Vad han får stå ut med (lång historia)

Förutom att han ligger utslagen bredvid mig nu (efter en lång och jobbig natt med magsjuka och alla dess tillbehör) får han dras med mina eskapader och initiativ titt som tätt.
Nu i lördags fick jag bland annat personalen i receptionen på Åhléns inne i Stockholm att efterlysa honom på samtliga våningar i högtalarsystemet (Jonas Enmark, Jonas Enmark, var vänlig att kontakta personalen i receptionen, en person väntar vid receptionen).
Det är inte säkert vem det var mest tur för att han inte var där - han på grund av skammen och mig på grund av eventuella repressalier, men ju längre jag stod och väntade där vid receptionen hoppades jag att han inte skulle uppbenbara sig där vid rulltrapporna han borde komma från och där jag fäst blicken i minuter långa som evigheter.
Det hela började med att jag och Jonas äntrade det stora varuhuset, en halvtimme innan vi avtalat tid med Birgitta och Thomas utanför NK. Jonas siktade på herravdelningen på plan 4, vände sig om i rulltrappan vid våning 1 och sa "håller du koll på klockan?". Jag svarade jakande och såg på när han fortsatte sin rulltrappsklättring mot kavajer och kalsonger. Själv stannade jag vid linnen och trosor, det vill säga på plan 1. Detta visste inte Jonas, och här börjar grunden för högtalarincidenten läggas.
Jo, jag höll koll på tiden. Jag visste att Jonas varken hade mobil eller klocka på sig, så en kvart innan utsatt mötestid gav jag mig upp mot herrstrumporna och scannade våningen efter min skinnpajsbeklädde pojkvän. Det slog mig då att det är många karlar som bär svart skinnpaj och jeans numera, vilket gjorde att min Jonas-radar blev konfunderad. Tiden började bli knapp, och jag började reflektera över hans ord i rulltrappan; "Håller du koll på klockan?". Menade han då att jag skulle hålla koll på klockan och knata till NK själv? (Han borde ju veta att jag inte hittar dit själv, så det avfärdade jag till 70 %). Skulle jag hålla koll på klockan åt oss båda? Ja, det lät ju rimligt. Mindre rimligt är att hitta en människa på Åhléns varuhus på 10 minuter. (Vilket han också bör veta, varför jag avfärdade även detta alternativ till 70 %, vilket i sin tur lämnade mig i ett avfärdande av båda möjliga tolkningalternativ). Jag övervägde olika handlingsplaner och kom fram till att det ju vore hemskt att (försöka) hitta min väg till NK utan Jonas, och så står han där djupt försjunken i ett t-shirtval och utan tidsuppfattning då han förlitar sig på att jag "håller koll på klockan"! Utan mobil, dessutom. Min egen var på vippen att inta viloläge så jag valde att inte ringa till Birgitta eller Thomas förrän läget hade intagit akut tillstånd och fråga om vägen till NK (utan min stackars pojkvän). Så, jag började tänka på hur man gjorde innan alla hade en mobil i jackfickan. Jo, man avtalade tid. Men nu var ju det där med tidskollsfrågan i ett osäkert läge, så jag spann vidare och blev mer stressad och ängslig. Birgitta och Tomas väntar. Jonas är helt lost i tid och rum någonstans i byggnaden och klockan tickar. Likt vilken mamma som helst knatade jag ned till gatuplanet och receptionsdisken. Följande dialog utspelade sig:
Jag: "Ursäkta, hej! Jo, om man har tappat bort någon på varuhuset, hur gör man då?"
Receptionisten: "Hur gammal är personen, är det ett barn?"
Jag: "Öh..hehe, nej det kan man väl inte säga att det är".
Receptionisten: "Eh...okej. Ja, vi brukar ju bara efterlysa barn i högtalarna." (Säger hon och slänger en menande blick till receptionisten bredvid varvid de utbyter leenden och försöker kväva sina tysta fnissanden). Hon fortsätter: "Har han ingen mobil på sig?"
Jag: "Nää, och ingen klocka på sig heller. Vi har stämt träff vid NK precis nu och jag skulle hålla koll på tiden, men nu hittar jag honom inte och jag har letat på alla våningsplan".
Receptionisten (försöker rättfärdiga sitt kommande policybrott genom att försäkra sig om att hon gör rätt sak): "Är ni härifrån?"
Jag: "Nää, det är vi inte." (Okej, inte helt sant då vi faktiskt är skrivna i Stockholm. Men jag gav ett helt korrekt svar utifrån frågan, nej vi är inte härifrån - men vi bor i Stockholm. Det kursiverade kanske borde ha sagts (men sades ej) av förtydligande skäl, men jag misstänkte att det kunde göra att hennes rättfärdigande av efterlysning av vuxen man av flickvän inte kändes okej.)
Receptionisten tittar på mig länge, allvarsamt för att visa att detta är ett undantag ("skulle vi göra så här för alla så skulle..blablabla" sa hennes blick) men utan att kunna dölja ett förlöjligande leende lyfter hon mikrofonen och tar ton.
Jag hörde inte riktigt ordagrant vad hon sa, förmodligen ville jag inte höra det för att på så vis kunna tränga det ur mitt minne så fort som möjligt. Jag hade samlat mycket mod innan jag åtog denna drastiska åtgärd och var fullt införstådd med hur pinsam situationen var och att Jonas eventuellt om han var i varuhuset skulle lämna det utan att gå till mig i receptionen och hoppas att jag stannade där. Typ.

Nå, nu var Jonas inte där. Han hade knallat till NK och stod och väntade tillsammans med sina föräldrar. När jag stått och våndats i en timme (okej, det var kanske fyra minuter, men vi snackar upplevd tid) ringde telefonen. Jonas från Birgittas telefon. "Var är du?!". Jag fick vägbeskrivning till NK och styrde kosan därutefter.
Och ja, kära ni, här hade jag chansen att låta hela situationen falla i glömska, jag hade chansen att inte nämna att en viss Jonas Enmark hade blivit efterlyst på NK. Men jag kunde inte se på honom utan att plågas av hans ovisshet. Att hans namn har ropats upp i en av Stockholms största varuhus och att ljudvågorna av denna efterlysning studsat mellan såväl Ittalavaser, Björn Borg-kalsonger som tusentals människor. Jag var skyldig att nämna min lilla, eh, aktion i handlingsplan "Operation lokalisera Jonas".
Han hade varit helt ovetandes om att jag hade parkerat på våning 1 men hade haft full koll på tiden, och med vissheten att chansen att hitta varandra i ett varuhus i den storleken är ytterst liten inom ett så pass kort tidsspann gick han mot NK. Vilket jag också borde ha gjort.

Ja, slutet gott allting gott. Förutom att Jonas blev magsjuk igår. Nu ska jag cykla till ÖoB i regnet och köpa billigbilligt tvättmedel.