Verkligheten slår till

Det har varit en otrolig värme i helgen, en värme jag trodde man var tvungen att köpa en charterresa för att få uppleva. I söndags påtade Jonas ihop en fruktsallad och vi begav oss ned till den lilla hamnen här nere för att...ja, göra just ingenting (förutom att förgås av värme). Som vanligt klarar jag inte av att ligga still och göra just ingenting, särskilt inte när det känns som att hettan har lindat in mig i en overall. Vindpustarna kändes som glas iskallt vatten efter ett vattenbad, eller okej, de vore snarare att jämföra med ljummet vatten - inte ens vindarna kunde svalka tillräckligt en dag som denna. En glad typ-tjugobarnsfamilj hade tagit med sig en grill och höjde stämningen genom att öppna bakluckan på bilen därifrån det kom arabisk dunkadunka-musik som jag uppskattade väldigt medan Jonas var mer skeptisk till musiktillströmningen.



Nå, det var med denna svettiga erfarenhet i bagaget som jag igår, det vill säga dagen efter TVKG-D (Titta Vad Växthuseffekten Kan Göra-Dagen), skuttade upp halv åtta och tittade ut genom fönstret och lät det soliga vädret återspela sig i min blick. "Nu jäklar ska jag cykla till skolan i kjol!" tänkte jag. För en gångs skull tänkte jag alltså inte klä mig i minst ett lager för mycket kläder än vad jag egentlligen anser är rimligt för att hålla värmen. Jag övervägde länge om jag inte skulle kränga på mig iallafall ett par strumpbyxor, men som sagt, jag hade fortfarande gårdagens klibbiga värme i huvudet och så kände jag mig lite sådär radikal och ville klä mig som de flesta andra skulle ha gjort vid åsynen av detta väder (ja, ibland är det lite radikalt att vara som alla andra, vilka de nu är).

Ja, och hur gick det då? "Ja höldå på å fryys ihjeeel", vore väl ett bra uttryck såhär i efterhand. Vinden (som jag misstänker måste ha flytt ifrån Island eller kanske Sibirien) piskade mina bara ben (jag prisade mig själv för att jag håller dem rätt så lurviga, men de stackars stråna kunde dock inte skydda mig tillräckligt) och inte ens solens sken förbarmade sig över mig.

Detta var alltså en bekräftelse på att jag gör helt rätt i (eller åtminstone inte fel i) att ha minst ett par långkalsingar och ett bar byxor på benen även när det tycks råda sommarväder.


En bild från i lördags då vi strosade runt på Gröna Lund! Liemannen är Jonas, häxan är Mia och det lilla skelettet man skymtar längst ned till vänster är Johan. Läskigare än så blev det dock inte, vi valde att gå i Lustiga huset istället för Spökhuset.