Underskattat: Tålamod och gungor

Vi hade alla tänkbara hjälpmedel; engångsgrill (senare lagd i en klotgrill med lock för att "få upp värmen" då vi hoppades på mirakel), massvis med kol, en ask tändstickor, papper, löv och tändvätska. Ändå ville det inte ta sig. Kalle lade till och med en lätt hand över grillgallret och blev endast smutsig. Till slut stod vi tre hungriga magar runt grillen och stirrade. Ska vi ge upp? Jag började fundera på att steka mina blodpuddingar på spisen hemma medan Kalle och Jonas diskuterade huruvida man kunde börja om från början.

...Men så tändes bokstavligt talat hoppet och vi såg en liten glöd forma sig långt därinne bland de svarta kolbitarna. Sedan gick det fort, kanske lite för fort för nog blev det lite för svart på sina håll (min blodpudding blev givetvis svart men killarnas hamburgare blev minst sagt "well done").

Halleluja, det blev mat i förrgår trots stora tvivel!

Igår var det kanonväder, vi låg på en filt ute i solen och efter middagen gick vi på jakt efter en basketkorg. Då utbytesstudenterna hade belägrat de två som finns på Campus fick vi bege oss utanför vår bubbla och hamnade tillslut på den närbenägna högstadieskolan. Efter en hård kamp vann Jonas första rundan av 21 medan jag vann den andra (inte på grund av egna ansträngningar dock, Jonas lyckades få över 21 och föll därmed på eget grepp så att säga). Därefter ville jag åka linbanegunga men så stod en gungställning så nära att vi inte kunde undvika att testa gamla takter.

Ganska snart kom jag på varför jag inte gungat på länge, jag blir nämligen rätt åksjuk. Som om det satt i ryggmärken fick jag plötsligt för mig att företa en slags "hoppa långt"-tävling med mig själv. Jonas var inte sen att haka på. Nå, under vårt gungande hade det kommit ett gäng med snorungar som belägrade området runt linbanegungan, varvid Jonas konstaterade att han vägrade åka när de var där då det skulle vara pinsamt. Nåja, det accepterade jag även om jag först var tvungen att påpeka att de inte vet vilka vi är. På samma sätt fick jag inte heller åka i rutschbanan på vägen tillbaka för att det var en man med sitt barn på lekplatsen. Suck. Jag får helt enkelt gå dit själv någon dag...eller kanske kväll (jag vill ju inte konkurrera ut småbarnen med min fina rutschbaneteknik).

(Jag vill bara visa att vi har vår och fint väder...)