nästa ljuspunkt, som först tog sig form av skräck: Mino berättade att 30 personer var inskrivna på omtenta till förra kursen, gulp! Dessutom är omtentan lagd 2 dagar före vi ska lämna in hemtentan till denna kurs. Inte ultimat placerad alltså. Shit tänker jag, och ställer in mig på min första omtenta. För att plåga mig själv loggar jag in på vår studentportal för att få det så svart och vitt man kan få det på en dataskärm. Men se jag klarade det! (Jag gnuggade mig faktiskt i ögonen på riktigt då jag såg att det stod "A", jag blir rätt torr i ögonen av linserna jag har nu!)

Så, två ljuspunkter! Denna dag får många tummar upp!

Hjälplös mot smörgåsgurkan

Denna dag har inneburit lektioner från 09.15 till 19.00. Har haft 1 timmes lunch (och 0 timmars middag), och på denna lilla timma hade jag tänkt äta en ljuvlig leverpastejknäckemacka med smörgåsgurka. Vi har tömt vår gigantiska 1,6-kilosburk men igår knep jag en ny burk (dock av format mindre) på CityGross. Som jag har längtat efter smaskig smörgåsgurka! Men se det där locket satt hårt. Varken skållhett vatten eller bändande med vassa och hårda föremål hjälpte. Frustrerad, då min leverpastejmacka redan var bredd och bara låg och väntade på den ack så viktiga toppingen, fick jag en halv tår i ögat och ställde lugnt tillbaka den på sin plats i kylen. (Visserligen efter starka funderingar på att krossa glasburken).
Suck.

Nu är den dock öppnad, Jonas fick äran att ta sig an uppgiften innan han stack iväg på "Frågesportskväll" med sin utbildningsförening. Vi har verkligen gått om varandra idag! På morgonen sågs vi en halvtimma, mötte Jonas i hallen då jag skulle iväg och han kom hem vid lunch. Ungefär samma scen utspelade sig när jag kom hem, då skulle han iväg! Ujuj, vad vi ränner omkring.
Jag har börjat läsa en sen eftermiddagskurs i franska som jag hoppas att jag kommer att orka med. Att läsa 150% samtidigt som jag engagerat mig i utbildningsutskottet, Röda Korsets second-handverksamhet och ha tagit på mig att organisera en resa till Bryssel med vår klass i april, kräver sin lilla planering. Jag tänkte även gå på lite kurser om egenföretagande som Drivhuset arrangerar lite senare i vår.
Ja, man kan inte sitta och dega i soffan hela dagarna väl?

vit choklad, skitchoklad?

När man har fått en fantastisk kak-idé är det ganska trist att inse att den inte kan förverkligas när man har lyckats bränna den vita chokladen (som var som grädden på kladdkakan) i micron.
Lärdom: Ta inga genvägar. Gör alltid vattenbad. Microvågsugnar är lömska.

"Eyy mannen, hon är ju tjock!"

Jag har nog aldrig i hela mitt liv kallats tjock. Undantaget möjligtvis när jag var bäbis och hade lite hull (men så mycket hull hade jag väl inte?) eller när jag var i Asien och blev kallad "big girl" av nätta vietnamesiska klädbiträden. Nåja, det må vara. Allt är relativt, men hur jag än relativiserar och försöker se objektivt på saken så ser jag mig som väldigt otjock.

Nånå. Igår utspelade sig dock följande:
Jag cyklade hem vid halv-elvasnåret på kvällen iklädd min väldigt voluminösa vinterjacka (Jonas gillar att puckla lite på mig när jag har den för allt fluff absorberar hans buffar). Som en parentes kan nämnas att det paradoxalt nog är en jättefluffig jacka i storlek "Extra Small".
Så, det är mörkt. Jag möter ett gäng på tre personer, betänligt vinglandes och relativt högljudda, som förmodligen är på väg ut till studentkrogen. En av de tre slänger ett öga på mig och påkallar sina två vänners uppmärksamhet:
(Ha i åtanke att dessa herrar pratar på vad som brukar benämnas som någon slags "invandrarsvenska")
Person 1: Eyy, kolla in tjejen på cykeln!
Person 2: Men eyy mannen, hon är ju tjock!
Person 3: (instämmer) Jaa, hon är ju en riktig tjockis fan, hehe!
(liten paus)
Person 1 (igen): Eyy...ja det är sant, hon är ju fet!

(De garvar, mumlar och traskar vidare och jag brister ut i gapskratt (efter jag just insett vilken sjukt rolig scen som just utspelat sig), vilket killarna lyckligtvis inte märker. Borde jag ha stannat cykeln, harklat mig och påpekat att jag inte ens väger nog mycket för att få donera blod och att jag har ett BMI som säger att jag är underviktig, och därefter föreslå att de donerar ett kilo Ben & Jerrysglass till mig och gärna tre-fyra kilo choklad också? Svaret är: Verkligen. Tyvärr kommer man på sådant allt för sent. Det hade varit gott med lite glass faktiskt.)