Suck.

Jag kan rent av säga att jag ogillar att gå på stan. Många kallar min inställning "manlig", jag misstänker att de syftar på det faktum att jag har en klar strategi när jag ska iväg och göra inköp. Före avfärd vet jag precis vad jag ska ha, funderar ut var jag ska gå för att hitta det och kalibrerar siktet däefter. Vissa kallar det tunnelseende, jag kallar det rationalitet. Inget planlöst, gå-omkring-och-kikande i tre-fyra timmar. Nej, in och ut. Idag var en sådan dag, då jag är minst sagt stressad över hemuppgiften som ska skrivas men som inte (sorgligt nog) har den egenskapen att den skriver sig själv, var jag angelägen om att göra en snabb sväng förbi stan och göra mina ärenden.
Mitt mål var JC i Småstaden. In, köpa ett par jeans om det skulle finnas några som passar mina exakta kriterier, och sen ut. Men ack, halva Piteå visade sig stå ivägen.
När jag äntrar Småstaden är det fullsmockat. Jag kommer då på att det var just idag de tre Idol-finalisterna skulle uppträda. Man kan ju tänka sig att dessa "artister" har en målgrupp i åldersspannet 7- 17 år. I Piteå är dock alla intresserade av att med egna ögon få spana in någon som har varit med i TV. Ja, för det är ju väldigt få som har möjligheten att klämma in sin nuna i något TV-program nuförtiden (host) och det är ju väldigt häftigt att kunna säga att man har sett någon "på riktigt" som varit med i TV. Iallafall för Pitebor. (Jaja, det är elakt och överdrivet sagt, men det ligger faktiskt någonting i det).
Jag tog ett djupt andetag och gav mig in i folkmassan. I början var jag artig, försiktig och ursäktade mig. Men ju fler människor som gav mig onda blickar ("du tar ju min plats!, "träng dig inte!") och ju mer vaakumförpackade folk verkade bli ju längre mot JC jag kom, desto mindre artig, försiktig och vänlig blev jag. Någon elak kommentar slank nog ur mig till slut. Jag stod helt plötsligt i mitt i min värsta mardröm.
I en shoppinggalleria, långt ifrån varje tänkbar utgång, full med dumma människor (jag misstänker att ungefär 80% av de som stod och tittade mot det håll de hörde musik strömma från inte såg något annat än toppeluvor och småbarn sittandes på sina föräldrars axlar, inte hade en aning om vem det var som sjöng, men eftersom det stod en massa annat folk där måste det ju vara något man inte får missa, eller?) och med väldigt lite syrerik luft tillgänglig. Dessutom tickade tiden och jag tog mig ingenstans. Jag beslöt att avbryta min färd mot JC och ställde om siktet till närmsta möjliga väg ut från helvetet; Sivs Ur & Guld. Väl där tog jag ett antal djupa andetag och kom efter många om och men fram till att jag nog inte bör tutta på byggnaden (i vetskap om att folk inte skulle gå ut när de hörde brandlarmet, för herregud, då förlorar man ju sin plats!) trots allt. Det är ju ändå jul. Typ.
Jag hade tillslut kommit ut ur "dum-bubblan", och trodde att galenskaperna skulle upphöra utanför. Ack, så fel jag hade. För att samla mig innan jag skulle möta upp med mor tänkte jag gå in på Hemtex. Vad möts jag av? Alldeles vid butiksöppningen står låga bord med handdukar på rea (vilket inte är ovanligt, då Hemtex ständigt fälls i olika reklamdomstolar för att de felaktigt skyltar med rea), men det står något mer på borden. TVÅ EXPEDITER. Hej, här står vi och får lön. På borden. Oj, ja se där står det folk som vill köpa saker i kassakön. Men det går ju inte, nej. För expediterna står på borden och tittar på Idol-Kevin.
Nej, när Idol kommer till stan går vettet ut.