Uppdrag: Brunnsviken runt

Klockan började spela 07.30 i söndags morgon, jag skuttade upp och smällde i mig en stor portion havregrynsgröt. Sedan var det dags att dra på mig lite kläder, ty sedan gav jag mig ut på en strapats jag bestämt skulle bli av innan jag packar flyttlådorna och lämnar Mälardalen, nämligen det 1,2 mil långa "milspåret" runt Brunnsviken.
Moroten, eller rättare sagt det som gjorde mig mer eller mindre tvingad att genomföra detta (det vill säga piskan), var det faktum att Jonas, en karl som inte går längre än han behöver (som väntar in bussen som går här nedanför för att åka den drygt 700 meter "långa" vägen till T-banan...) och inte är känd för att ta speciellt långa promenader - han har gått runt hela viken! Det vore med andra ord en outhärdlig tanke att han skulle ha gått denna långa strapats samtidigt som jag, som brukar gå väldigt ofta och länge, inte har klarat av det. Han fick helt enkelt inte slå mig på mitt område.
Så, jag tog med mig telefonen och hörlurarna, rattade in underbara P1 (som bland annat sände "På minuten", vilket var så sjukt roligt att lyssna på att jag helt tappade farten under vissa stunder) och gav mig iväg på denna tur som tog 1 timme och 42 minuter. Puh! På grund av dålig skyltning (inte mitt fel) och felaktiga vägval (definitivt mitt fel) blev det dock mer än 1,2 mil.
Det som gör mig mest stolt över detta, förutom just att jag hade tålamodet att knalla hela vägen runt, är att jag gick på medaljtid! Om någon vecka går nämligen en gångtävling av stapeln runt just Brunnsviken, och de som kommer runt på mindre än 1h och 54 minuter skulle få någon medalj. Jippi! Jag funderar på att ta en ny tur för att se vad tiden skulle bli om jag inte gick diverse omvägar och gick i ordentligt tempo redan från början (jag gick nämligen inte så fort i början, jag kände att havregrynsgröten passade bättre i magen än i en pizza på marken).

Uppdrag: Avklarat.

Just, kanske ska nämna anledningen till att Jonas gick rundan kanske borde förklaras då det kan tyckas oförklarligt att döma av hur jag beskrivit hans gångvanor ovan. Jo, han hade fått Snabba Cash, en ljudbok i mp3-form av mig i (sen) julklapp och var så engagerad i intrigen att han helt enkelt inte tänkte på hur långt han gick, i samband med att han hade tiden då han just då inte hade något jobb att fördriva tiden med. Och jag gick supderdupermycket fortare! Stolt är vad jag är!