Harmonisering, koherens, samordning eller 'vad är problemet'?

Osjälvisk likt en myra som offrar sig för stackens bästa försöker jag dra ett (visserligen lätt) strå till min stack (staten, allmännyttan eller vad man nu ska kalla det) genom att ge blod. Jag inser ju att jag drar en hel del strån från stacken (utan att gå in på vad dessa strån består av) och borde därför utjämna denna obalans.

Nå, detta har gått alldeles utmärkt i Piteå. Eller okej, efter en knackig början som innehöll viss avsvimmning på blodcentralens toalett och efterföljande blåmärke i huvudet efter förmodad skallning av handfatet, ja efter den början så gick det utan problem. Förutom att mitt blod inte är så piggt på att lämna kroppen så jag får sitta där med en liten pump för att få igång själva transfereringen till påsen (det ligger med andra ord i mitt blod att vara snål med mina tillgångar, så det är helt enkelt inte mitt fel att jag är en snål jäkel, det är givet av naturen).

Okej, till saken. För att få ge blod i Sverige har vi för det första regler som jag antar är gemensamma över hela landet och i mångt och mycket följer filosofin "bättre att sålla bort eventuella godkända blodgivare än att släppa igenom en fuling" på samma sätt som att vi hellre friar en skyldig än dömer en oskyldig här i landet. Det innebär konstiga regler, som bland annat att homosexuella inte får ge blod alls. Det ska bygga på att det finns en större risk att en homosexuell har HIV än en heterosexuell (se dock smittskyddsinstitutets statistik för att fånga verkligheten). Om så är fallet är hur som helst irrelevant enligt mig då samtliga blodgivarkandidater gör HIV-test (och alla andra möjligta test på blodets innehåll och kvalité) innan man blir godkänd som blodgivare. Byter man partner måste man göra ett nytt test och i avvaktan på resultatet får man vänta med att ge blod. Detta leder mig till en dramatisk (och förmodligen överdramatiserad) tolkning; Landstingen anser unisont att honomsexuella är 1) Lösaktiga 2) Skulle ljuga om ett partnerbyte och därmed kanske bära på HIV-virus och sprida smitta 3) I sådana fall, har de kopplingar till al-Quaida? Vill de terrorisera vårat västerländska välfärdssystem?. Okej, nu andas jag och kommer till det jag egentligen tänkte ifrågasätta då det gäller blodgivning och som titeln här ovan antyder; Landstingens högst individuella bedömning om vad en godkänd blodgivare är. Jag började tänka i de banorna då jag (inbillade mig att jag läst fel och inte lade stor eftertanke på det) skummade igenom informationen på Växjö blodcentrals hemsida "Du måste...blablabla, väga minst 55 kg, blablabla, vara fullt frisk vid besöket, blabla".

Jag som gett blod i Piteå och varken dött själv eller dödat någon genom detta har aldrig vägt över 55 kilo då jag gett blod. Det har funkat utmärkt och förhoppningsvis har mitt blod kommit någon till undsättning då jag vet att blod är både en brist- och färskvara även här i Sverige. Nå, i Piteå, såväl som Lund och i Stockholm ligger ribban på 50 kilo, så jag antog att de bara sladdrat en gång för mycket på femman i tangentbordet. Icke. Idag då jag ringde och ställde in min blodgivar-koll på grund att jag är förkyld (ett ständigt tillstånd numera för övrigt) och ville skjuta fram besöket undrade jag lite försynt om det stämde att det är krav på att man ska förkroppsliga 55 kilogram. Så var det. När jag lade fram lite information om läget i Piteå så sa hon "Ja, det finns inga gemensamma krav utan varje blodcentral sätter själv upp regler, så de kan variera lite".

Öhm, okej. Så vitt jag vet sker blodgivning på exakt samma sätt i hela landet, lyder under exakt samma vetenskapliga rön och är exakt lika farligt oavsett var i landet mellanmjölk du befinner dig, vilket därmed gör det helt oförståerligt hur man då kan ha olika kriterier för vad en godkänd blodgivare är.

Så, vad är problemet? För att snacka i ord som förordare av en Europeisk stat använder; "vi måste harmonisera, integrera och vara koherenta i alla våra policyområden."

Länge leve stat Blodgivarcentralen, säger jag.