För femte gången, nej!

Igår publicerade jag ett inlägg angående antal gånger jag äntrat fel lägenhetsbyggnad. Dessa siffror kan behöva en närmare förklaring, dessutom ett förtydligande angående det faktum att jag i flera fall har hunnit komma väldigt långt innan jag insett att jag visserligen står på precis rätt ställe - fast i fel byggnad.

Jonas (bland andra lyckliga ostar) har många gånger fått tillfälle att skratta gott åt min tankspriddhet, eller snarare vad den resulterar i. Förutom att jag har ringt mig själv och svarat (och varit väldigt förvånad över att ingen svarar på mina "hallå?" på andra sidan luren) samt letat skor i vad som känts som evigheter och sedan blivit uppmärksammad på att jag har dom på fötterna och andra smått pinsamma händelser, tycker jag att jag ändå har rätt bra koll på hur världen ligger. Speciellt stolt är jag över hur snabbt jag har skaffat järnkoll på Växjös upplägg, affärer, cykelvägar och förbindelser. Ett påstående som står i skarp kontrast med och ifrågasätts genom mitt (mina) senaste upptåg som återigen främst Jonas (plus ett antal vänner) fått garva åt.
Nå, vi bor alltså i området Idet, närmare bestämt i de så kallade "sockerbitarna" vilka det finns ungefär 17 stycken av. Vi bor på nummer sju, på våning tre, längst ut i hörnet om man föreställer sig dem liggandes inom en fyrkant.
Det hela började under nollningsveckan, då jag glad och skapligt snurrig i hågen trampade hemåt sent i natten (alternativt tidigt på morgonen), parkerade cykeln och dundrade upp till tredje våningen och tryckte in nyckeln i dörren, som uppenbarligen och märkligt nog hade fått en hel del stryk i form av skrapmärken sedan jag såg den sist, och vred om. Dörren gick inte upp. Full av kreativitet (och möjligtvis även någonting annat) knackade jag på dörren och ropade "Jonas! Jonas! Öppna dörren!", tills två intryck slog mig samtidigt; synen av skylten på dörren och ljudet av något som rörde sig bakom dörren. Problemet var det första intrycket, vilket innebar att det andra intrycket fick en helt annan innebörd - Det stod "Rudolfsson" på dörren. Inte "Forssell/Enmark". Malin lubbar alltså iväg fort som attan.
Två nätter efter detta, befinner jag mig i ungefär samma tillstånd när jag cyklar hemåt. Vid cykelparkeringen tycker jag att det är ovanligt fullt, väl inne vid postskåpen slänger jag en besvärad blick på golvet där någon slängt ut ett tjugotal ICA Maxi-reklamhäften och väl framme vid dörren tittar jag förvånat åt grannens dörr där det nedanför ligger en dörrmatta och bredvid står en halvfull skohylla. Jag stänger ögonen, knycklar ihop ansiktet och vill inte titta på dörrskylten. Men jag måste. "Rudolfsson". Jag svär utan ljud, inser att det inte är mycket att göra åt saken än att ge sig ut och iväg till rätt lägenhet.
Dessa händelser kunde jag fram tills dess bortförklara genom att hävda att kunde ha undvikits om 1) Jag vore i kemisk balans, 2) Det inte vore mörk natt och trött Malin.

Jag kan dock inte förklara hur det kommer sig att det har hänt tre gånger till. Utan bortförklaringar.

(Tredje gången var jag så otroligt kissnödig att jag förmodligen av rent önsketänkande lubbade upp i "Förbannelsens hus", det ligger nämligen just före vårat och mentalt vill man gärna tro att man "redan!" är framme för att man 1) antingen cyklar så jäkla fort, eller som i mitt fall 2) hade ett trängande bekymmer. Sista gången har jag ingen aning om varför jag helt plötsligt återigen stod framför Rudolfssons dörr med nyckeln i låset. Jag hoppas att karln inte är hemma så ofta. Eller äger en pitbull.)