Kom igen nu!

Det här med miljö. Såväl kommunala som privata företag utarbetar eleganta papper(s tigrar?) numera om hur de ska arbeta för att bidra till en hållbar utveckling, ett begrepp som för övrigt är lika luddigt som filtret på vår torktumlare. Många privata företag ser möjligheten att skamligt enkelt plocka good-willpoäng genom att frivilligt ta på sig rollen som upplysare av allmänheten om hur man kan och bör spara på jordens resurser (Arla, ICA etc. Okej, jättebra, om det inte vore för att de kastar ut självklarheter som alla redan vet. Det är inte informationsbrist som är problemet. Enligt Platon var det självklart att man handlar utefter det man vet är rätt, men man kan ju konstatera att vetande och handlande inte har några automatiska kopplingar till varandra. De är snarare mer halvsyskon, eller kanske bara plastsyskon? Oftast inte mer än en avlägsen tremänning. Nåja.).

Hur som helst, nu lämnar vi de privata företagen, de har ändå ingen att stå till svars för (etisk hänsyn lämnad därhän) förutom eventuella aktieägare.
Det jag har bryderier om är Stockholms kommun och det där med morötter och piskor angående miljöförbättrande, rädda världen och allt det där.
Nå, nu är det ju bestämt från toppnivå att det ska vara dyrt att vara bilägare, framförallt att ge sig in i storstan med den (läs: biltullar). Basta och faktiskt rimligt. Mindre dyrt ska det vara för dem som kör flexi-fuel, bio-fuel och allt vad som nu finns för alternativa brumm-brummformer numera. Gratis parkering i innerstan, kanske en egen gräddfil på vägarna för sådana bilar och de som samåker (som finns i b.la. USA) och lägre skatt och ditten och datten. Rimligt.
Nu till det orimliga. Nu till det som får mig att inte förstå den eventuella kongruensen som bör råda i premierandet av olika sätt att transportera sig utifrån miljösynpunkt, med andra ord de politiska styrmedlen som finns till hands.

Kollektivtrafiken. Samtidigt som det flyger morötter hit och dit över bilägare passar man på att dumpa blasten på de som väljer (eller måste) åka kollektivt. Samtidigt som det innebär allt fler bekvämligheter att gasa runt med etanol (som enligt mig också är en miljöbov och inte minst en bov utifrån socio-etiska skäl) innebär det att det verkar allt obekvämare att ta tunnelbanan, dessutom till större kostnader.
Jag vet att ni reparerar och ska göra kollektivtrafiken bättre, smidigare och allt det där. Men så länge och samtidigt som jag eller någon annan inte ser någon reell skillnad ser man väldigt tydligt att plånboken blir tunnare och siffrorna på biljetten högre. Lägg för tusan inte kostnaderna för det på dem som reser, ni har faktiskt valet att lägga lasten på någon annan samhällsgrupp.

Ekvationen ser väldigt löjlig ut:
Målet med att förbättra kollektivtrafiken är att fler ska se den som ett bättre val än bilen. Medlet är att förbättra kollektivtrafiken på olika sätt, vilket (givetvis) kostar pengar. Kostnaderna för detta lägger man på de som redan åker kollektivtrafik, vilket endast möjligtvis leder till att någon väljer över- eller återgå till bilen. De som inte åker kollektivt tänker möjligtvis "Jaha, nu höjer de igen. Vem vet vad priset kommer att landa på? Nä, jag tar nog bilen istället, eller köper jag en ny såkallad miljöbil som är så poppis nu. Då får man ju dra av på skatten och en massa annat skojsigt, och vem vet vad mer de planerar? Gräddfiler och allt möjligt har jag läst om."

Lika effektivt som att köpa en spargris i guld för 12 000 spänn för att spara pengar i.

Just nu ser incentiven ut så att det verkar rimligare att skaffa en miljöbil än att resa kollektivt. Det är nåt som inte stämmer här, och ja jag vet att bilindustrin är inblandad men hallå, det ser bara inte bra ut att subventionera bilkörande samtidigt som man höjer priser för kollektivåkande.

Äsch, nu ska jag ta ut grahamsbullarna ur ugnen! Det lukar ljuuuuuvligt vill jag lova.

Här kommer den!

Sommaren, pratar jag då om. Gårdagens och för den delen dagens väder får en att känna såväl lukten som smaken av tidig sommar. Det är så varmt att jag äntligen kan byta till en tunnare jacka och därmed slipper krypa in och ut ur min vinterjacka med trasigt blixtlås (äntligen slut med alla konstiga blicker man drar åt sig när man antingen sitter i föreläsningssalen med jackan på eller kryper ur den som om det vore en overall).

Vi firade till och med gårdagens kalasväder med att för första gången äntra taket här utanför och avnjuta en premiärfrukost utomhus. Jonas i t-shirt (liite optimistiskt enligt mig, så varmt var det väl inte, men nåja). I samma optimistiska anda valde han den tunnare skinnpajen istället för bomullsjackan då han senare drog iväg på allsvensk fotbollspremiär. Det valet fick han senare 90 minuter på sig att bittert ångra då de fick plats på skuggsidan. Han kom hem alldeles genomfrusen (sicken tur då att jag hade en varm fisksoppa på bordet färdig, som jag dock inte tror att han skulle ha inmundigat om det inte vore för att den var just väldigt varm).

I veckan öppnar vi återigen dörrarna till vårat Bead and Breakfast på Himlabacken och välkomnar i eftermiddag Thomas och på onsdag kommer Birgitta, roligt som alltid med besök! Vi hinner knappt tvätta sängkläderna förrän en ny gäst kommer (säger nog någonting mer om vår tvättfrekvens än vår besöksfrekvens, men ändå. På tal om det läs det här testet rörande tvättmedel. Ha! Jag älskar när de billigare märkena är bäst).

Nå, har försökt traggla franska men jag är inne i en period av lite inspiration och även lite förvirring. Sitter även och lyssnar med spänning på fransk radio om valet i Zimbabwe men det är fortfarande lika ovisst som demokraternas primärval. Nåja, det där med franskan det går upp och ner må jag säga och valet i Zimbabwe är lika genomsyrat av fusk som Tour de France. Nog om det, nu hade jag tänkt ut i det underbara vädret!

Pluppmysteriets sanning

Det är inte något annat än, just det - en frisörsalong! Jag vet inte om jag behöver kommentera det, förutom att jag blev grymt besviken då jag såg att det inte var en riktig pluppaffär och att jag inte riktigt får ihop en positiv marknadsföring för en frisörsaling med bilden av Plupp?

Jag (har ätit) lever!

Det kommer nog en längre rapport om vår påskresa till Prag, men för nu så får det räcka med att vi överlevde, kanske blev några hundra gram tyngre på grund av all god mat och dito godsaker men samtidigt eventuellt tappade dessa då vi har vandrat, knatat, spatserat och promenerat genom labyrinterna till kullerstensgator de har i den underbart vackra staden. Vilken historia! Det är vid sådana tillfällen som när man får berättat för sig allt (eller utvalda delar) som har hänt i staden under flera århundranden som man förstår hur pass kort historia t.ex. USA har (vilket de försöker gottgöra genom att spotta ut det mesta i fulkulturväg, om man nu ska kategorisera kultur så).

Nå, vi har avsmakat lite av det bästa (och sämsta?) Tjeckien har att erbjuda; allt från våfflor (äckliga), trdnliks (supergod fusion mellan kanelbulle, wienerbröd och pinnbröd), grisknä (godare än svenska grisfötter), potatis- och bröd-dumplings (inte så märkvärdiga), korv (god för att vara korv), rökt Prag-skinka (goood!), lever (gott enligt mig, särskilt med tranbär och rödvinssås) och lite smått och gott. Ett minus är att de tycks anse att inlagd vitkål är nåt som passar till allt och får gärna utgöra 2/3 av tallriken. Ett stort plus för att priserna för deras smarriga utbud av bullar och godsaker var löjligt låga.

Jag ska lägga upp (nästan) alla bilder snart men fram tills dess så får ni njuta av en före- och efterbild av min grisknä-måltid så att ni slipper gå omkring och ha matlust hela dagen.

Något att klura på medan jag är borta

Om man inte har påskpysslat nog, löst korsord, spelat TP eller läst gåtor för varandra nog nu under påsk så får ni chansen här att få klia era huvuden och använda erat förnuft (eller, okej, ett tips i just den här kluringen - gör inte det).

Nå, har man gått förbi denna skylt förut så minns man förmodligen vad tusan det är för något. Men vet man inte är svaret inte självklart. Jag börjar kluringen med att beskriva dess bakgrund:

Jag cyklade som vanligt längs Sveavägen och var alldeles nära Sergels Torg då jag ser skylten ni ser på bilden. Plupp! Jo minsann det är Plupp! Jag älskar Plupp (speciellt älskar jag Plupps chokladdryck, som nu går under annat namn men med samma innehåll) och var medlem i Pluppklubben då den fanns. Finns den fortfarande kanske? Nåja). Jag tvärnitar, eller nåja, bromsar så väl det går med min skruttiga cykel och svänger in mot affären. Vad kan det vara? En affär full med Plupp-prylar? Ett café fullt med plupp-mat? (Vad nu pluppmat kan vara, vilket gjorde mig ännu mer intresserad).

Nå, vad tusan fanns det bakom glasfönstret? Här följer alternativen:

A) Just det, något caféliknande som säljer varm choklad, lite gott fika och mackor samt har en hörna med plupp-prylar.

B) En leksaksaffär som även säljer barnkläder i Plupp-tema

C) Caroline af Ugglas och Robinson-Kents (som för övrigt har en fanclub, klicka på namnet för att veta mer och kanske gå med?) gemensamma affär där de säljer allt från lusekoftor till bibeln.

D) En frisörsalong

Nå, svaret kommer på fredag då jag förhoppningsvis helskinnad, icke-avstulen eller rånad återkommer till detta gråa, kalla ställe.

Vilken stek

...Och då talar jag verkligen inte om stekande i form av att man ligger och glassar i solen och utsöndrar enorma mängder avfallspartiklar och vatten eller en konkava korvskivor med svettpärlor som ligger och bränner i pannan, nej. Här är det kortfattat snorkallt, blåsigt och allmänt otrevligt vara-ute-väder. Just snyggt då vi har haft besök och velat spatsera runt! Jag, mamma och Dan gav oss trots vädret ut på en promenad längs vattnet för att de ska få se att det minsann finns skog och natur här också (tro't eller ej).

Nå, till steken. Igår växlade vi mitt Delicard till en saftig hjortstek som vi (läs: mest jag) tillagade och avnjöt tillsammans med rödvinssås, pressad potatis och honungsrostade rotsaker här i vårat enkla kök. NK:s saluhall var för övrigt full av delikatesser, eller snarare full av hostframkallande kilopriser. Se nedan.

Waguybiff, 1690 kronor kilot. Och jag som tyckte att renköttet var lite väl tilltaget i pris. Jag undrar mest två saker, det ena är hur gott ett kött ska vara för att vara värt 1690 kronor kilot om man tänker att lax är djuriskt gott och kostar max kring 200 - 300 kronor kilot, är då detta kött flera gånger godare? Min andra undran är om köttet är guldspäckat, har djuret blivit matat med rysk kaviar och vaktelägg och har den en personlig massör? Jag måste ta reda på mer.

Och just! Kändisspotting idag, mor och Dan hade gärna velat spana in nån kändis när de var här i hufvudstaden men det rådde torka på den punkten (Jonas spottade, som vanligt (?) Staffan Ohlsson i Gallerian och Dan såg nån han kände igen men inte kunde namnet på men i övrigt noll stjärnglans) då misstänkt många kändisar steker i Sälen, Åre, Charmonix eller motsvarande. Nå, väl på perrongen med destination Mörby Centrum (och Bergshamra, som påpassligt stannar vid Östermalmstorg, det vill säga Stureplan och många kändisars häng- eller boendeplats) alldeles för någon timme sedan stod där Babsan, inte i egen hög person utan som sitt mer nedklädda jag (Lars-Åke Willhelmson). Jippi! Så kunde vi bocka av den aktiviteten på listan över besöket. Babsan är väl om något en kändis i sin rätta mening? Med det rosa håret och den karisman kan man sprida stjärnglans även i en grå tunnelbana i en grå huvudstad.

Imorgon hägrar Östeuropa, Tjeckien och närmre bestämt Prag (som lustigt nog ligger mer västligt till än Stockholm, men nåja). Vi lämnar Himlabacken strax efter sju för att semestra några dagar i en huvudstad som ska vara lika snorkall och regnig som vår egen kära 08-stad. Suck. Jag hade hoppats på lite vårfläktar, solsken och plusgrader. Nåja. Paraplyt ska packas ned tillsammans med långkalsongerna, tjocktröjorna och pyjamasen som redan ligger i resväskan med den trygga vetskapen att de kommer att bli väl användna och inte följa med förgäves.

I Prag har jag en agenda som förmodligen kommer att ställas in redan vid första försöket att bedriva den, och det är mitt försök att lära mig att dricka öl utan att få magen och munnen att vrida sig till något russinliknande av avsky. Det ska vara förbluffande billigt så min plan är att testa på så många som möjligt, det måste ju finnas nåt som inte smakar gammal daskig vörtlimpa. Jag vet förvisso redan en typ av öl som inte gör det, och det är körsbärsöl. Men det känns lite fusk, det smakar ju cider.

Bon Voyage! (till mig) och fortsatt trevlig påsk! (till er)

Besöket hittade hit

Efter några tidiga samtal i ottan och en (allt för) tidig uppstigning kastade jag mig ut i snöyran för att möta vårat besök vid tunnelbanestationen. Nästan framme får jag ett samtal "Nu står vi här vid universitetet, är det rätt det?". Nej, de hade hoppat av en station för tidigt ("Vi räknade en, två, tre, fyra och så hoppade vi av"), det var efter den fjärde och inte på den fjärde. Ja, det där med prepositioner är tjorvigt, blir jag påmind om varje dag då jag tragglar franska. Nå, efter en väntan på 17 minuter ute i snöstormen anlände de och jag såg till att de fick ta en tupplur innan vi gav oss iväg till världens största IKEA. (Man behöver ett utvilat sinne för att klara av en sådan strapats).

Och vilket väder det var igår! Snöstorm, sol och uppehåll, vind och blåst, snöstorm, uppehåll och på kvällen kröp graderna under minus (kallaste kvällen hittills sedan vi blev 08:or) och vi hade lust att krypa under täcket. Men vi gav oss ut på jakt efter föda och efter att ha vandrat i pingvinled med huvorna slickade runt våra knoppar stegade vi in på Retro på Sveavägen där vi fick mycket smarrig mat i kistan.

Idag ska vi på stan och kika runt på vad som är öppet, mycket trevligare väder idag! På tal om väderskiftningar så kan ni nedanför se utsikten från vårat vardagsrumsfönster med två dagars mellanrum. Brr!

Justja...

...kort tänkte jag bara tillägga ett annat hårt bud som levererades till mig idag när jag lyckades boka in en synundersökning - jag har börjat bli astigmatistisk. Det vill säga att det är på vippen att jag behöver toriska linser och i framtiden givetvis progressiva glasögon. Jag ser slantar och sedlar dingla och susa nedför ett stup som sanden genom ett timglas. Snyft.

?%&!"#

MOOOORRR! Finns det något som gör mig frustrerad är det datatrubbel. Helt från ingenstans så bestämde sig det trådlösa nätverket på min dator för att packa ihop och dra på påsklovssemester någonstans och väntas inte tillbaka...ja, någonsin? Nej, det är nog inte routern det är fel på för här på Jonas dator är signalstyrkan på den trådlösa anslutningen "Utmärkt". Utmärkt. Grrr, jag ska allt ge den där jäkla anslutningen för "utmärkt"! Min anslutning har aldrig varit utmärkt, men den har åtmindstone hankat sig fram. Tills nu. Jag har stängt av, kopplat ifrån, kopplat i und so weiter men det biter inte. Jag förmodar att det har nåt med det här jäkla Windows Vista att göra som fick för sig att ladda hem uppdateringar tidigare ikväll. Men vad? Jag blir tokig, och jag har ingen att rådfråga. Jag som hade tänkt ladda upp lite bilder här på bloggen på den vackra påskbuketten vi har fått av Birgitta som lyser upp vårat köksbord, och på de smarrelimumsiga kakor jag har bakat idag (chocolate chip cookies och hasselnötschokladkakor), men icket.

Jästus Amalia!

Mmmm. Det luktar underbart mumseligott i vårt lilla krypin på Himlabacken. En vacker påskbukett från Tomas & Birgitta står på bordet (i och för sig i en stand-in, en tillbringare, men den tar ändock inte glansen från blommorna) och jag sitter och äter risgrynsgröt. Mellanvarm, faktiskt! Jag har gått in i ett nytt skede i min risgrynsgrötsätarfas, för jag ser det som en fas som så småningom kommer att gå över till något annat. Jag försökte tvinga fram ett fasbyte genom att köpa vaniljyoghurt, men se fasbyten tar sin lilla tid.
Nåja, efter detta grahamsbullsbak kan jag konstatera, efter att ha gjort ungefär fyra-fem degar, att degen blir som bäst om man använder jästen från Lidl och inte Kronjäst. Tillfällighet? Mja, jag får testa några fler gånger. Då jästen från Lidl väger 42 gram blir det dock lite svårt att dela den så att man får de 25 g som ska vara i degen (Kronjäst vinner på den punkten då deras femtiogrammare bara är att kapa av på mitten). Men se goda blir bullsen!
Idag har jag sett mig omkring runt Stockholms förorter, närmare bestämt har jag bussat runt i Haninge ett jäkla tag då jag skulle på anställningsavtalsskrivar-möte för demonstratörsföretaget. Fick en pling idag från casinot också, så vi får se var jag landar tillslut. Puh.
Nå, tentan är avklarad och den var precis som jag förväntade mig och ja, resultatet kommer om tre veckor och jag väntar med att sprätta champagnen till dess, om vi säger så. Imorgon är som nämnt tidigare veckans värsta dag fransklektionsmässigt, men jag hoppas att jag ska få gå från skolan med ett någorlunda lätt sinne.
Sen är det påsklov! Jippi! Mamma och Dan kommer på fredag, 06.00 står de och stampar på T-Centralen och mor antydde att jag då borde vara där och "hämta upp dem". Jag känner mig inte speciellt pigg på att skutta upp 05.00 och ge mig ut i snö- och regnslasket vid halv-sextiden för att åka till T-Centralen och berätta för dem att gå ner till tunnelbanan och ta den röda linjen mot Mörby Centrum och hoppa av vid Bergshamra. Men men, vi får se. Även frusna själar kan svettas, som jag just kom på att man kan säga.

Ja, visst gör det ont

Inte nog med att jag har tenta imorgon, jag har dessutom val och kval att bearbeta som har deadline imorgon. Mitt jobbsökande visade sig vara för lyckat, och nu har fyra arbetsgivare hört av sig. Givetvis då det gäller mig har det blivit dubbelbokning, imorgon ska jag vara på två ställen för intervjuer nästan samtidigt, vilket innebär att jag måste välja. Usch. Jag får se vad det blir, fortsätter jag vara demonstratör eller blir jag telefonintervjuare, marknadsundersökare eller kassör på Casino Cosmopol? Eller kanske en fattig, heltidsstuderande student? Det sista vore att föredra förutom just den ekonomiska biten. Men det vore ju underbart att kunna ägna sig 100 % åt studierna utan att fundera på pengar. Nå, jag väntar fortfarande på ett telefonsamtal från en avlägsen släkting från Abu Dhabi som har bestämt att skriva över sitt oljeimperium på mig. Som jag väntar. Och i väntan så arbetar jag.

Imorgon ska jag även ringa till KING (en tidning jag har gett Jonas i prenumeration) och skälla lite. Jag hoppas verkligen att jag har grund för mina anklagelser, men jag kan inte tänka mig att jag skulle ha beställt två prenumerationer? Varför gör man det liksom? Jag ska då i varje fall inte betala för två kalas, ett räcker.

Nå, låt provet gå väl, låt mig göra rätt val och välja rätt jobb och låt det vara varmt och soligt imorgon! (Idag var det riktigt kanonväder här, knoppar brister och jag säger gärna hej då till det frusna bitterbleka!)

Nytt vare här!

Nu är det ju ett relativt tag sen jag plitade ner något här. Lite nytt har hänt och är på gång, så jag rapar helt enkelt upp det i någorlunda ordning. Jo, jag har skaffat mig ytterligare ett extraknäck (konditoriet behövde mig mest innan sportlovet märkte jag, hrmhrm) som demonstratör i butiker. Det är jättekul men så uselt betalt att det inte är värt mödan, så jag siktar nu i hemlighet på något annat. Jag slängde nämligen iväg ett antal ansökningar för tre dagar sedan, och nu har jag redan hunit jobba en dag som demonstratör och så har jag två företag som stämt interjvutid med mig (det är två liknande jobb, ett som marknadsundersökare och ett som telefonintervjuare). Hmm, vi får se. Jag har nämligen bestämt att jag har vissa smärtgränser då det gäller lönenivåer, är det svältlöner så är jag hellre en fattig, lycklig student! På tal om det dundrar franskan på i kanonfart, på måndag är det tenta så jag sitter här och demi-pluggar. Typ. Jag har inte riktigt farten uppe just nu men jag hoppas och väntar på att den ska infinna sig.

Idag har jag och Jonas provat brillor så jag nästan har skavsår bakom öronen, men velig som jag är har jag nog bestämt mig för två par. Det enda som återstår är att punga ut 300 spänn för att dom ska kika på mina ögon först. De ser då till att ta betalt, må jag säga! Men då är glasögonen snorbilliga så det jämnar ut sig.

Nå, till helgen kommer mor och Dan på besök, äntligen! Det har varit lite velande hit och dit men nu ska de allt hit, vilket ska bli jättekul! Knappt hinner de lämna oss innan vi lämnar landet och ryker iväg till Prag. På tal om det får jag inte glömma att trampa in till stan i veckan och hämta ut passet. Ja, nog är det väl bra att man kan resa "passlöst" i EU, men se då måste man ju skaffa sig ett sånt där internationellt ID-kort först. Bah, det kostar ju 400 spänn det också så då är det väl lika bra att ha passet ändå?

Nä, nu får det vara nog! Nu ska jag traggla oregelbundna verb i present, passé composé, imparfait, futur simple och conditionnel och banka in ett och annat övrigt i huvudet innan det är dags för schlagerkväll!

Where the action is

De senaste åren, speciellt det senaste, har det gått upp för mig hur relativt många och dessutom lyckade värdetransportsrån som görs i Sverige. Lite här och var, oftast i landets södra delar sprängs, kapas och rånas det skåpbilar fulla med stålar och värdesaker. För någon morgon sedan ögnade jag igenom ännu en notis om just ett sådant rån i DN vid frukostbordet och klagande frågade Jonas hur de kan "få" lyckas nästan varje gång (och undrade även försiktigt om vi inte skulle ta till oss den informationen och byta bana en stund för att dryga ut studiemedelskassan, det blev dock avslag på den punkten).

Nå, det var nog i förrgår som jag och Jonas slötittade på långköraren Efterlyst med Aro och den där sluddrige "brottsexperten/författaren/docenten-eller-vad-han-nu-är".

Vet du någonting om rånet? Var du i närheten? Ring oss på 08-Blablablabla"

Jag började fundera på hur spännande (fel ordval, men ni förstår) det skulle vara, eller snarare hur värdefull man skulle känna sig om man faktiskt hade sett något och kunde hjälpa till i mordet på Kalle eller rånet på Anna och jag nämnde det även för Jonas. Nåja, vi återkommer till det.

Det slår mig hur mycket man missar när man åker tunnelbana. Nu pratar jag inte bara om påträngande alkisar, äckliga gubbar, kvav luft, stinkade lukt och störande personer i allmänhet utan med vad man missar uppe på markytan. Hade jag valt underjorden hade jag inte fått äran att riskera mitt liv genom att lyckligt ovetandes cykla förbi gasläckan i centrala Stockholm, svischa förbi Johan Rheborg en solig förmiddag och kvadda en perfekt hög med hudbajs (hade jag åkt tunnelbana hade jag förmodligen trampat i människans motsvarighet av denna vara så jag är inte missnöjd över det eländet ovan jord faktiskt).

Nå, igår när jag och Jonas hade gjort stan (utan inköp från min del, vilket varje gång får mig att känna att jag har sparat pengar trots att jag i realiteten bara inte har blivit av med några, jag vet) trampade jag hem efter Sveavägen. Jag fick ett otroligt sug efter risgrynsgröt och bestämde mig för ett besök på Lidl efter samma gata. När jag närmade mig började jag se blinkande blåljus en masse. Ännu närmre kunde jag urskilja ett par piketbussar, några polisbilar och ett antal poliser utspridda runt Lidl med avspärrningstejp virade lite här och där runt området.

Min första tanke var "fan, nu har något dumhuvud rånat Lidl. Varför rånar de Lidl?! Handelsbanken ligger ju här just bredvid och jag vill ju ha risgrynsgröt!". Till min förvåning (och lycka) ser jag dock att Lidl är knökfullt med ivriga fredagshandlare. Det är alltså bara att knalla in. Gröten var dock slut och som en parentes fungerade heller pantningsmaskinen "nej, polisen har stängt av den tills vidare...mummelmummel" hörde jag av en kvinnlig anställd.

Mina tankar följde: Okej, utanför står alltså två skåpbilar inringade av avspärrningar utanför. Pantningsmaskinen är avslagen här inne - det är ju för tusan ett bombhot som är på gång! Hallå, varför utrymmer de inte hela kvarteret? Försökte polisen utrymma stället men alla snåla käringar och karlar bet sig fast i kycklingfiléerna för 50 kronor kilot och klamrade sig fast i godishyllorna med invändningen "vem bryr sig om en eventuell bomb när lösviktsgodiset kostar 3,99 kronor hektot?"?

Nå, jag traskar ut och frågar två poliser vad som händer egentligen, varpå de faktiskt ser smått roade ut när de svarar "Jomen det har varit ett värdetransportrån här serru".

Klockan var ungefär fyra, och rånet hade utspelat sig vid tretiden. Jag kunde med all sannolikhet ha hamnat mitt i händelsernas centum (och dessutom haft anledning att ringa både Efterlyst, DN, Aftonblaskan och kanske framförallt polisen och fotopepprat brottsplatsen med min mobilkamera, vilkens bilder jag senare skickar till blaskor som betalar tusenlappar för sånt) om jag bara hade insett att shoppingen på stan var utdömd redan vid halv tre-snåret.

Det visade sig iallafall vara en ensam gärningsman som kommit åt en väska med värdesaker. Läs artikeln här.

Återigen får jag anledning att undra hur de ständigt lyckas komma undan? Sveavägen är på en fredagseftermiddag tjock med både bilar och folk. Polisen hade dessutom en helikopterflaxare till hjälp (förutom ett tiotal polisstyrkor). Hallå, det har man inte ens i "Tjuv och Polis", då är man fem-sex poliser och en bil i Volvo 240-klass men man lyckas alltid fånga skurkarna! Antingen får Alga göra spelet mer realistiskt, eller så får poliserna göra ett bättre jobb. Jag menar, jag växte ju upp med bilden av att polisen för eller senare lyckades fånga tjuvrackarna (innan de tog båten/tåget eller flyget till fjärran stad och kunde säkra de stulna pengarna för alltid) och att polisen hade överlägsen utrustning (läs: träbil mot plastfötter). Men det är ju helt fel. Men det är ju bra Alga, låt barnen tro att farbror polisen alltid är steget före, så får de lära sig den hårda vägen istället (läs: när de i vuxen ålder ringer och kallar på polisen under ett pågående inbrott i hemmet och de dyker upp tre timmar senare med orden "vi har så mycket att göra, vi var tvugna att prioritera annat").

Min kommentar till alla brott kommer händanefter att vara: "Jag säger då det, det där skulle aaaaldrig ha hänt i Tjuv och Polis".

(Litet Obs! Kanske är på sin plats, då det är inte meningen att det är ska vara ett politisk ställningstagande av något slag eller orättfärdig kritik mot poliskåren, oavsett färg på regeringen och nedlagd energi hos polisen finns det mer ofog än polisresurser).

Ser jag likadan ut fram och bak?

Förut kunde jag skylla på 1) Mamma klädde på mig (då var jag dock väldigt liten och jag gissar att detta "ut-och-in-bak-och-fram"-fenomen förmodligen inte förekom), 2) Jag klädde på mig i mörkret 3) Jag steg upp så sent att jag inte hade tid att tänka efter/korrigera min klädsel. Det jag pratar om är min förmåga att få mina underkläder (främst de nedre) att sitta allt annat än som de ska. Det händer förvisso även långkalsonger och de övre underkläderna, och när jag tänker efter även t-shirts, tröjor och faktiskt har det även hänt med byxor.

Nå, två påklädningar de senaste tre dagarna har resulterat i att de undre underkläderna påklätts fel. Första dagen var de fram och bak ( och nej, mamma det var inte det du kallar "snören" som jag hade på mig) vilket var väldigt obekvämt under de timmar jag inte riktigt förstod vad som var problemet och hur de plötsligt denna dag kunde vara så obekväma att ha på sig då de inte varit det tidigare (krympt i tvätten?). Så dagen efter kompletterade jag "bak och fram" med "ut och in" då jag på eftermiddagen märkte att jag hade underdelen ut och in. Det tog betydligt längre tid att märka det då jag kan meddela att det var betydligt mindre obekvämt att vända ett par trosor in och ut än bak och fram.

Saken är den att jag inte har så mycket att skylla på nu längre. Jonas frågade skeptiskt hur jag kan lyckas klä på mig fel varpå min automatiska bak-och-fram-ut-och-in-svarare redan var och är inställd på att säga: "Jomen jag har alltid så bråttom på morgonen och klär på mig i mörkret". Så mitt svar blev helt enket det, fast jag ändrade bara tempus ("förut hade jag..."), vilket dock inte är någon vidare förklaring alls till dagens snedsteg, men jag har inget bättre att komma med för tillfället.

De facto är att numera har jag minst två timmar på mig från uppstigningen till att min rumpa sitter på föreläsningsstolen och det är gott om ljus i gå in-garderoben.

Jag måste dock försvara mig med att det ändå händer betydligt mer sällan (förutom de senaste dagarnas händelser som förändrar statistiken något i negativ riktning), förut var det mer regel än undantag att framför allt långkalsongerna inte satt som de ska. Men å andra sidan spelar ju sådana plagg mindre roll (då menar jag sockar, t-shirts och just långkalsonger som har samma passform när de är ut-och-in och det gör inte så mycket om de är bak-och-fram heller, vilket dock inte är möjligt i sockfallet).

För övrigt funderar jag på en lösning, alternativt visa upp min distans till problemet med att klä på mig, genom att i varje plagg (eller i allafall något) trycka "ut och in" på insidan av dem. Således är chansen större att när råkar knalla förbi en spegel syna mig själv och upptäcka vad som är på tok. Dessutom förstår då andra genom att läsa texten att jag är (inte just då i och för sig) medveten om mitt problem, eller nåt?

Kan vara bra att påminnas om det ibland. Särskilt vid påklädning.

Och just, ett litet förtydligande av tidigare inlägg: Jonas, även känd som Den Omättlige Gottemumsaren, tillika min sambo och karln jag delar skafferi, kyl och frys med är en pålitlig uppätare av det mesta som är gott i våra matförråd och han är inte svårbjuden, om man säger så. Dessutom har han en mycket effektiv matsmältning (då vi var i Thailand försvann lite av honom dag för dag, trots att han tryckte i sig glassar, choklad, mat och godis och inte tränade alls) och jag vill ju inte ha mindre Jonas, därför ser jag det lite som min uppgift att inte hålla honom undernärd (läs: utan socker- och fettbomber) och dela med mig av mina gottefynd.

Det som saknades på bilden hamnade således inte i min kista. Idag och igår har det dock hamnat en hel del av den varan i ovan nämnda förvaringsutrymme.

Uppladdning: Klar

Imorgon är dagen då min vecka utan godis är schlutt, och vilket gyllene tillfälle jag fick idag att ladda upp inför mitt återinträde i gottegrisens värld! Min finkalibrerade gratis-radar sviker sällan (snarare aldrig), och idag visade den ännu ett prov på goda resultat. Det var nämligen "Ekonomernas dag" på Frescatihallen, vilket betyder ett 50-tal företag som bjussar på pennor, godis, kakor, frukt och annat lockbete för att knyta de vassaste ekonomistudenterna till sig redan innan de är färdigkokta. Visserligen går jag varken något ekonomprogram eller tar någon kurs i ämnet, men låt oss säga att jag ändå kände att namnet "Ekonomernas dag" inbjöd mig till att göra fria tolkningar och därmed känna mig mer än välkommen. Är det någon som praktiserar ekonomi i praktiken är det faktiskt jag. Nå, vad kom jag hem med? Se bild, denna underbara bild! Förutom det som inte är med på bilden (lite uppätet godis, en chokladboll, 3 apelsiner, 3 bananer, 4 äpplen och 2 päron) så kan jag avslöja att i den suddiga bilden inryms gottesaker för några månader framöver (observera även nyttigheter! Fyra froosh!-smoothiesar och nötter & torkad frukt. Sådetså). Om onsdagen var veckans värsta dag så var detta alltså absolut veckans toppdag! På tal om toppar och dalar (se tidigare inlägg). Ikväll fick jag dessutom äran att smeta en stor fet gräddklick på moset då Skellefteå AIK nu är klara för slutspel. Det är så stort att det är en händelse som kräver ett eget blogginlägg vigt åt ämnet. Kanske ett litet podium här hemma? Jag ser precis var det lilla templet skulle kunna få breda ut sig; på skrivbordet där Jonas dator (ännu på lagning, jag misstänker att den är i Polen nånstans) lämnat ett stort tomrum efter sig...som skulle vara ärad av att få fyllas med de gulsvarta färgerna och diverse bilder på (nej, istället för att raljera här gör jag vad som är på plats och skapar ett eget inlägg, se nedan).

Är inte detta Hallelujah-märkt så vet jag inte vad

Kishti, vem bryr sig om nån som sjunger så vackert att tårar rullar nedför kinderna när det finns ett hockeylag där uppe bland granarna i Västerbotten som spelar med ett sådant kämpaglöd att hjärtat närapå brister?
Okej, du då. Men jag garanterar att du vore tämligen ensam om åsikten i Skellefteå stad denna kväll.

Nå, åter till mitt planerade AIK-tempel på skrivbordet. Jo, jag ser hur jag skulle kunna införskaffa en flagga att lägga som duk och tillika bas för övriga utsmyckningar (en ram med snirliga hjärtan innehållandes ett foto av Öberg, McDonell och Söderberg, ett "Vi saknar dig, kom tillbaka"-vykort med en vacker bild på Johan Åkerman ackompanjerat av plats för ljus att tända då man saknar och sörjer honom samt en upp-och-nedvänd hockeyhjälm som skrammelbössa för ett återköp, en liten bok uppfälld på mittuppslaget med en liten penna bredvid för stunderna då man är så lycklig över slutspelsplatsen att man vill skriva av sig en smula, en miniatyrdocka av Mikael Renberg, en cd-spelare som ständigt spelar AIK-skivan och givetvis denna bordslampa för att lysa upp denna heliga plats. Oj, justja, givetvis ligger det en vodoodocka föreställandes [PLATS FÖR VALFRI SPELARE/VALFRITT LAG] (beroende på vem de möter i slutspelet) i en urgammal träask lite sådär undangömd.) som givetvis skulle toppas av bilden ni ser här ovanför. Den symboliserar allt; det tuffa livet som hockeykrigare, längtan efter hans återkomst och framför allt kanske den fåniga lyckan i spelet som dessutom karaktäriseras av just Jonte Hedström (det är mestadels fult och innehåller omogna känsloyttringar av vuxna karlar, men jäklar vad glad man kan bli av hockey! Titta på karln bara!).

Nå, nu ska jag gå till sängs och drömma lite. För det jag pratar om ovan är väl ingen dröm? Jag förväntar att podiet står där imorgonbitti.

Veckans värsta dag väntar

...och veckans värsta dag är onsdag. Så hemskt är det väl inte, men lektionerna i uttal och hörförståelse är ingenting jag ser fram emot eller känner att jag lär mig någonting av för den delen. Jag är något skeptisk mot lärarinnans, ehm, pedagogik (snarare avsaknaden av denna). Nå, imorgon ska jag även hålla ett litet tal för klassen om en bild och inte nog med det, ett hörförståelsetest står även på schemat. Och inte ens får jag gotta mig i kakor efter den pärsen är över. Min ruttne pojkvän läser även han min blogg, blev jag varse om idag (jag hade inte avslöjat för honom att jag snaskat choklad i förrgår och tänkte att han lika väl kan vara lyckligt ovetande om mina förehavanden på Lidl) och undrade idag med en förvånansvärt retorisk ton i rösten "vilken dag jag var på nu egentligen?" varpå jag svarade att jag nu hade äntrat dag tre. Helt oväntat replikerade han då "men du provsmakade ju choklad på Lidl. Borde du inte vara på dag ett då?". GRRR! Nej, nej, nej och åter nej.

Jag har redan börjat fundera på nästa experiment, just nu känns det aktuellt att pröva en vecka utan risgrynsgröt. När jag tänker efter har jag under ungefär 99 % av min tid både inuti och utanför mors mage inte ätit risgrynsgröt på en vecka, varför det borde vara en biff lätt att steka.

Är jag fri?

Ja, idag (vilket är dag tre, men enligt korrekt tideräkning bör jag vara återkastad till dag 1 efter mitt lilla snedsteg på Lidl) har det gått galant för mitt icke-sockerätande, är jag kanske fri från kakbegären?

Mjä, och riktigt fri vill jag ju inte bli faktiskt, detta är mer ett experiment. Så kakförpackningarna som står och väntar på att en bestämd hand ska greppa ett fast tag om dem på butikshyllan kan vara lugna, jag kommer tillbaka. Ni kommer inte att stå där förgäves. Jag är dessutom en av dom som inte tror på ödet, men däremot efter ett djupsinnigt arbete inom ämnet filosofi och mer preciserat frågan om fri vilja existerar eller inte har jag konstaterat att, återigen, mjä.

Vad nytt? Ptja, idag har vi äntligen fått tummen ur någon mörk plats och bokat ett vandrarhem åt oss i Prag. Efter grundlig (och då menar jag grundlig, cirka tre timmars effektivt arbete, men vem ska jag skicka fakturan till? Jonas?) research föll valet på Hostel Levir som låg mitt i Prags vackra tårta till stad. Frukost ingår inte men efter min frukostresearch kom jag fram till att jag hellre ordnar mig själv havregrynsgröt än att jag äter cornflakes och mjölk med diverse korvar och vitt bröd till frukost.

Sitter just nu och lyssnar ivrigt på webbradio och Skellefteås tunga bortamatch mot Linköping. Det går ju galant det här, får de en pinne är jag nöjd! 25 sekunder kvar av ordinarie matchtid.

Vad jag är lite mindre nöjd med är SR-kommentatorernas bristfälliga research då det gäller uttal av spelares efternamn. "Makdånal till Krekula, tillbak till Makdånal som tappar pucken i offensiv zon och Linköping kan vända..."

Makdånal?! Har Skellefteå värvat clownen från den lokala hamburgerkedjan och svängt om namnet lite för att föra in lite smygreklam? Har Skellefteå köpt in en ny spelare från staterna?¨

Nej, det visade sig vara Kent McDonell de talade om på bred dialekt. -ell! DUBBEL-L! Nåja, man ska inte vara så petig. Men man är inte jag och därför får jag vara petig.

Ju högre man hoppar, desto längre är man från marken

Till denna truism vill jag tillägga att desto längre man i sin tur är från marken, desto hårdare kommer man att landa. För landa gör man så småningom. Det jag talar om är gårdagens känslomässiga berg-och-dalbana hos min kära pojkvän. Han är förvisso en lugn person så få inga dramatiska bilder i huvudet, bara.

Det som slog mig är att det är så långa avstånd mellan toppar och dalar, men det går så oerhört fort att transporteras ned till den hårda, obarmhärtiga marken. Och man landar så hårt, brutalt och hjärtlöst. Marken visar ingen nåd, och att hänvisa till begreppet rättvisa hjälper inte. Nå, igår gick det sådär fort. Jonas sa att han ville köpa en ny telefon, och drömmen var en iPhone (som ännu inte säljs i Sverige). Han hittade en annonsör på Blocket men fick inget svar. Så ringer telefonen. Jonas sticker in till stan och återvänder med en sprillans ny iPhone. Pang bom. Han är så lycklig att hans gröna ögon nästan står i kors av lycka och han har svårt att koncentrera sig på det mesta i omvärlden, man kan genom att se på honom förstå att i hans huvud spelas det vinjetter och livet är kantat av rosor och luktar hallon.

Några timmar senare kom däremot fallet. Utan att gå in på tekniska detaljer slutade telefonen att fungera.

Jag kände så väl igen händelseförloppet, detta har jag varit med om förut. Men vem var det jag påmindes om? Jo, det är som taget ur min uppväxt med min kära bror. Låt oss säga att han köpte en ny dator. Dagen och timmen när datorn levererades var euforin total, det gnuggades händer, ögon (ni som känner honom vet vad jag menar) och konstiga lyckotjut kunde inte undgå att utslippa honom. Han var så lycklig på ett sånt där primitivt plan.
Och så kom timmarna efter. Totalt mörker. Något fungerade inte, det stod inte rätt till och datorn var trasig.
Förtvivlan, ilska, känslan av total makt- och hjälplöshet. Enorm frustration. ("Varför händer det just alltid mig? Kan inte någonting någon gång gå enkelt för mig?") Nu bör tilläggas att min bror hör till den där gruppen som råkar ut för ovanligt många sådana missöden.
Nå, jag säger inte att man inte ska låta sig ryckas med och bli tokig av lycka, men då detta glädjerus och denna enorma medvind försvinner till skogs, är man så full av känslor vilket gör att lyckoruset inverteras till sin raka motsats. Man bör lika försiktigt och lika sant som man bör spara sina viktiga filer på en backup, ha i beräkningarna alla möjliga fel och hinder som kan uppstå. Tänk lite i banorna Murphy's lag.
Ja, idag fungerar telefonen igen och ordningen i min pojkväns inre är återställd. Han är inte den som uttrycker frustration och uppgivenhet så uttalat men nu är han glad som vanligt igen. Puh! Jag var under hela tiden säker på att vi skulle hitta en lösning så småningom, men det är lätt att säga då jag inte var den som hade betalat 4000 för något som inte längre fungerade. Dessutom har pojkar en tendens att bli värre än när de var små på julafton och fick en radiostyrd bil när de har köpt en ny teknikpryl; de vill pilla och fixa och leka med den hela kvällen och nåde den som ens tänkte tanken att ta den från dess händer. Otåligheten är med andra ord stor, de vill leka med den nu, nu, nu, jämt, jämt, jämt! Om denna ögonsten då går sönder kan man ju lätt förstå frustrationen.

Det jag menar är kanske att det kanske är klokare att hoppa höjdhopp än att hoppa stav?

Den andra dagen skapade någon frestelsen

Ja, nu är jag inne på dag två i min spännande expedition genom icke-sockerbombernas täta djungel. Eller, egentligen är den ganska gles för det finns få saker som inte innehåller socker (som jag tidigare konstaterat). Nå, detta kalhygge då, kantas av en tät sockerskog som jag kom allt för nära idag på Lidl. Man fick nämligen smakprov på en "förstaklassig choklad" och givetvis kunde jag inte motstå. Men jag köpte ingen! Så man kan väl säga att expeditionen redan nu haltar. Men en gång är ingen gång, så jag fortsätter som inget har hänt. På min Lidl-expedition ramlade det också ner 1 kilo risgrynsgröt också.

På tal om choklad så testade man i senaste numret av Råd & Rön ett antal av de vanligaste mörka chokladkakorna i butikerna - inte föga förvånande hamnade Marabous bluffchoklad i botten. Mer förvånande var kanske att Hemköps egna mörka choklad kammade hem flest poäng, även om det i sig inte var något toppbetyg. Ett annat test jag har tagit del av korade Willys choklad till vinnare, och även deras kakao har vunnit ett blindtest.

Så släng er i väggen, Vahlrona!

Något gammalt, något nytt men inget blått.

Det handlar inte om giftemål (det står inte på min att göra-lista riktigt just nu) utan om gårdagens och dagens inköp.

Det var sådär löjligt bra väder igår och jag hade medvind in till stan. Med smaskig risgrynsgröt i magen susade jag iväg till söder och mötte upp med Jonas för att strosa längs Götgatan. Jag vet inte om det var vädret, men jag var sådär, ja, jag var helt enkelt upplagd för att förmå mig att öppna plånboken (affärer i sig brukar framkalla krampaktiga grepp om VISA-kortet, men inte denna magiska dag).

Det var inne på Weekday det hände.

Här låg det längor med jeans för 50 kronor paret. Jag är en snål kvinna utöver det vanliga, men för 50 kronor paret kan även jag tänka mig att köpa byxor som jag inte lägger tillbaka och tänker "jag funderar på det" (vilket betyder att jag inte köper dem), eller lägger undan dem (men med vetskapen om att jag inte kommer att köpa dem) eller lägger undan dem och funderar febrilt (vilket ofta slutar med att jag inte köper dem). Fyra (!) par blev det, varav två av dem knappast skulle ha hamnat i kassen om de kostat mer än just 50 spänn. 100 kronor hade varit för mycket. Jag vet var mina gränser går. Det hela höll dock på att gå överstyr och jag hamnade i steg 3 (se ovan: steget då jag lägger undan något och funderar febrilt på det) på H&M då jag funderade på en jacka. Men, idag har jag besannat mig och insett att den där jackan inte var riktigt rätt.

Jag ler fortfarande fånigt då jag tittar på kvittot. Brallorna hade kostat 2400 kronor totalt till ordinarie pris och jag betalade två Linné för kalaset. 200 kronor för ett par jeans är ett bra pris. Okej, nu ska jag sluta raljera om hur nöjd jag är...men jag måste väl få visa en bild på kvittot...?

Och på mammas begäran lägger jag även upp ett bildbevis. Det är ur hennes bidragspott som pengarna har tagits och jag känner mig därför ansvarig att redovisa vad som köps för pengarna. Om det är bra väder på måndag kan det hända att jag beställer två par glasögon också. Håll i hatten, alltså!

Och justja, så till det gamla. Min kära sambo kom just tillbaka från stan med en Iphone. För er som inte vet vad det är kan jag meddela att det är det häftigaste jag pillat på i telefonväg (klicka på Iphone för att få en närme titt). Just nu sitter jag här grön av avundsjuka men rosa (?) av glädje över att jag därmed får överta hans gamla Sony Ericsson W800 (se bild, oj vad jag trycker in bilder nu! Men de säger mer än 1000 ord, så jag skriver både 1000 ord och visar bild. Mer deskriptivt kan det alltså inte bli). Styrknappen i mitten är lite vajs med så jag ska höra vad någon telefonfirma ska ha för att åtgärda problemet.

Nå, som sagt, inget blått än. Det hade varit bra för temat om jag hade köpt den där jackan, för den var nämligen marinblå. Nåja.

Reflektioner dag 1

Gårdagen var alltså första dagen utan sockersmaskigheter. Kortfattat blev det detta istället:

Frukost - Knäckemackor, med ägg och avocado respektive skinka och avocado. Lunch - Macka med kassler och risgrynsgröt. (Jag skyller allt (läs: risgrynsgröten) på Jonas som stressade mig!) Middag - Pannkaka. I och för sig med lingonsylt som innehåller mer socker än de flesta livsmedel, men som tillbehör till maten är det okej. Enligt mig, och jag bestämmer givetvis. Hihi. (Behöver jag nämna att vi talar om ungspannkaka? Nej, jag tänkte väl det. Ni förstod vad jag menade. Jag lever dock numera i en omgivning som kräver att man lägger till "ugn" där i början av ordet. Men de kommer aldrig att vinna mig över på sin sida!)

Nåja. Kvällen kom och vi behav oss till Magnus och Linnea i Sundbyberg. Vi knallade allihop till Hemköp för att köpa något att tugga på inför filmkvällen. De lade an vid lösgodishyllorna medan jag förvirrad irrade runt efter något ickesockeraktigt. Efter många fram och tillbaka och funderingar ankrade jag vid kyldisken och tog en " Lyxig Gammeldags Risgrynsgröt". Innehållsförteckningen i lyxgröten är något i särklass; Förutom det vanliga (mjölk, ris, socker, salt och de läskiga siffrorna som står för saker man egentligen inte vill ha i magen) fanns häri bland annat matlagningsgrädde, kanel och vaniljsocker! Betyg på den? Det är väl snarare ris à la Malta än risgrynsgröt, men god var den! Till skillnad från vanlig risgrynsgröt så är risgrynen krossade så det blir mer en krämig massa. Justja, på kvällen åt jag en hembakad grahamsbulle - inget socker i den inte! Eller jo, lite sirap.

Dag 1 var alltså en framgång! Förutom risgrynsgrötens och lingonsyltens dominans som är tveksamma delar av min icke-sockerkost då de är ganska välproppade med just det, socker.