Wow!

Vilken hetta! Jag grabbade tag i några delar av DN och dagens Metro för att bege mig ut till en bänk för att läsa i den svala eftermiddagen. Trodde jag. Efter en kvart var jag genomblöt, och det var inte av regnvatten, om man säger så. Hur är det möjligt att det är 22 grader i skuggan klockan sex en eftermiddag? Eller äsch, jag behöver inte veta svaret, jag nöjer mig med att vara nöjd helt enkelt.

Jag hoppas på ett fortsatt högtryck imorgon då vi har halvspikat fast Gröna Lund på "Att göra"-listan. Jag kan tänka mig att trycka dit ett "Äta två kilo glass"-uppdrag också, men vi får se.

Och just, denna förmiddag, klockan nio för att vara exakt, såg och hörde jag vår statsminister. Mest hörde, det mesta jag såg av honom var en flint (välpolerad, men inte så att man inte ser var det finns möjligheter för hårväxt och med ett märkligt stort veck vid nackryggen) och hans sakta gestikulerande armar. Mitt primära mål med mitt stockholmsboende är alltså nått, nu kan jag åka hem med ett lugnt sinne.

Det var dock inte utan att jag trodde att en unken trädörr skulle beröva mig detta gyllene tillfälle. Tjugo i nio var jag på plats utanför insläppet till åhörarhyllan, utan konkurrens från andra intressenter. Dörren var dock låst och larmad. Vakterna vid den stora fina ingången (till för det fiiina folket, som ledarskribenter, politiska journalister och riksdagsledamöter) stoppade mig skrattandes när jag knallade förbi dem med ett brett smil och undrade om de ville rota i min väska. Nejnej, du ska inte gå in här, ser du den lilla trädörren där borta? Där ska du gå in.

Ja, det är ju inte så lätt om den är låst. Som tur var dök en rutinerad herre upp fem minuter innan nio, blev arg över att de inte öppnat än ("Det ska vara öppet en kvart innan. Så är det alltid") och slank in genom den stora éntren och vips hade han förmått en vakt att öppna för oss. Han presenterade mig glatt för vakten "Han behöver du inte oroa dig för, det är en riktigt schysst kille", klappade honom på ryggen och slank vant in genom dörren och lika smidigt genom säkerhetskontrollen (kontrollerna, för att vara mer exakt) och upp för de oändliga trapporna till hyllan. Jag hade lite större problem och hamnade på efterkälken, men jag var på plats i tid. Puh.

Hur KU-förhöret förflöt? Det är inte första gången jag ser ett faktiskt (jag har varit en trogen tittare av svt24) och de ser ut som de alltid gör; oppositionsledamöterna ställer skarpa, sarkastiska frågor med eleganta ord och den utfrågade, i detta fall statsministern, svarar förvisso men oftast inte på själva frågan trots att personen (här: han) vet vad de egentligen vill ha svar på. Hans "lierade" ställer antingen något retoriska, förklarande och i allmänhet välmenande vänliga frågor så den utfrågade får möjlighet att brodera ut sin syn på saker och ting.

Det som var annorlunda att vara närvarande jämfört med att titta på tv är att man kan låta blicken falla på alla journalister som är närvarande. Det är riktigt intressant att se när de arbetar; vad de tycker är värt att anteckna och hur de flesta är måttligt intresserade (läs: tittar på mobiltelefonen, slinker iväg och köper något, går ut för ett mobilsamtal etc.) samt hur de sitter och fismyser med de andra journalisterna.

Den jag funderar mest över efter att ha närvarat på detta KU-förhör handlar inte om regeringens policy då det gäller utförsäljning av statliga bolag utan det är Maria Abrahamssons frisyr som väcker nyfikenhet.

Har hon verkligen alltid den där bakåtslickade frisyren? Hur ser hon ut när hon är nyduschad och har rufsat runt med handduken i håret för att få det torrt? (Jag har dock kommit fram till att hon nog inte gör det. Hon tar en kam och slickar det bakåt. Hon verkar inte vara personen som gnuggar runt i håret). Och är hon verkligen alltid sådär översittar-dryg som hon är i debattprogrammen? (Hennes uppsyn bakom de nedtippade glasögonen tyder på det, men om jag inte minns fel bräker hon på skånska, vilket kan få en välmenande person att låta som Ring P1's värsta bittertant).