Ju högre man hoppar, desto längre är man från marken

Till denna truism vill jag tillägga att desto längre man i sin tur är från marken, desto hårdare kommer man att landa. För landa gör man så småningom. Det jag talar om är gårdagens känslomässiga berg-och-dalbana hos min kära pojkvän. Han är förvisso en lugn person så få inga dramatiska bilder i huvudet, bara.

Det som slog mig är att det är så långa avstånd mellan toppar och dalar, men det går så oerhört fort att transporteras ned till den hårda, obarmhärtiga marken. Och man landar så hårt, brutalt och hjärtlöst. Marken visar ingen nåd, och att hänvisa till begreppet rättvisa hjälper inte. Nå, igår gick det sådär fort. Jonas sa att han ville köpa en ny telefon, och drömmen var en iPhone (som ännu inte säljs i Sverige). Han hittade en annonsör på Blocket men fick inget svar. Så ringer telefonen. Jonas sticker in till stan och återvänder med en sprillans ny iPhone. Pang bom. Han är så lycklig att hans gröna ögon nästan står i kors av lycka och han har svårt att koncentrera sig på det mesta i omvärlden, man kan genom att se på honom förstå att i hans huvud spelas det vinjetter och livet är kantat av rosor och luktar hallon.

Några timmar senare kom däremot fallet. Utan att gå in på tekniska detaljer slutade telefonen att fungera.

Jag kände så väl igen händelseförloppet, detta har jag varit med om förut. Men vem var det jag påmindes om? Jo, det är som taget ur min uppväxt med min kära bror. Låt oss säga att han köpte en ny dator. Dagen och timmen när datorn levererades var euforin total, det gnuggades händer, ögon (ni som känner honom vet vad jag menar) och konstiga lyckotjut kunde inte undgå att utslippa honom. Han var så lycklig på ett sånt där primitivt plan.
Och så kom timmarna efter. Totalt mörker. Något fungerade inte, det stod inte rätt till och datorn var trasig.
Förtvivlan, ilska, känslan av total makt- och hjälplöshet. Enorm frustration. ("Varför händer det just alltid mig? Kan inte någonting någon gång gå enkelt för mig?") Nu bör tilläggas att min bror hör till den där gruppen som råkar ut för ovanligt många sådana missöden.
Nå, jag säger inte att man inte ska låta sig ryckas med och bli tokig av lycka, men då detta glädjerus och denna enorma medvind försvinner till skogs, är man så full av känslor vilket gör att lyckoruset inverteras till sin raka motsats. Man bör lika försiktigt och lika sant som man bör spara sina viktiga filer på en backup, ha i beräkningarna alla möjliga fel och hinder som kan uppstå. Tänk lite i banorna Murphy's lag.
Ja, idag fungerar telefonen igen och ordningen i min pojkväns inre är återställd. Han är inte den som uttrycker frustration och uppgivenhet så uttalat men nu är han glad som vanligt igen. Puh! Jag var under hela tiden säker på att vi skulle hitta en lösning så småningom, men det är lätt att säga då jag inte var den som hade betalat 4000 för något som inte längre fungerade. Dessutom har pojkar en tendens att bli värre än när de var små på julafton och fick en radiostyrd bil när de har köpt en ny teknikpryl; de vill pilla och fixa och leka med den hela kvällen och nåde den som ens tänkte tanken att ta den från dess händer. Otåligheten är med andra ord stor, de vill leka med den nu, nu, nu, jämt, jämt, jämt! Om denna ögonsten då går sönder kan man ju lätt förstå frustrationen.

Det jag menar är kanske att det kanske är klokare att hoppa höjdhopp än att hoppa stav?