Jag vill egentligen inte lägga mig i...

När det gäller konflikten mellan Israel och Palestina tycker jag först och främst att det är en hemsk situation för alla inblandade människor. Jag väljer inte sida heller, jag tror inte att det hjälper någon.
Jag blev däremot tvärarg imorse då jag lyssnade på P1 som intervjuade en israelisk kvinna som menade att "vår armé är den bästa och mest humana i världen" genom att ställa den retoriska frågan "vilken armé meddelar i förväg att de ska attackera och vad de ska bomba så att befolkningen får en chans att lämna byggnaderna som ska bombas?".
Ja, okej, klapp på axeln får ni för det. Klapp, klapp.
Det finns dock problem med denna humana handling, framförallt två. 1. Jag skulle personligen inte lita så mycket på att den "humana armén" kommer att låta bomber falla på angivna mål, då pricksäkerheten inte direkt har visat Lucky Luke-klass hittills och man dessutom inte har dragit sig för att bryta mot alla tänkbara internationella konventioner genom att bomba såväl skolor & sjukhus som FN-byggnader. Jag misstänker att Ban-Kii Moon snarare skulle vilja ge militären en (hård) dask i baken än en klapp på axeln för det. Dask, dask.

2. Som sagt, snällt att ni säger till att ni ska bomba. Mindre snällt är det att tränga in palestinierna i så små områden att de inte har så många platser att komma undan bomberna på. Har man ingenstans att fly är informationen om att bomber kommer att falla inte så hjälpsam. Det är lika humant och hjälpsamt som att säga till personen man sitter bredvid i flygplanet att man tänker fisa före man gör det.

Nåja, det var en människas åsikt. Jag blev dock så arg att jag stängde av radion. Egentligen tror jag att min plötsliga ilska mot denna stackars kvinnas åsikter maskerade min egentliga ilska över att radiomottagningen är undermålig, och att den är undermålig för att jag har köpt en rätt dålig radio. Till stor del mitt fel alltså.
Självinsikt, kallas det tror jag.
Borde bli en mer vitt spridd egenskap i många kretsar.