När man känner sig vilsen

Det är lätt att känna sig lite vilsen här i storstaden ibland (särskilt när jag ska åka buss någonstans, vilket lätt resulterar i att man (ehrm, okej jag då) kan missa en hållplats eller två), trots att jag tycker att jag har fått rätt så bra kläm på omgivningen.
Men visst längtar man hem ibland, bort från skramlande spårvagnar och ilskna medtrafikanter (som allt som oftast beter sig som mottrafikanter...). Då är det väldigt trevligt att läsa Torgny Lindgren. Jag har just läst Ormens väg på hälleberget, och det var inte förrän boken var utläst som jag kom på att jag redan har läst den. Nåja. Sådana sena reaktioner från min sida har kommit allt oftare på senare tid, ytterligare ett exempel på en sådan kan jag ta från gårdagskvällen.Vi begav oss ut i den fina kvällen för att hitta ett ställe att se Champions League-semifinalen mellan Manchester United och Barcelona på (en match jag borde ha satsat pengar på, jag tippade nämligen 1-0 som resultat och se så blev det!). Efter stopp på såväl T-Centralen, Slussen och Medborgarplatsen som en promenad till Gamla Stan och därefter tunnelbana till Rådmansgatan fann vi äntligen ett bra ställe att slå oss ned på (Mamma: Där vi åt middag med er när ni hälsade på, Retro på Sveavägen). Puh. En bit in i matchen kom det två kompisar till Johan (Jonas kompis) och slog oss ned vid oss. För att inte ha sett än av människorna förut tyckte jag att han såg väldigt bekant ut, men jag kom utan reflektion fram till att han nog har ett typiskt vanligt utseende. I slutet av matchen började jag verkligen tänka att han såg bekant ut, men även denna gång utan någon djupare analys antog jag att det var för att han hade suttit där ett tag nu och därför sjunkit in i mitt medvetande och därför såg bekant ut.
Det var inte förrän jag stod och borstade tänderna innan läggdags, precis när jag hade spottat ut tandkrämen (jag vet inte hur tandkrämen fick mig att tänka på detta, det kanske Freud vet) som poletten ramlade ned med ett klirr; Han är ju en gladiator! Han har varit med i gladiatorerna! Jag kontrollerade med Jonas, och så sant, det var ju Loke! (Som tydligen är utbildad kock också och nu går brandmansutbildning tillsammans med Johan).

Räknas det som kändisspotting? Njää. Däremot såg Jonas och jag (varav jag bara skymtade den knöliga flinten och den beige linnekostym han flanerade runt i där på Söder; han hann nämligen passera innan Jonas upplyste mig om att det var han) Gert Fylking på Medborgarplatsen! Det räknas.
På Retro var även en skådespelare, som alla vid bordet var överens om att vi kände igen, men vi har tusan ingen aning om vad han har medverkat i. Jag återkommer om den saken. Vad jag vet är att han har figurerat i tidningen OKEJ under 90-talet i form av både affisch i
på mittuppslaget och som intervjuobjekt, jag kan dra mig till minnes att han var en sån där som många flickor i sitt tidigare tonår drömde om och trånade efter. Bah, vilket trams! Själv höll jag mig till Kim i Arvingarna. Han hade ju iallafall talang! (Och väldigt långt hår...)

Uppdrag: Brunnsviken runt

Klockan började spela 07.30 i söndags morgon, jag skuttade upp och smällde i mig en stor portion havregrynsgröt. Sedan var det dags att dra på mig lite kläder, ty sedan gav jag mig ut på en strapats jag bestämt skulle bli av innan jag packar flyttlådorna och lämnar Mälardalen, nämligen det 1,2 mil långa "milspåret" runt Brunnsviken.
Moroten, eller rättare sagt det som gjorde mig mer eller mindre tvingad att genomföra detta (det vill säga piskan), var det faktum att Jonas, en karl som inte går längre än han behöver (som väntar in bussen som går här nedanför för att åka den drygt 700 meter "långa" vägen till T-banan...) och inte är känd för att ta speciellt långa promenader - han har gått runt hela viken! Det vore med andra ord en outhärdlig tanke att han skulle ha gått denna långa strapats samtidigt som jag, som brukar gå väldigt ofta och länge, inte har klarat av det. Han fick helt enkelt inte slå mig på mitt område.
Så, jag tog med mig telefonen och hörlurarna, rattade in underbara P1 (som bland annat sände "På minuten", vilket var så sjukt roligt att lyssna på att jag helt tappade farten under vissa stunder) och gav mig iväg på denna tur som tog 1 timme och 42 minuter. Puh! På grund av dålig skyltning (inte mitt fel) och felaktiga vägval (definitivt mitt fel) blev det dock mer än 1,2 mil.
Det som gör mig mest stolt över detta, förutom just att jag hade tålamodet att knalla hela vägen runt, är att jag gick på medaljtid! Om någon vecka går nämligen en gångtävling av stapeln runt just Brunnsviken, och de som kommer runt på mindre än 1h och 54 minuter skulle få någon medalj. Jippi! Jag funderar på att ta en ny tur för att se vad tiden skulle bli om jag inte gick diverse omvägar och gick i ordentligt tempo redan från början (jag gick nämligen inte så fort i början, jag kände att havregrynsgröten passade bättre i magen än i en pizza på marken).

Uppdrag: Avklarat.

Just, kanske ska nämna anledningen till att Jonas gick rundan kanske borde förklaras då det kan tyckas oförklarligt att döma av hur jag beskrivit hans gångvanor ovan. Jo, han hade fått Snabba Cash, en ljudbok i mp3-form av mig i (sen) julklapp och var så engagerad i intrigen att han helt enkelt inte tänkte på hur långt han gick, i samband med att han hade tiden då han just då inte hade något jobb att fördriva tiden med. Och jag gick supderdupermycket fortare! Stolt är vad jag är!

Man blir ju nästan mätt

Nu är det ungefär en månad kvar av livet i Stockholm och därmed livet som stockholmska, 08 och allt det där. Jag har spanat in många kändisar med väldigt varierande bokstavsprefix (A, B, C, finns det D?, och så vidare) men jag saknar ännu kronjuvelen. Jag pratar då om Sveriges nuvarande statsminister, alla de andra nu levande sådana har jag redan spanat in (vissa fler gånger än andra) men det jag saknar är alltså nutidsprägeln i detta kändistema som skulle göra Familjen Statsminister komplett i min Svarte Petter-lek.

Nå, när jag demonstrerade pizza i fredags i en matbutik slank en bekant yngling förbi som visserligen inte ville ha pizza men sade sig gilla italienskt, en yngling som jag kände igen och direkt kopplade ihop med Snoop Doggy Dog. Snoop Doggy Dog? Nä, nu hade jag jobbat för länge, men efter ett tag slog det mig faktiskt att jo, han fick motta ett pris från denna underlige rappares labbar under European MTV-awards (eller nåt liknande), för att han efter mordet på sin kamrat Riccardo startade en kampanj mot våld. Vad han heter låter jag dock vara osagt (av den enkla anledningen att jag inte vet).

En skåpmatskändis (det vill säga en som jag redan sett förut) synade jag på K-Rautas gårdsfest i helgen då hon var konferencier, vilket hon även var för ungefär 6 år sedan då min åttondeklass fick åka till Stockholm för att tävla i teknik (vi kom trea, jippi!) och redan då var hon en flitigt anlitad konferencier. Då, i min gröna kändisspottingundom, innan jag ens hade myntat begreppet, var jag orutinerad nog att ställa upp på kort med denna Sofia "Spoffipropp" Eriksson (heter hon fortfarande Eriksson?).

Jag gick dock miste om Pernilla Wahlgren och Charlotte Perelli den dagen, det var liksom inte värt att vänta i tre-fyra timmar på stan för att höra deras, förvisso, vackra stämmor och se deras dito uppenbarelser. Men jag såg Mogge, minsann. Inte för att jag vet vem karln är men jag förstår att han är med i något barnprogram och att ungar diggar honom rejält.

Hur som helst känner jag mig inte lika entusiastisk över detta kändisspottande längre, det är ju faktiskt mycket trevligare att spana in andra sorters "kändisar", vilket kan betyda konstiga eller på annat sätt utmärkande människor i ens närområde som folk känner till ("Moppejesus" i Piteå är ett bra exempel på en sådan kändis) eller så kan det betyda den bästa sorten, alltså människor man känner! Det ska bli riktigt kul att komma hem till sommaren och få träffa riktigt många sådana kändisar, de är jag verkligen inte mätt på!

Hur jag kom hem med en skruvdragare

Solen gav ifrån sig en sån där lagom skön värme, vinden knuffade mig behagligt i ryggen och jag bara susade förbi alla trafikljus som gav mig sina klaraste, färgstarkaste gröna leenden när jag var på väg till Kungsträdgården och Veckorevyns "Lifestylemässa" jag fått nys om.

Väl i Kungsträdgården ser jag en stor scen uppsmälld, och runtom sticker små rent-a-tents upp som små vita bergstoppar och jag ser stora logotyper basunera ut "K-RAUTA" och "Gårdsfest". Tälten ser inte ut att vara fyllda med något intressant; broschyrer, äldre karlar och tekniktjafs. Men, då klockan var 10.50 och mässan just intill inte skulle börja förrän elva tänkte jag förströ tiden genom att strosa runt bland alla ointressanta bilar och verktyg. Helt plötsligt går jag in i en bunt människor, som vid närmare uppsyn ser ut att stå i en kö. Så här i efterhand har jag själv svårt att förstå hur det gick till, men likt rovdjuren har sina instinkter har jag mina, vilka direkt sade till mig att här var det tal om något åtråvärt, alternativt gratis. (Jag menar, en lång kö med medelålders kvinnor och män som är den grupp vars puls är den som slår hårdast när det bildas köer av olika slag; i mataffären, på väg hem från eller till jobbet eller till Com Hems kundjänst, ja, de kan inte stå där utan en bra anledning). Helt plötsligt står jag alltså i kön, utan att veta vad det är jag köar för och när kön ska börja röra på sig. Bakom min vänstra axel hör jag dock en rundlagd tant med finsk brytning som säger att "de hunttra förstta får en sån tär slakborrr". Jag nappar åt mig en broschyr och visst, jag står i en kö för att få en slagborr. En halvtimma senare har jag den i handen, min alldeles egna sladdlösa slagborr från Bosch.

Justja, lifestylemässan. Bah, den var en grym besvikelse, jag blev så besviken att jag åt några äckliga, puffiga lösviktsgodisar (jag tycker verkligen inte om skumgodisar) i avsaknad av något av värde i övrigt att plocka på sig. Jo, en Fanta Lime fick jag (jag tycker inte om kolsyra så den kan Jonas få).

Tur att Lidl ligger på vägen hem så att jag fick med mig ett kilo risgrynsgröt.

Som en palt bland ett hav av biff Rydbergs

Så känner jag mig just nu! Jonas är ivägflugen och faren till Piteå och här sitter jag på sängen och har just smällt i mig en (om jag får säga det själv, och det borde jag få eftersom att jag lagade åt mig själv) utsökt ensammåltid med fisk och potatis. Det låter kanske lite ensligt men maträtten var piffigare än så! Fisken var insnurrad i zucchini med sardininbakade oliver, purjolök och spenat. Ju.

Det börjar minst sagt utbreda sig en tråkig, tom yta att jämföra med ökenutbredningen i Västsahara i kylskåpet, för att inte tala om frysen. Inte ens en nödinsats (läs: en cykeltur till Lidl) skulle kunna täta igen luckorna, det som krävs är ett Maxi eller Willy:s i Rissne. Nå, det får bli av när jag har den andra matslukarern som bor i denna lägenhet är tillbaka.

Jo, jag har varit lite sen att meddela denna ytterst viktiga händelse - en ny kändisspotting! Det var två karlar av röd karaktär, nämligen Tomas Bodström och Ibrahim Baylan som trädde in i föreläsningssalen i tisdags precis då det var dags att cykla hem för lunch. En snabb-babblande, intensiv och, ehm "telefonförsäljaraktig" SSU:are försökte hålla oss kvar i salen för att lyssna på de ovan nämnda herrarna. Mja, jag tog mig en lunchmacka som de bjöd på och sen fick det vara nog med det. Jag kände att jag inte riktigt var upplagd för att vara åskådare till denna predikan för de redan troende (salen fylldes av SSU:s studentklubb, eller vad de nu kallar sig) det blir lätt okritiskt och ickekonkret babbel bara. Hade de slängt in en blå lirare också så hade det ju åtminstone blivit en hetsig och osaklig debatt av det hela. Nåja.

(För övrigt fick jag beröm av herr Bodström för att jag plockade upp ett bananskal (nej, det var faktiskt inte ens mitt) från golvet och kastade det i soptunnan. Kalla mig långsökt, men kan det ha varit för att han såg den som en potentiell olycksframkallare och i egenhet av advokat och medlem i justitieutskottet inte ville ställas inför rättsliga bryderier om någon under hans propagandatal skulle...ja, låt och säga knäcka nacken i kaffepausen på grund av skalet? Hmmm.)

För övrigt, vilken kanondag! Kanon, kanon, kanon. Bättre än så här blir inte ens en vacker sommardag i juli. Man kan hålla för sant att det är stekhett ute om jag cyklar till skolan i kjol och kofta, och att jag kan sitta i skuggan i endast linne och shorts. Om vintern i Stockholm är usel, så är våren underbar! (På söndag ryktas det bli regn, då kan min åsikt om vädret här vara radikalt annorlunda. Jag menar, det måste väl ha någonting med det att göra, uttrycket "att vända kappan efter vinden"?)

Rafflande, bafflande!

"Mieux être tard que jamais", eller något i din stilen (det jag försöker säga är ett av mina favorituttryck "bättre sent än aldrig" på franska). Ja, nedan är det bara att klicka igång om ni vill se den avgörande straffen i SM-finalen i innebandy som ägde rum förra helgen! Observera att Warbergs klack var enorm, observera även att medelåldern är ungefär 40 bast, vilket är ganska intressant. Intressant var även att AIK:s klack som var ungefär en tiondel av Warbergs ändå hade lika många vakter runtom sig. För att inte ha sagt något om det, så säger jag inget om det.

Ps. Jag har solat på taket idag också. (Med mitt ytterst begränsade vara-i-solen-tålamod innebar det ungefär 10 minuter, samma sak som att begreppet "bada" för mig innebär ett, högst två dopp i plurret numera. Varför blir man en större badkruka ju äldre man blir? Jag menar, det är ju inte så att man får mindre, ehm, "isolering" med åren direkt...äsch, nåja. Ett annat ämne för en annan dag! Jag har nämligen en tes.)

Förresten...Stockholm en poäng!

Medan jag sitter här och är salig över vädret är det lätt att komma på fler saker som är superoptimoptiskttoppipangfenomenaliska (för att använda fröken Poppins utomordentliga ord), varav jag främst kommer att tänka på två saker. Förmodligen för att jag tänkte på dem igår, och för att gå vidare på en tankelinjen passerade gårdagen för inte så länge sedan samtidigt som mitt minne är kort. Nå, innan jag glömmer, fort ska jag rapa ut dem; Utbudet av radiokanaler här i Stockholmsområdet och så det livsfarligt pefekta Caféet här nere vid Brunnsviken.

En kommentar till det senaste måste tilläggas för att förstå min eufori. Ett par hundra meter härifrån nere vid Brunnsviken ligger det en blå, ful och sliten PEAB-barack som verkligen inte ser mycket ut för världen. Utanför står en brokig samling av utemöbler som alla sett sina bästa dar. "Café Sjöstugan" heter det, och hade fram tills igår inte frammanat nyfikenheten att äntra platsen hos mig (trots att jag, vilket Jonas tyvärr fått utstå åtskilliga gånger, måste springa in i var och vartannat bageri/café jag ser "bara för att kika"). Jag har visserligen känt doften av nybakat några helger när jag strosat förbi, men det har bara sett för eländigt och ensligt ut för att gå in.

Tills igår. Ja, man ska väl inte prata om alla andra så jag får väl själv säga att nog är jag allt ett flockdjur, även om ni andra inte vill erkänna att ni är det. Nå, när jag promenerade förbi i solskenet märker jag att stället är proppfullt. Ja, mer än så. Knökfullt. Alla solkiga utemöbler är besuttna av allt från surkärringar till små tandlösa pluttar och borden är fulla med färgglatt porslin (för övrigt en lika brokig skara som utemöblerna).

Vadan detta? Jag fick tränga mig upp för en av de två entréerna in till barck...eh, jag menar caféet och väl där möttes jag av en (extremt begränsad på grund av allt fikasuget folk) ljuvlig syn. Den långa disken var fylld med många Malin-favoriter (okej, jag gillar det mesta men detta var några av mina topp tio dregelframkallare) som snickerskakor, hembakta bullar, kakor med mycket choklad och ett stort utbud av olika smarriga pajer. Jag fick armbåga mig hit och dit för att få beskåda juvelerna, men fick till slut se mig besegrad av folkmassan som nu ringlade sig i en kö som gick ut ur baracken, nedför trappan och ut på gräsmattan.

Det kanske bästa av allt är att de bakar allt med riktigt smör och kravmärkta ägg (i övrigt är alla andra ingredienser krav-märkta, fair trade och tjosanhejsan men det är framför allt smöret och ägget som enligt mig visar en stor skillnad i resultatet. Testa att göra en sockerkaka med osaltat smör och färska, kravmärkta ägg och gör en med margarinblandning och burhönsprodukter så kommer ni att känna skillnaden!)

Ps. De hade glass också. Jag ska dit nästa helg. Och då ska jag ha med mig plånboken.

Inga långkalsonger i sommar?

Puh, det har varit varmt idag! Eller, rättare sagt (då det är varmt fortfarande) - det är en varm dag idag! Så även igår, varvid vi intog en njutningsfull frukost på taket i stekande sol. Jonas har redan invigt shorts-säsongen (förra helgen?) och nu var det min tur att skala av mig de lager av kläder jag stegvis iklätt mig sedan i vintras. Eller kanske sedan i juni 2007 då jag kom hem från Thailand? (Som många redan vet bar jag långkalsonger varje dag under sommaren, med untantag av ett par dagar som kan räknas på min vänstra hand).
Idag vid lunchtid äntrade jag taket ånyo, givetvis insmetad i SPF 20 (jag vill nämligen leva relativt länge och under iallafall en lagom stor del av mitt liv inte se ut som en torkad tomat).

För att eventuella uttittande (i meningen att de tittar ut från sitt fönster, vilket många äldre gör enligt min högst personliga uppfattning) grannar inte skulle sätta lunchkaffet och bondkakan i halsen så valde jag att endast blotta armar och bringa såtillvida att jag bar ett linne och långbyxor.
Lite för sent, visserligen, kom jag nämligen på igår att det nog inte var riktigt rätt att ligga och glassa på taket i underkläder, vilket jag gjorde. De kan visserligen lätt tas för ett bikini-set men även det bör nog anses vara olämpligt. Jag vill inte ställa till med några rabalder (jag ser det som en löpsedel i Allsång på Skansen-stil framför mig: "Malins nakenkupp" eller liknande)) nu när vi har skött oss exemplariskt här utan anmärkningar.

Synd att digitalkameran är urholkad på batterier, jag hade gärna velat föreviga stunden då vår utomhustermometer idag angav 35 grader! Galet, och givetvis missvisande, men får jag lägga till ett "men ändå"...ändå?

På tal om kameran har jag ett sjok med fina, fula, suddiga och roliga bilder från lördagens Globenstrapats (Jippi! Globen för tredje gången nu, jag hoppas på fler!) då vi såg två rafflande SM-finaler i innebandy. Herrfinalen blev en riktigt gastkramande färd som slutade med att Warberg avgjorde i en dramatisk straffläggning (jag har sista och avgörande straffslaget på film, den kommer upp i nästa inlägg)!

Den kommer smygande...

Vilken chock! Jag höll på att trilla i Brunnsviken på min sedvanliga morgonpromenad då jag hörde på P1-morgon att vitaminpiller är cancerframkallande! Jo, jag har hört det där om chips, mobiltelefoner och allt möjligt som nu ökar risken för att få cancer som har smällts upp på blaskornas löpsedlar de senaste åren (ett säkert sätt att sälja lösnummer). Men vitaminer?! På P1-nyheterna! Det måste man ju bara ta seriöst, vilket jag nu gör efter att jag även läst det i pappers-DN.
Jag har ju några stackars "En om dan"-multivitamintabletter som kära mor sände i ett förnödenhetspaket här i vintras då jag bodde i Lund. Mamma, vill du ta livet av mig?!
Nej, dom där tabletterna får stå kvar ovanpå fläkten (jag har varit nog så dålig att äta dom medan jag var lyckligt oventandes om att jag proppar i mig cancerpiller), idag har jag köpt äpplen och apelsiner (till ett mycket bra pris på Willy:s, för övrigt).

Jo, på tal om Willys. Min rygg och nacke är lite knackig så jag bestämde mig för att utstråla lite mognad...och sådär ni vet, ja, helt enkelt bestämde jag mig för att ta en kundvagn (som på Willys i Rissne är över normal storlek, här storhandlas det kan jag säga! Man kan till exempel köpa smör i tvåkilosburkar). Jag hade fått en sån där fin nyckelring i förbutiken också, med en fejk-tia (med andra ord, en vuxenattiralj) i änden av kedjan. Nu var det bara att skrida till verket och ta en vagn för att få knalla runt i butiken och utstråla vuxenhet (redan där undrar jag vem jag skulle lura, ser jag ut som en fembarnsmamma?) med en stor vagn puttandes framför mig. Jag stödde dock på patrull. Tia-jäkeln tryckte jag in men låset ville inte klicka. Jag testade samtliga vagnar, men ingen ville klicka med mig eller min tia. Frustrerad var jag nära att gå in till förbutiken igen och meddela att dom där tiorna minsann inte passade. Så kom en vänlig man och undrade om jag hade problem. Jag förklarade, och han erbjöd sig att försöka. Vips, tog han lös tian från nyckelringen och tryckte in den. Klick. Voilá!
Min Walk of Fame inne på Willys blev istället en Walk of Shame, speciellt då jag lyckades stöta in i den hjälpsamme mannen åtminstone fyra gånger (samtliga gånger kunde han inte dölja sitt breda leende då han såg mig försöka få styrsel på den stora vagnen bland tomatkonserver och risgryn).

En fläkt av Prag

Har laddat upp en bunt med bilder från Prag. Klicka här för att kika!

Vad jag måste stå ut med

I ett tidigare inlägg har jag avslöjat en av de många saker min käre sambo måste stå ut med (jag syftar då på Åhlénsincidenten...) men se jag har det inte lätt heller!

Det går inte en dag utan att jag tvingas titta på honom. Han står där precis bredvid havregrynen som jag gör gröt av varje morgon, och knivstället (okej, det är en vattenkaraff men den duger bra åt även knivar) i vilket det finns knivar som givetvis används flitigt. Står man vid spisen (som den husmor, eh...lägenhetsmor jag är) och lagar mat råkar blicken av tristess ofta ofrivilligt landa på denne man. Han står där och ser så löjligt (och obefogat, enligt mig) nöjd ut trots att han har två bölder som sticker ut under armarna. Det jag talar om är karln (om detta nu ens är en homo sapiens, efter besöket på Naturhistoriska riksmuseet igår har tvivlets frö bara fortsatt att växa) ni ser nedanför:

Varför figurerar denna karln på en förpackning? Det har jag verkligen inget bra svar på, men jag kan iallafall delge att förpackningen i fråga innehåller sånt där pulver som man ska blanda ut i någon vätska och slurpa i sig någon gång per dag (smakar för övrigt ganska illa) och finns i smaker som jordgubb, vanilj och choklad. Mannen på bilden ska tydligen tjäna som ett resultatexempel, och redan här känner jag att hans medverkande blir rätt kontraproduktivt. Inte blir det bättre av att man tydligt ser (se lilla ringen vid hårfästet) att han inte är det minsta mörkhyad, utan en vanlig blekfis målad i brunfärg. Det är dock det ni ser inom den stora ringen som är det som gör att jag inte kan titta på honom (det som jag tidigare kallade böld men av Jonas fått veta kallas "vingar" eller något liknande. Snacka om att albatrossen har mött sin överman).

Hans armar, som förmodligen är större än min stussomkrets ser, på grund av dessa enorma (abnorma?) utväxter på något sätt väldigt korta ut och dessutom på något sätt alldeles för högt sittande.

Nå, jag går ideligen och vänder på detta paket så att han och hans inkletade kropp och fåniga min får spänna sig för väggen istället, men likt ett illsinnat spöke är han lik förbannat vänd utåt mot köket när jag kommer in igen!

Det värsta är kanske inte att han uppenbarligen själv tycker att han är utomordentligt välsnidad och vacker, jag oroar mig över att han inte är den ende om den åsikten. Är det så här karlar vill se ut? Ja, skinkan är delad och så även smaken, men jag kan meddela att utan att ha genomfört ens en helt ovetenskaplig undersökning så önskar nog majoriteten kvinnor och män som attraheras av män inte att deras partner ska se ut så. Om inte annat så för hur i tusan skulle man hitta en skjorta till karln i julklapp?!

Och hur skulle man kunna besöka en tjurfarm utan att riskera att han vallas in i ett bås? (Det går ju visserligen att ID-märka honom i öronen...)

Den som gapar efter en stor pizzabit

...sticker sig ofta i gommen med gaffeln. (Ännu en anledning till varför man bör äta fler maträtter "The lao way", det vill säga som man gör i Laos - med händerna. Hade jag ätit pizzan vi bakade idag med händerna hade jag inte suttit här nu med ömmande gom och ojat mig. Eller hade jag fått återbesök av herr och fru, och kanske hela elaka släkten Amöba igen? Det verkar inte vara lika vanligt att tvätta händerna innan man äter med dem som det är normalt att man diskar bestick före man använder dem, konstigt nog. Men jag skyller hela sjukhusvistelsen i Laos på djungelmaten i fick, jag tvättade faktiskt händerna! Och jag menar, de badade både sig själva, korna och hönsen i samma flod där de hämtade det dricksvatten som de sedan kokade och hällde i våra vattenflaskor. Hrm.)

Imorgon bär det förmodligen av till Naturhistoriska riksmuseet (skulle gärna vilja plita dit en accent aigu på ett e där, men det gör de inte själva så jag skippar det), förutsatt att det regnar. Och det ska det nog allt göra, om man ska tro DN:s väder, vilket jag ofta gör men har dock uppmärksammat att de ofta förutspår regniga dagar som visar sig bli endast gråmulna (jag klagar inte, det är bättre att lova regn än att lova sol, kanske en medveten taktik från deras sida? Jag menar, ingen klagar ju om vädret blir bättre än lovat men däremot ligger nog många på luren eller gnuggar arga blyertsbokstäver i skrivstil på papper om en "vacker fredag" visar sig bli en dag som bara regnar bort).

Nå, jag är mest sugen på att se Cosmonova, speciellt filmen som handlar om människans inre. Tänk så häftigt att få susa runt i kroppens alla skrymslen och vrår - på en 760 kvadratmeter stor kupolplåt! Jag planerar att inte äta så ruskigt mycket innan, jag befarar att det kanske kan bli lite för häftigt. Urk.

Tvättkärringen

Förr eller senare blir alla det de under hela sitt (yngre) liv säger att de inte ska bli; "Som sin mamma", "en sån som vägrar accepetera utveckling och förändring" och "en surkärring" är några exempel. Jag vet redan nu att jag kan skippa det där, trots att jag vill bli en hipp mormor som förstår sig på all ny teknik, skrattar och säger "äsch då" när bussen drar förbi en i 120 km/h och stänker gegga över hela kappan och bara rycker på axlarna när man märker att kassören på ICA har missat att det var extrapris på bananer och tog fullt pris.

Jag ger upp, och accepterar mitt öde. Jag sitter redan hemma och gormar högt vid köksbordet över tokstollarna som ringer in till p1 (nästa steg är att ringa in själv) och blev idag riktigt irriterad då karln som hade tvättid innan mig överskred tiden vilket innebar att jag har fått hänga tvätten på tork runt hela lägenheten istället för i torkskåpet (nästa steg är att skriva en lapp och sätta upp på anslagstavlan). Dessutom funderade jag allvarligt på att spara kvittot från Willy:s och åka tillbaka och begära återbetalning då jag märkte att jag hade fått betala 5 kronor för mycket för mina surimi-sticks (nästa steg är att åka buss de 30 minuterna enkel väg och faktiskt göra det).

Fast, jag är faktiskt en sån som gillar förändring (än)! Och jag (till skillnad från t.ex. morfar som vägrade äta ris och andra saker han aldrig prövat förut) prövar gärna allt i matväg som jag inte ännu har avsmakat (skorpion, grisfötter och Durianfrukt ligger bland annat på listan). Jag ser dock ett faktum som skulle kunna göra mig mer matmässigt konservativ, och det är denna jäkla GMO-mat (som bland annat från och med idag blir tillåtet att odla i Frankrike) som jag vägrar äta av många skäl. 1. Av sympati för allergiker. En kvinna fick en allergichock sedan hon ätit tomater, på grund av att hon ätit fisk. Hon tänkte givetvis inte på att tomater nuförtiden kan innehålla fiskgener (som proppas in i dem för att göra dem tåligare mot kyla), givetvis måste hon ju göra det! Trist bara att man inte märker GMO-varorna. 2. Företag kan och får ta patent på bland annat grödor, det vill säga liv. Råkar det blåsa lite säd från grannens GMO-odling till din och det börjar växa där, helt utan din vetskap eller vilja, kan företaget som äger sädestypen kräva dig på pengar eller helt enkelt påstå att det som växer där är deras. Hu! Dåligt, inte minst sagt för odlarna i u-länder.

Äsch, nu börjar jag sladda iväg alldeles för långt. (För övrigt ett typiskt drag för ilskna pensionärer som ringer in till p1 med ett ärende men jagar sedan upp sig själv och börjar riva av en lång klagan över allt här i livet vilket till slut måste stoppas av moderatorn).

Durianfruktsätande i Thailand

Det är kvällar som denna...

då jag inser varför ishockey är världens bästa sport. Mora åker ned i allsvenskan, ett lag som var ett ynka mål ifrån att klara sig ifrån hela kvalseriedramatiken och som ikväll släppte in det avgörande målet (som innebar att elitseriebiljetten trasades sönder i bitar) med dryga tjugo sekunder kvar av matchen, den sista och avgörande matchen. Fyra lag på samma poäng inför matchen och det var verkligen spännande in till sista stund. Det är svårt att inte ryckas med, det är lika svårt att inte känna sympati för Mora och Malmö som båda lika gärna kunde ha varit i högsta serien efter dagens matcher. Puh, vilken pärs! Miljonbelopp kastades hit och dit under matchernas gång, det stod så mycket på spel även vid sidan om matchen. Utan tvekan är den största förloraren Malmö. Nu står de snart med Sveriges förmodligen glassigaste arena, en enorm kostym vilken spelarna i den inte kommer att kunna fylla ut. Platser kommer att eka tomma, förmodligen både skjortärmarna och bröstfickorna.
C'est la vie, som fransmännen skulle säga?

Lycka är

Kan vara (läs: kunde ha varit) titeln på en riktigt djup och tankeväckande dikt, men jag låter bli.
Dock, har jag iallafall konstaterat iallafall två saker som jag definierar som lycka, som jag har upplevt idag:
1. På första, och defintivt ohotad herren-på-täppan-plats, kommer känslan då Christoffer på tre sekunder drar isär dragkedjan på min vinterjacka, vilken har suttit fast i mer än fem månader. Vinterjackan som jag med all säkerhet nämnt tidigare i detta forum, och som vållat mig stora problem och ofta försatt mig i pinsamma situationer. Det hela utspelade sig på följande sätt:
Under dagens lektionspaus skulle jag tråckla mig ur jackan (vars dragkedja har fastnat snett där längst nere och därför inte går att få upp, varvid jag måste kliva ur den i overall-maner) för att besöka damrummet, varpå jag suckar högt och Christoffer bredvid mig undrar förvånat varför jag hoppar ur jackan och inte öppnar den. Helt klart en befogad fråga. Nå, när jag visar problemet så säger han (som om det vore det enklaste i världen, vilket det också visade sig vara); "jaha, men det där tror jag att jag kan fixa". Och han trodde så rätt. Det tog kanske fyra sekunder, men lyckan varar fortfarande.
2. Detta är, för er som läst tidigare, som bekant veckans värsta dag för mig. Dessa onsdagar, alltså. Uttalslektionerna brukar alltid lägga sig som ett grått molntäcke över klarblå himmel, men idag gick det kanon!

Så, med andra ord väntar jag alltså nu på någonting som tar ned mig på jorden igen. Till exempel en oväntad, stor utgift (vilken kan utgöras av t.ex. tv-licensen, men nu när jag har nämnt den så kan jag inte längre klassa den som oväntad).

I övrigt ska jag idag förbereda för veckans gäst här på Enmark & Forssell Inn, som enligt ett rimligt bonussystem (vilket vi inte har, men ändå) borde klassas som guldgäst då han är en frekvent besökare. Det gillar vi! Jag talar givetvis om Thomas. Tyvärr vet jag inte om vi kommer att kunna erbjuda en förstaklassig frukost respektive kvällsmat då både knäckemackorna och osten är slut. Jag kanske kan mörka det problemet genom att bjussa på kanelbullar?

Jaa-A-A-A-A!

Jag har inte fingrar och fötter nog för att hjälpa huvudräkningen (som behöver all hjälp den kan få) med att utröna hur många som frågat mig "Men hur går det då med franskan? Går det bra?" och varpå jag ständigt svarat "Jaa, nog går det väl bra...vi har inte fått betyg på något än så jag vet inte riktigt...". Känns för övrigt ungefär som samma procedur som gällde i Skåne, då dock frågan var en annan, nämligen "Varför flyttade ni ända hit egentligen?" varpå jag svarade "Varför inte?" (eller något mer bitskt efter den tusende gången, förlåt till er som råkade inte vara bland de första 999 personerna).

Nu kan jag dock glatt stoltsera med ett fint A, som står så fint med en röd penna på mitt prov som återlämnades mig idag. Det är väldigt missvisande av flera anledningar, främst att det endast gällde 3 poäng av kursens trettio stycken och att jag, om jag ska bedöma mig själv i franskakunskaper landar på ett genomsnittligt C. (För förvirrade kan jag nämna att det finns A, B, C, D, E, F, Fx, varav de två senare är underkänt i olika former).

MEN, jag kan lätt lura andra att jag är en toppelev om jag kommer viftandes med provet (vilket förvisso inte räcker långt om de kräver mer kött på benen i form av att jag ska öppna munnen och bevisa det. Hrm, nåja).

På tal om djur (det vill säga något helt annat) så har jag upptäckt att skogsstigen jag brukar promenera efter kryllar av sniglar! Riktigt barnboksexemplariska sådana också med snurriga snäckor och viftande antenner. Jag har plåtat dem med mobilkameran (som har väldigt svårt för att ta kort, något fel på knappen, men sniglar är till skillnad från ekorrar, som jag försökte plåta för några dagar sedan, mer benägna att inte kunna försvinna helt plötsligt) och funderar på att skrämma min kära mor med ett MMS någon dag.

Semikolonet står inför giljotinen

Råkar ni ha turen att prenumerera eller på annat sätt ha tillgång till DN (speciellt kulturdelen) kan ni idag få er ett gott skratt efter att ha läst notisen längst upp i vänstra hörnet på sidan fyra.

För er som inte har DN får ni här innehållet rakt av:

"I Frankrike rasar en ovanlig strid; den om semikolonets framtida öde. Detta subtila skiljetecken är föremål för en intensiv debatt bland några av landets intelektuella, rapporterar The Guardian. Författaren, serietecknaren och satirikern Francois Cavanna kallar tecknet för blygt och vekhjärtat. Ett semikolon skapar osäkerhet och brist på skärpa, en tankens luddighet, säger han. Philippe Dijan, även han författare, är ännu hårdare; han vill inget hellre än att gå till historien som semikolonets baneman. Till tecknets försvar rusar språkpatrioter som menar att nationalhjältar som Victor Hugo och Gustave Flaubert inte klarat sig utan det timida tecknet; utan det vore deras verk blott skuggor av sig själva."

Okej, först fnissar jag och tänker "hihi, ja dessa fransmän" (och allt vad det innebär).

Efter det ler jag åt det faktum att Emma Thelénius-Wanler som skrivit notisen har hämtat denna dramatiska nyhet om den rasande striden från brittiska The Guardian, men verkar helt utan att ha reflekterat över historien mellan fransmän och engelsmän (som bland annat gett upphov till ett sätt att se på varandra vilket är populärt att projektera i sketcher) gått vidare på denna dramaturgiska linje i beskrivningen av semikolonets ställning i Frankrike. Onyanserad ironi, men okej, det är faktiskt rätt kul trots att temat är väldigt uttjatat. Det roligaste i det hela är väl att Thelénius-Wanler själv tar ställning i denna jättarnas kamp genom att själv klämma in inte bara ett, utan två semikolon i texten! Det kan bara inte vara en slump.

Nu har hon hamnat mitt i striden alltså, hårda ord flyger och nu manar jag henne förbereda sig för att få en veckogammal baguette i huvudet eller en kladdig pastis-dusch över sig.

Men hallå, vad hände med en opartisk nyhetsrapportering?

Nä, nu får jag sluta försvara fransmännen, det kommer ju att sluta med att jag helt plötsligt sitter och prisar deras springa-ut-på-gatorna-strejkandes-och-kastandes potatis-kultur (eller vad nu saken gäller)? Eller blir jag så frankofierad att jag helt plötsligt finner mig själv sittandes i en diskussion, ivrigt försvarandes Zidanes danska skalle på italienaren som förolämpade hans mor? (Med tillhörande franska sätt att kroppsligt leva sig in i och förstärka diskussionen med yviga gester?)

(Märk väl att jag inte har använt något semikolon i min text, så ligger jag nedgrävd i skyttegraven på monsieur Dijans och Cavannas eller språkpatrioternas sida..? Ja, låt mig säga så att jag i varje fall inte förstår vad som är så fel med lite "tankens luddighet" lite då och då..?)

Familjen Forssell

Just nu är vi faktiskt en rätt stor del av familjen Forssell som finns utspridda i Stockholm med omnejd; Jag, Roland, Farmor, Carin och Lova och så får vi inte glömma Ulf och Marek heller! På lördag är det middag som gäller, jag hoppas (och tror) att vi ska lyckas finna vägen. Vad gjorde man innan mobiltelefonerna och hitta.se fanns? (Svar: Hamnade vilse. Och det gör man faktiskt fortfarande ibland. Eller ofta. Men då är man klassad som ett ohjälpligt fall. Om man inte äger en riktigt vass GPS).

Nå, deklarationen damp ned på hallmattan idag (jag tjyvkikade dock igår på internet) och imorgon ska jag ta mitt pick och lite papp, trampa iväg till söder för att träffa en skatteverksman eller kvinna för att avmystifiera detta med hur man gör ändringar i detta viktiga och (men?) komplicerade dokument. Det är för övrigt attans att vi använder skattesatserna i Piteå (då vi var skrivna där november 2006) och inte här i Reinfeldtfanklubben Solna kommun där man ligger runt 30 procent. Nåja.
På tal om skatt, är det inte bara enklast att baka in tv-avgiften i skatten? Om inte annat för de stackarna som bär titeln tv-pejlare och för övrigt hör till samma kategori "Otacksamma jobb" som parkeringsvakter, alltid möts av onda ögat av oss medborgare. (I bästa fall bara det; i förrgår bevittnade vi en karl dundra nedför gatan efter en bil, som det visade sig stå "Car Park" på och skrek ord som...nä, usch säger jag bara. Med tanke på mannens sinnestillstånd vill jag inte ens tänka på vad han skulle ha gjort om han hunnit ifatt honom. Tur att han var fläskig och hade noll kondis).
Så, dagens klapp på axeln till alla er tv-pejlare och parkeringsvakter! Ja, det är klart att vi hatar er precis då ni tvingat oss att betala 2000 spänn plus eventuella böter för tv-innehav eller smackat dit en saftig nota på vindrutan. Men egentligen är det ju våra pengar ni i slutändan samlar in. Är det inte härligt att betala skatt ändå? Nä, nu ska jag sluta (jag är nämligen upptagen med att föra över mina miljoner jag fuskat till mig till en bank i Lichtenstein, förstår ni).

Jag och Paris Hilton

Här kommer en till kluring, som ni dock kommer att få veta svaret på i samma inlägg (jag kan inte hålla mig nämligen).
Nå, vad har jag och Paris Hilton, som många är ense om är världens kändaste (i meningen igenkänd?) nu levande kvinna, gemensamt?

Först kan jag avfärda några egenskaper och karaktäristika som skiljer oss markant åt:
Jag drar inte storlek 41 på fossingarna, har inte 404093205034 miljoner på banken och har inte medverkat i en erotisk film.
Nå, vad är då likheten (jag har bara kommit fram till en och hoppas att den siffran håller sig fortsatt låg) mellan en lång, blond, snorrik och superkänd amerikan och en kvinna av medellängd, med brunt hår levandes på studiebidrag som bor i Sverige?

Svar: Vi valde båda att förlägga vår påsksemester i Prag! Detta blev jag alldeles nyss medveten om då Aftonblaskan troget publicerar bilder på hennes senaste eskapader (som oftast är väldigt intetsägande) och jag lika troget och idiotiskt bläddrar igenom dem. Nå, vi har alltså varit på samma torg, gått på samma gator och sett samma saker. Kanske samtidigt? (En sak som dock skiljer sig åt är att jag bodde på ett vandrarhem för drygt 100 kronor natten medan hon sov på en betydligt finare adress samt att medan jag endast möjligtvis drog åt mig blickar från ficktjuvar som såg mig som potentiellt byte hängde det 10-20 paparazzifotografer plus ett tjog nyfikna stalkers efter henne. Då ramlade hon också och slog sig, vilket jag slapp. Ha!)

Vill ni se bildbevisen så klicka här och öppna bildspelet (se bild nummer 6). Kikar ni i bakgrunden kommer ni att känna igen de röda stugtaken på marknadsplatsen ni ser mig på nedan. Världens mest igenkända kvinna har alltså gått mig förbi. Eller gick jag förbi henne? (Ett helt annat kapitel är frågan hur hon kunnat avancera sig till den titeln, vilket jag kan tänka mig att någon universitetsstudent snart kastar ut en avhandling om.)

Ps. Jonas kom just hem och rapporterade stolt sin kändisspotting efter en solig dag i city: Alf Svensson vid riksdagshuset och Björn "Han är ju så rolig" Gustafsson mest känd från melodifestivalen. Okej, Alf är en legend och Björn är just nu Sveriges mest eftertraktade och älskade ungkarl men i en jämförelse med att kändisspotta Paris är Alf och Björn som att se bilar i ett garage medan att se Paris i Prag är lika ovanligt som att se George Bush erkänna att han har fel.