Now I see

Har just varit på kombinerat glasögon- och linstest (och tar härmed tillfället i akt att tacka min kära mor för att du har gett mig ett stort bidrag till att skaffa nya linser, tack!) och fått betala för att veta att 1) Det är "jätteovanligt, märkvärdigt och fantastiskt" enligt optikern att jag kan ha Jonas gamla glasögon samt att 2) Jag inte alls behöver asfäriska linser och inte alls har brytningsfel (tack, ärade skitoptiker i Stockholm, som dessutom skrev så slarvigt i sin dokumentation av mitt synfel att den inte var till någon hjälp för denna optiker).
Så, nu har jag traskat omkring i ungefär ett år med linser som inte passar mina ögon alls (vilket jag har misstänkt då mina bruna ögon stundtals sett väldigt suddit på världen).
Summa kardemumma - jag behöver nya linser, men Jonas gamla glasögon passar mig utmärkt och därmed är jag inte i akut behov av nya sådana.
Det är lustigt att optikern i Piteå som i somras gjorde ett glasögontest på mig var exakt lika skeptisk och sedan euforisk över att jag kan ha Jonas gamla glasögon. Först anmärkte de kritiskt att det inte alls är bra att ha andras glasögon när jag sade att det egentligen inte är mina utan min sambos glasögon, för att sedan efter glasögontestet gjorts och det visat sig att de passar ihop som äpple och kanel med mina ögon utbrustit att det har de minsann inte varit med om många gånger!
Man har ju läst mycket om att man attraheras till människor vilka avger en doft som passar ihop med ens egen, men vettetusan om jag har en ny teori; snåla kvinnor dras till män som har samma synfel och kan därmed ärva deras ägodelar? (Ha i åtanke att jag även har "ärvt" hans gamla mobiltelefon och numera går omkring med Dans gamla Nokia).
Nä, jag ser det helt enkelt som att jag utnyttjar konsumtionssamhället till min fördel - i dagens slit och släng-samhälle där man hela tiden vill ha det nyaste, senaste och fräckaste så mår en person som jag gott som gärna övertar andras överblivna gods.