Jag har nog aldrig i hela mitt liv kallats tjock. Undantaget möjligtvis när jag var bäbis och hade lite hull (men så mycket hull hade jag väl inte?) eller när jag var i Asien och blev kallad "big girl" av nätta vietnamesiska klädbiträden. Nåja, det må vara. Allt är relativt, men hur jag än relativiserar och försöker se objektivt på saken så ser jag mig som väldigt otjock.
Nånå. Igår utspelade sig dock följande:
Jag cyklade hem vid halv-elvasnåret på kvällen iklädd min väldigt voluminösa vinterjacka (Jonas gillar att puckla lite på mig när jag har den för allt fluff absorberar hans buffar). Som en parentes kan nämnas att det paradoxalt nog är en jättefluffig jacka i storlek "Extra Small".
Så, det är mörkt. Jag möter ett gäng på tre personer, betänligt vinglandes och relativt högljudda, som förmodligen är på väg ut till studentkrogen. En av de tre slänger ett öga på mig och påkallar sina två vänners uppmärksamhet:
(Ha i åtanke att dessa herrar pratar på vad som brukar benämnas som någon slags "invandrarsvenska")
Person 1: Eyy, kolla in tjejen på cykeln!
Person 2: Men eyy mannen, hon är ju tjock!
Person 3: (instämmer) Jaa, hon är ju en riktig tjockis fan, hehe!
(liten paus)
Person 1 (igen): Eyy...ja det är sant, hon är ju fet!
(De garvar, mumlar och traskar vidare och jag brister ut i gapskratt (efter jag just insett vilken sjukt rolig scen som just utspelat sig), vilket killarna lyckligtvis inte märker. Borde jag ha stannat cykeln, harklat mig och påpekat att jag inte ens väger nog mycket för att få donera blod och att jag har ett BMI som säger att jag är underviktig, och därefter föreslå att de donerar ett kilo Ben & Jerrysglass till mig och gärna tre-fyra kilo choklad också? Svaret är: Verkligen. Tyvärr kommer man på sådant allt för sent. Det hade varit gott med lite glass faktiskt.)
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment