Semikolonet står inför giljotinen

Råkar ni ha turen att prenumerera eller på annat sätt ha tillgång till DN (speciellt kulturdelen) kan ni idag få er ett gott skratt efter att ha läst notisen längst upp i vänstra hörnet på sidan fyra.

För er som inte har DN får ni här innehållet rakt av:

"I Frankrike rasar en ovanlig strid; den om semikolonets framtida öde. Detta subtila skiljetecken är föremål för en intensiv debatt bland några av landets intelektuella, rapporterar The Guardian. Författaren, serietecknaren och satirikern Francois Cavanna kallar tecknet för blygt och vekhjärtat. Ett semikolon skapar osäkerhet och brist på skärpa, en tankens luddighet, säger han. Philippe Dijan, även han författare, är ännu hårdare; han vill inget hellre än att gå till historien som semikolonets baneman. Till tecknets försvar rusar språkpatrioter som menar att nationalhjältar som Victor Hugo och Gustave Flaubert inte klarat sig utan det timida tecknet; utan det vore deras verk blott skuggor av sig själva."

Okej, först fnissar jag och tänker "hihi, ja dessa fransmän" (och allt vad det innebär).

Efter det ler jag åt det faktum att Emma Thelénius-Wanler som skrivit notisen har hämtat denna dramatiska nyhet om den rasande striden från brittiska The Guardian, men verkar helt utan att ha reflekterat över historien mellan fransmän och engelsmän (som bland annat gett upphov till ett sätt att se på varandra vilket är populärt att projektera i sketcher) gått vidare på denna dramaturgiska linje i beskrivningen av semikolonets ställning i Frankrike. Onyanserad ironi, men okej, det är faktiskt rätt kul trots att temat är väldigt uttjatat. Det roligaste i det hela är väl att Thelénius-Wanler själv tar ställning i denna jättarnas kamp genom att själv klämma in inte bara ett, utan två semikolon i texten! Det kan bara inte vara en slump.

Nu har hon hamnat mitt i striden alltså, hårda ord flyger och nu manar jag henne förbereda sig för att få en veckogammal baguette i huvudet eller en kladdig pastis-dusch över sig.

Men hallå, vad hände med en opartisk nyhetsrapportering?

Nä, nu får jag sluta försvara fransmännen, det kommer ju att sluta med att jag helt plötsligt sitter och prisar deras springa-ut-på-gatorna-strejkandes-och-kastandes potatis-kultur (eller vad nu saken gäller)? Eller blir jag så frankofierad att jag helt plötsligt finner mig själv sittandes i en diskussion, ivrigt försvarandes Zidanes danska skalle på italienaren som förolämpade hans mor? (Med tillhörande franska sätt att kroppsligt leva sig in i och förstärka diskussionen med yviga gester?)

(Märk väl att jag inte har använt något semikolon i min text, så ligger jag nedgrävd i skyttegraven på monsieur Dijans och Cavannas eller språkpatrioternas sida..? Ja, låt mig säga så att jag i varje fall inte förstår vad som är så fel med lite "tankens luddighet" lite då och då..?)