Trodde inte att jag skulle få skriva det här...

Men det snöar!

Jag som har sagt till Jonas att "när det snöar, då får man käka pepparkakor och dricka julmust!" Attans.
Men detta gills knappt, jag menar, titta på bilden nedan. Det är 1,1 grader ute, därmed är snön snarare ett halvregn.

Omdöme: Sweetie

Snacka om att falla för reklam i butiken: "Sweetie, 2 för 12! Ordinarie pris 7,5o styck) Jag och Jonas slog till, och den senare kunde sen inte hålla sig länge efter middagen utan började undersöka frukten.

Torrt fruktkött och mycket vitt på klyftorna fick mina tankar att föras till en dålig apelsin, vilket indikerar att vi nog inte valde det ädlaste exemplaret av Sweetie, men besk som tusan var den!

Okej, visserligen är den sötare än grapefrukt (därav dess namn?) men mja, har den inte ett överlägset vitamininnehåll så håller jag mig nog fortsättningsvis till apelsiner. Eller clementiner och satsumas, som nu har börjat drälla in i affärerna! Smakar jul. Mums.

Närmre julens alla smaskigheter än så tänker jag inte närma mig (nu kommer jag att glida in på ett heelt annat ämne, nu har jag varnat er). Till min förskräckelse har jag bevittnat julmustdrickande här i min egen lägenhet, redan för två veckor sedan! Bror min avslutade vårat telefonsamtal ikväll med "nu ska jag dricka glögg och äta pepparkaksdeg". Nej, nej, nej! Det är inte ens november.

Vi kommer då oundvikligen in på utbud - efterfrågan-problematiken. Fortsätter ni hädare att indikera till butikerna att det funkar att kränga julprylar innan löven börjat gulna så kommer vi snart att ha knäck, pepparkaksdeg, glögg, julmust, ischoklad, skumtomtar och julpynt på butikshyllorna året runt! Det vill ni väl ändå inte?

Nej, minsann. Jag må falla för Sweetie-tricksliknande försäljningsknep, men attans - här äts det inte pepparkaksdeg och dricks glögg på ett bra tag! Basta.

Rättelse

Min far blev lite förvirrad då vi pratade sist, när jag nämnde att Jonas föräldrar varit på besök. För det var just dom som var på besök, jag har inte läst igenom mina inlägg (jag undrar hur någon orkar göra det emellanåt?) men jag har nog blandat ihop saker och ting. Så; Det var Tomas och Birgitta som var på ett riktigt trevligt besök här i Växjö!
Nu har vi dessutom inhandlat en fluffig, lila, blommönstrad, självuppblåsbar luftmadrass så det är bara att trilla in på besök!

Ny taktik: Ignorans

Idag bestämde jag mig för att inte låtsas om att jag är förkyld. Med andra ord tänkte jag bege mig till gymet. Min (något överdrivna) rädsla för hjärtmuskelinflammation och andra hemskheter som har med överansträngning fick mig dock att kalibrera min nya Plan I (Plan Ignorans), så den blev något slags "Plan I light" tills vidare. Med andra ord fegade jag och gick på ett 25 minuters pass där man tränar och stabiliserar rygg och mage. Lätt tantgympa med andra ord, blir man mer än lätt varm i kroppen har man gjort det bra.
Nå, detta är bara början på min förkylningsprotest. På torsdag siktar jag på tyngre saker!
Fortsättning följer...

Fem gånger Gud utan teatertallrik

Jag tycker synd om alla som inte bor i Växjö. På riktigt! För ni kommer förmodligen inte att lägga era slantar på att åka hit och se teaterföreställningen Fem gånger Gud. Med andra ord kommer ni aldrig att se den. Hade det varit en film hade jag sagt "Se den! Se den!" (se för övrigt Patrik 1,5 som går på bio nu, rekommenderas starkt!), nu kan jag bara säga "Synd att ni inte kommer att se den! Synd att ni inte kommer att se den!" (utan retsam ton, märk väl).

Nå, det bidde dock ingen middag på Kronobergsteatern innan föreställningen. En halvtimma innan avfärd slängde jag ett öga på teater- och middagsbiljetterna, och märkte att det vi hade fått var teater- och...öh, en biljett till en Båtshow i Eskilstuna den 22 oktober?! Förvirring uppstod. Ett antal elaka planer smiddes, som inte är lämpliga i skrift men som för den nyfikne bland annat innehöll; ICA-kassörska, postlåda och kattbajs.
Nå, vi fick helt enkelt snabbt ändra planer; istället för teatertallrik med gravad lax och romsås blev det (en mycket smarrig) riswok på en rekommenderad thairestaurang i stan.

Ja, tjejen i kassan på ICA som hämtade ut våra teater- och middagsbiljetter lyckades med andra ord att trycka ut helt andra biljetter än de vi beställt. Jag tycker hemskt synd om den stackarn som blev av med sin Båtshowbiljett. Nåja, jag knatade till ICA på lördagmorgon och argumenterade att jag kanske borde få tillbaka pengarna för båtshowbiljetten. Det kom vi överens om var rimligt. Gott så!

Mer om helgens inköp, bravader och händelser får komma i ett annat inlägg.

Att göra sin mamma stolt

Jag vet inte om det beror på att jag har läst "Lycka!" av Dalai Lama i sommar, eller om jag har insett att livet blir så mycket enklare utan irrationella fobier, men idag har det skett någonting banbrytande i mitt förhållande med spindelsläktet.
Min spindelpolicy har tidigare varit väldigt enkel. Är de utomhus är jag på deras område; ser jag en spindel har jag har dessutom möjlighet att bara gå därifrån och låta den vara. Är de inomhus, närmare bestämt i mitt hus, har de (olyckligt ovetandes) trängt in på mitt område. Därav faller en automatisk dödsdom. Ibland blir de benådade, men endast då mamma lyckats uppfatta vad som är på gång och bryter in. Det resulterar oftast i att spindeln bärs ut. Alla parter blir glada och nöjda (förutom i de fall då mor misslyckas med frigörandet och spindeln försvinner någontstans i hemmet, till min stora förtvivlan och ilska).

Nå, idag så visade sig husspindeln (även kallad "Spiderwoman" då jag är övertygad om att det är en hona) vid vår tv-bänk. Tidigare har jag skonat hennes liv, men nu tänkte jag göra henne till ett platt paket då jag insett att jag förmodligen sover på madrass på golvet denna kväll (Jonas svärföräldrar kommer på besök!).
Men Samvetet (läs: Jonas) sitter i fåtöljen och inflikar att jag bör kasta ut den istället. Lättare sagt än gjort, säger jag och menar att man först måste fånga den kvicke ******. Plötsligt får jag ett ryck, gräver fram en burk och sätter den över spindeln. Ha! Där kan du gott sitta! Tänker jag och återgår till mina skoluppgifter på datorn. Men så talar Samvetet (läs: återigen Jonas), som tycker synd om spindeln som bara sitter där instängd.
Efter middagen och ytterligare påpekanden från Samvetet, som säger att han minsann tänker kasta ut den, inser jag risken att han kommer att misslyckas likt min mor gjort vid några hemska tillfällen, och beslutar mig för att själv ta tag i saken. Då kan jag bara bli arg på mig själv.

Hur som haver, med en tigerskötares delikata sinne, lyckas jag släppa Spiderwoman fri (i korridoren). Alla är glada och nöjda.
Du också, mor?

Så tokigt det kan bli!

Vad är sannolikheten för att jag och Jonas cyklar till ICA, hämtar ut fyra teaterbiljetter till fredagens föreställning "Fem gånger Gud" genom att uppge bokningsnumret XXX-JSU398, och kommer hem med någon annans biljetter?
Uppenbarligen existerar den iallafall; idag skallrade mobiltelefonen till vid lunchtid och ett "skyddat nummer" dök upp på skärmen. Det var från Ticnet, som hade fått väldiga besvär då en kund ringt in och påstått att hennes biljetter hade hämtats ut - av någon annan!
Efter omfattande under- och eftersökningar hade spåren lett till mig. Var det möjligt...? Jo, det visade sig att ett U i bokningsnumret hade blivit ett V någonstans på vägen och voilà - jag satt nu med någon annans biljetter i handen. Vid närmare undersökning såg jag ju felet på dem - alla var vuxenbiljetter, vi hade beställt 2 student- och två vuxenbiljetter.
Jag som tyckte att det blev dyrare än vad som utlovats på bokningsbekräftelsen när jag hämtade ut biljetterna. Men jag och Jonas gormade bara över alla de hutlösa expeditions-service-administrativa avgifterna de hittar på för att håva in enkla pengar och lämnade det vid det.

Ticnet-kvinnan föreslog iallafall en lösning som gick ut på att vi behöll dessa felaktiga biljetter och fick tillbaka mellanskillnaden vid kassan på fredag, då den stackars snuvade kvinnan inte hade kunnat boka nya biljetter då det är slutsålt.
Så, slutet gott - allting gott. Vi får se på teater och jag får tillbaka pengar. Jippi! (Undra om vi fick bättre platser nu..?)

Doktorn kan inte komma

Jag önskar att jag kunde skriva att jag ska gå till doktorn imorgon klockan fyra. Men jag ska till en distriktssköterska, som för en hundralapp ska sitta och prata med mig om min förkylning. Sen ska jag få ett nytt besök, när vi har väntat ett tag och kan utesluta att jag inte bara överdriver och slösar deras resurser, då vi ska diskutera om jag kanske är allergisk mot någonting. 100 kronor, tack! Sen bokar vi ett nytt besök då vi gör lite allergitester. Pengarna klirrar i kassan återigen. Sedan går det en månad och jag får komma in och reflektera över resultaten. Efter detta möte (och ytterligare betalningstillfälle) får jag en ny tid då det äntligen börjar göras nytta. Kanske får jag träffa en doktor. Då kanske jag får göra ett test om jag har låga nivåer av gammablobulin A eller G. Och har jag det, ja då kanske jag får ett tillskott.
Och då har jag betalat en sisådär 700-800 kronor. Tack, tack.

Mitt förslag: Jag slänger ner alla pengar direkt, gör alla möjliga tester och sparar både er och min tid.

Omdöme: Ben and Jerrys "Caramel Chew Chew"

(Svensk, inte lika förförisk) beskrivning: "Kolaglass laddad med rejäla bitar av chokladdoppad kola och virvlar av krämig kolasås."

(Amerikansk, lite mer säljande) beskrivning: "Swirls of caramel and chocolate-covered caramel chunks swimming in a sea of caramel ice cream."

Omdöme: En (sjukt god) överraskning, kan jag sammanfatta denna smakupplevelse med. Jag är inte så förtjust i kola i dess alla former, så jag var lite reserverad innan jag slukade första tuggan. Då var jag såld. Här snackar vi inte nån sketen Big Pack-glass med O'hoj kolasås med ploppbitar (vilket man skulle kunna försöka använda som substitut för denna glass när kassan tryter). Vaniljglassen med subtil och fin kolasmak är av utmärkt kvalité och när man dessutom lyckas pricka in en av de de chokladdoppade kolabitarna och det knastrar så härligt, blir man lite sådär fjantigt lycklig.

Slutsats: Underskattad. Inte "för mycket" som en del B&J-smaker tenderar att bli (allt tänkbart gott ska tryckas in i samma deg, väldigt amerikanskt sätt att se på godsaker). Den måste köpas igen!

"det finns inga situationer som inte går att lösa med en schweizisk armékniv, silvertejp och en gnutta genialitet"

Imorgon anordnar Norrlands Nation (som jag givetvis är medlem i) en, vad jag tror och hoppas blir, riktigt hyvens trevlig sittning. Temat är MacGyver (eller mer generellt 80-tal), vilket gjorde det omöjligt att hoppa över tillställningen. Då jag 1) Inte hann bli mer än 3½ år innan det, klädmässigt, pinsamma årtiondet var slut, 2) Av följande anlendning inte har några kläder från den tiden jag rimligtvis kan bära, och dessutom 3) Inte gled omkring i de festligaste kläderna (läs: Antons avlagda paltor), så får jag inspireras av självaste MacGyvers ledord (se titeln) och med få medel och ett kreativt sinne hitta lösningar.
Så, vad gjorde en kvinna på 80-talet egentligen? Förutom att vara besatt av att bli brun med sol(arium)? Jo; hon gick på jympa. Min klädsel ska därför få andas Friskis & Svettis;
Som Saturnus inte vore just Saturnus utan sin ring, är aerobicsutövaren ingenting utan sitt svettband. Till det blir det färgglad snodd och tofs mitt på planeten. En blå body med svarta tajts under och såklart benvärmare och jympaskor (observera stavningen). Jag befarar dock att denna utstyrsel kan bli lite väl kylig, då den är ämnad för en svettig sal (utan aircondition, vi snackar ju åttiotal) och inte för en middags- och festlokal.

Nåja. Lite neonfärger på det och jag är åttiotalet förkroppsligat.

Eller?

Inte som andra studenter?

Nej, visst är jag snål men här äts inte nudlar och burkravioli för det. Jag hävdar dessutom med bestämdhet att nudlar inte är speciellt billig mat med tanke på att kilopriset för pasta är lägre (burkravioli har jag dock inget dumt att säga om, förutom att det smakar typ ingenting). Mitt Mättnad för Pengarna-index (MP) ger dock båda dessa livsmedel låga siffror ( = dåligt resultat).

Nå, den senaste tiden vi ätit (avnjutit) middagar som verkligen får mig att undra om inte SvD-läsandet har börjat få oss att tro att vi befinner oss i en villa på Lidingö och inte på Campus mest slitna bostadshus.

Förra onsdagen avnjöts det kallrökt, gravad lax och dagen efter slog vi till med oxfilé, färska champinjoner och en grymt god cremé fraiche (som årets kock svängt ihop åt Arla!). Måste dock påpeka att jag åt gul ärtsoppa i tre dagar innan detta (Jonas har inte varit så entusiastisk över att äta upp soppan och jag vägrar låta helt okej föda gå till spillo så jag tog på mig uppdraget att tömma ärtsoppebunken).

Malin och Jonas krämiga Laxpasta

2 portioner penne-pasta

300g gravad lax

någon näve spenat

en knapp burk creme fraiché

citronsaft

svartpeppar

citronpeppar

gräslök

dill

tomat

Koka pastan enligt instruktionerna. Koka samtidigt ihop en sås av creme fraiché, peppar, gräslök, dill och citronsaft. Rör ned bladspenaten i såsen och vänd ned i pastakastrullen. Skiva laxen i bitar, tärna tomaterna och rör ned. Mums fillibabba!

Oxfilépasta à la Stallvägen 7 (klicka för liknande bild)

Pasta av valfri sort (tagliatelle, penne etc.) för 2 personer

300g oxfilé (eller älg, eller vad som helst på fyra ben)

1 burk (2 dl) Arla Köket créme fraiche gourmet Årets kock karljohan, timjan, citron

Någon dl hackad purjolök (rödlök går också finfint men ta bara en då)

200 g champinjoner (kantareller om man har råd, eller ett hemligt kantarellställe)

5-6 gröna sparrisar

Väldigt lätt: Sätt igång pastakoket. Skölj och skiva svampen, dela sparrisarna på tre delar. Skär köttet i tärningar. Stek svampen i torr panna först så att vätskan försvinner, klicka i smör och i med köttet och purjon/löken samt sparrisarna. Köttet blir färdigt på ett par minuter, så kräma ner såsen och låt puttra in en stund, krydda extra med svartpeppar/citronpeppar, cognac eller färska örter. Vänd ner pastan. Färdigt!

Det blev ju som tur var lite lax över, och då jag har ett antal (kilo?) äpplen kvar sedan min äppelpallning passade jag på att göra lite äpple-lax-varianter. Först stekte jag helt enkelt äpplen i smör och svängde ihop med den kalla laxen och åt en knäckemacka till med sallad, lax och avocado. Dagen efter gjorde jag laxfilé i ugn med riven lime- och cocostäcke med rökt flingsalt. Till det stekte jag äpple och sparris och smakade av det hela med sötsur thaisås. Mums!

Ett smaskigt tips

Jag har spanat nätet runt efter ett lite mer spännande recept på äppelpaj, men se ibland kommer de till en med posten. Månadens nummer av Buffé var inte alls lika inspirerande som det brukar, men se så smäller de till på de sista sidorna med ett pangrecept på en äppelpaj som beskrivs som "knäckig".

Äpplen inhandlades och paj smälldes in i ugnen. Efter mycket fräs och pys med efterföljande utvädring (pajformen visade sig lida av inkontinensbesvär) stod den färdig.

Betyg? För en som är helt galen i de, i all sin enkelhet, helt ljuvliga havrekakorna (jag och bror min brukade, ända upp till höga åldrar, bara blanda ihop smeten och sliska i oss. Smält smör, socker och havregryn. Mmmmm.) samt väldigt förtjust i de förvånansvärt begärliga kolasnittarna/sirapsstängerna, samtidigt som jag är på gränsen till hälsofarlig (miss)brukare av kanel och kardemumma - var detta en pangkombination!

För er som inte har Buffé kommer receptet (med mina modifikationer):

Bittes äppelpaj med Malins twist
Till 6 personer

6 äpplen (ca 800 g) - syrliga och omjöliga

150 g smör

3 dl havregryn

2 dl socker (1 dl råsocker - 1 dl strösocker)

1/2 dl ljus sirap

1 1/2 dl vetemjöl

1/2 tsk bakpulver

2 msk mjölk

Kanel, kardemumma enlig smak

Tillbehör: Vaniljvisp! Eller glass.

Sätt ugnen på 175°C. Smält smöret i en kastrull. Dra från värmen. Blanda i alla övriga ingredienser utom äpplena. Skala, kärna ur och skiva äpplena tunt. Smält smör i en stekpanna, stek äpplena gyllene och pudra över (rejält) med kanel och lite kardemumma.

Lägg äpplena i en smord ugnssäker form. Fördela smeten över. Ställ in i ugnen i ca 30 minuter eller tills pajen är gyllenbrun och knäckig.

(Observera vilket fint dessertfat som ligger under pajen. Tack, Carin och Farmor! Så mycket smarriga, fina baksaker som jag och Jonas äter behöver vi ätmedel som håller samma klass!)

Malin mixar i köket

Det är inte lätt att vara en matkreatör var dag, men idag blev det ett riktig experiment! Och smaskarns gott blev det också (det blir det inte alltid).

Currystekt råris med sötsur kassler
2 dl (okokt) råris
1/2 stor hackad gul lök
1 hackad banan
Sötsur/thaisås
Currykrydda
200 g kassler
Någon matsked cremé fraiche

Nackdelen med att svänga ihop den här rätten är att råriset ska sjuda i 40-45 minuter, men bara man har satt igång koket så sköter det ju sig själv. Så, först kokar man riset. Sedan tar man en traktörpanna, ringlar i lite olja och fräser den hackade löken så den är lagom mjuk. Sedan vänder man ned riset, pudrar över rejält med curry och steker det en stund, vänder ned bananerna och mosar på bra med stekspaden. Sedan kluttar man ner thaisåsen, någon matsked creme fraiché och sist av allt vänder man ned kasslern (den smakar inte så gott om den blir stekt så den ska bara vändas ned i slutet så att den blir varm).

Det blev succé! Det söta i bananen och thaisåsen vägde upp den salta kasslern riktigt fint! (Anledningen till att hela anrättningen blev till är att vi har tjugotusen bananer som börjar bli leopardprickiga. Därför blev det banangröt i morse, bananmiddag idag, blir banangröt imorgon och så har jag en idé om att komponera ihop bananbollar doppade i choklad. Kanske med nötter, kanske med något annat. Vi får se.)

En kväll på Stallvägen

Bredvid mig står en tom dessertskål. Tidigare har där rest sig ljuvliga, toppiga berg av Ben och Jerrys syndigt goda glass som nu ligger och böljer som krämiga vågor i mitt magsäckshav.

Framför mig ligger en tialott. I tider av grymma ekonomiska lidanden (har min snåltarm tagit tjänsteledigt på obestämd tid) till följd av världsekonomin sticker jag huvudet i sanden. Och tar till drastiska metoder.

I duschen står Jonas och pratar. Nej, han sjunger inte - han talar. Och talar. Talar. Imorgon ska han hålla det riktiga talet, jag har lyssnat på det knappt 4 minuter långa talet hela dagen nu och jag antar att han även kommer att hålla det i sömnen. Än är det inte slut, alltså.

Ja, så kan det se ut en helt vanlig kväll!

Reflektion när jag går ute i den gula hösten

Fördel med att bo i Norrland på hösten; Man slipper klippa gräs varannan vecka i oktober.

(Tankepaus)

Fördel med att bo i Växjö: Man slipper skotta snö. Någonsin.

Touché.

Desperationen tar nya nivåer

Min (inaktivt bloggande) vän gav mig idag tips om och länk till något som kallas 'Hälsovakten', med bifogad motivering att jag kanske inte äter alla vitaminer, mineraler, järn och allt vad det nu heter man ska trycka i sig. Sagt och enkelt gjort, nu är jag registrerad i de sju dagar det är gratis att prova på. Man fyller, inte helt enkelt och snabbt, i vad man äter under dagen (i gram! vem tusan väger sin mat?!) och så fyller den i ett diagram med alla miljoner staplar med olika kategorier, allt från omättat fett, zink och vatten till vitamin B12 och totalt kaloriintag.
Jag skjöt från höften och pillrade ihop dagens lista på vad som finns i Malins kista, och kunde (inte föga förvånande) konstatera att jag ätit för mycket proteiner, mättat fett och vitamin C. (Dvs. kött, godsaker och apelsiner i mitt fall idag).
Nå, nå. Känner jag mig själv rätt kommer jag inte att kunna föra bok över sådana här tråkiga saker i en hel vecka. Men vem vet till vilka höjder den dag för dag eleverande desperationen tar mig?
Månne kanske boven framträder i skarpt ljus om jag klär av mina matvanor på detta detaljerade sätt. Äter jag för lite Ben and Jerrys kanske?
Jag hoppas att det är orsaken.
(Jag tror inte att det är orsaken).

Hemma bäst (för att bli frisk?)

I väntan, eller snarare i desperation, efter tillfrisknande från förkylningen testar jag ständigt nya vägar. Blåbären är uppätna, echinea-brustabletterna uppbubblade och nedslurpade, vitlök slukad, jordgubbar, kiwi, apelsin och frukt och grönt i stora mängder nedmanglade i magsäcken, sena uppstigningar (vilket jag verkligen inte gillar att tumma på, men jag testar med tesen att sömn gör att man bygger upp immunförsvar, reparerar och allt det där) och te, the eller thé minst två gånger per dag. Det hjälper inte. Idag testade jag därför att hålla mig inomhus hela dagen. Jag lämnade Stallvägen 7 först halv nio då jag begav mig till Maria och drack ett glas rött vin (inget jag gillar i vanliga fall, men jag har hört att det är massa antioxidanter och rätt bra i måttliga mängder. Som sagt, jag är desperat. Ännu har jag dock inte köpt något snordyrt lurendrejerijox på häloskosten. Men vem vet i vilket läge jag är i om en vecka om förkylningen är kvar?).

Jag väntar på resultat imorgon...

Tuff, tuff här kommer vi...

...med ett SJ-tåg! Den 18 december 16.12 lämnar vi Växjö för att få känna på en Riktig Jul (med snö, kyla, granar och familj!) hemma.

Här slog kylan ned imorse (Jonas meddelade mig från köket då jag låg i sängen att termometern stod på 3 ynka grader celsius, vilket jag inte kan påstå var en av orsakerna till att jag skuttade upp ur sängen alldeles därpå, utan snarare tanken på att dra på mig mina varmaste långkalsonger).

Nå, vad är ett inlägg utan kritik? Utan att brodera ut mig för länge (vilket är lätt då jag har ett missnöje som puttrar i halsen) - SJ's prissystem är helt, totalt, oförutsägbart, icke-transparent och outgrundligt. Och dyrt, och oeffektivt och dumt. Basta!

CityGross nästa!

...Inte för att jag på något sätt vill ha en bil eller tänker skaffa en - men det ska bli skönt att få lasta in (tyg!)kassarna i en bil och inte pränga ner dem i en cykelkorg eller hänga dem på ryggen.

Bullbak på Stallvägen

Det kan inte gå fel när man har sådana eminenta assistenter som Matilda och ja...hushållsassistenten! Efter lite knåp fick vi ihop maskinen och det blev en riktigt fin deg. Vi (eller okej, mest jag) blev så imponerad att jag filmade en liten del av processen.

När väl bullarna skulle jäsas så passade Maria på att slinka förbi, vilket var riktigt trevligt och hon såg även till att bidra till bullgörandet genom att sätta sig på en plåt med bullar. Det var dock ingenting som hindrade oss från att stoppa in dem i ugnen, så man har nu cirka en tredjedels chans (risk?) att få en "Marias stjärtbullar" istället för en "Malin och Matildas kanelbullar" när man rotar i bullpåsen.

Matilda kavlar deg! (I bakgrunden syns min middag; penne med älgfilé, svampsås och sparris)


Maria kommer och ser filurig ut (och sätter sig tre sekunder efter detta ner på stolen som syns på bilden, där det tyvärr redan står en plåt med bullar).

Omdöme: Ben & Jerrys "Baked Alaska"

Det tacksamma harvandet genom Ben & Jerrys (alldeles för tunna) glassutbud går vidare! I frysen står en närapå tom bunke med "Baked Alaska". Den beskrivs, som alla andra av deras smaker, på ett sätt som får munvattnet att droppa på ett sätt man bara tror att St Bernhardshundar klarar av; "Vanilla Ice Cream with Marshmallow Swirls & White Chocolately Polar Bears". För att kompsensera det faktum att deras glassar är så ohälsosamt goda att de ger folk dåligt samvete för att de glufsar i sig dem utan hejd, satsar de som vanligt på att rättfärdiga ditt köp:

"Årets viktigaste glassexpedition går genom lager av vaniljglass, virvlar av marshmallows och isbjörnar av vit choklad. Försäljningen av Baked Alaska skapar nämligen konkreta åtgärder för att minska den globala uppvärmningen. Vi har hittills investerat ca 22 miljoner i både samarbeten och egna projekt. "

Många av deras glassar är knutna till olika projekt runtom i världen, vilket givetvis till stor del är av rent marknadsföringsmässiga skäl, men man måste gilla det. Nå, till själva glassen!

Omdöme: Innehållet är väldigt vitt - vaniljglass (med vaniljprickar), vit marshmallowkräm och vita björnar av choklad. Inte minsta lilla nöt, kolakräm, chokladsås eller chokladbit ("vit choklad" är som bekant inte riktig choklad per begreppets definition). Per automatik krossade jag ned lite överbliven kladdkaka för att piffa till den vid första avsmaket, och vid andra kompletterade jag med Daim. Den går dock helt klart att äta utan chokladinslag, men det rekommenderas starkt!

Slutsats: Grymt, grymt god vaniljglass! Då den är så pass neutral passar den utmärkt till det mesta - jordgubbar, alla slags såser, efterrättspaj och mjuka kakor. Marshmallowssmaken är dock svår att känna, däremot är björnarna i vit choklad riktigt smakrika och stora!

Tips: Istället för att köpa deras vanliga vaniljglass (som för övrigt är Fair Trade-märkt) - köp denna så får du en roligare och mer innehållsrik glass!

Vi och borgarna

Våran morgonläsning har inte bara förflyttat sig från Norr till Söder (från Piteå och Skellefteå till Växjö, via Lund och Stockholm) utan även gjort en drastisk glidning från Vänster till Höger (här i mer ideologiska än geografiska termer). Från sossenästet Piteå med den helt dominerande Piteå-Tidningen som formligen skriker rött, till södra Sverige där DN istället blev morgonläsningen och därmed gled vi från rött till en mer blå riktning. Nu har glidningen fortsatt och numera täcks köksbordet i en distinkt blå färg; vi har en halvårsprenumeration på Svenska Dagbladet.

Jonas föreläsare berättade att genomsnittsinkomsten för en SvD-läsare ligger på cirka 30 - 50 papp i månaden (med övervikt mot de högre sifforna). Med andra ord är det vi och överklassen. Vill man se det på ett annat sätt kan man se det som att vårat (bidragsberoende) hushåll har bidragit starkt till att sänka siffrorna i statistiken.

Som fotnot kan tilläggas att vi även är nyblivna prenumeranter av Fokus (kan vara bra för att skingra den blå dimman som annars lägger sig över nyhetsintaget vid köksbordet). Viktigast av allt är kanske att säga att vi inte betalar ett enda öre för prenumerationen av SvD. De sökte testpiloter, så jag tänkte "varför inte?", anmälde mig och blev utvald. Så nu är det bara att säga tack och adjö i ett halvår till DN (jag kommer att sakna dig!) samtidigt som jag kramar om de varma 90 kronorna i månaden vi nu sparar. Vad gör man inte för att klara sig i tider av ekonomiska depressioner, bankkriser och börskrascher? Man börjar tydligen läsa SvD.

(Frågan är dock; blir man borgare av att läsa "svenskan" eller läser folk svenskan för att de är borgare? Jag tror på det senare, trots att jag hoppas på att våran prenumeration automatiskt på något vis kommer att generera en tillväxt i vår månatliga inkomst så att harmonin i universum behålls, det vill säga att vi landar på en inkomst som överrensstämmer med den genomsnittlige läsarens).

Harmonisering, koherens, samordning eller 'vad är problemet'?

Osjälvisk likt en myra som offrar sig för stackens bästa försöker jag dra ett (visserligen lätt) strå till min stack (staten, allmännyttan eller vad man nu ska kalla det) genom att ge blod. Jag inser ju att jag drar en hel del strån från stacken (utan att gå in på vad dessa strån består av) och borde därför utjämna denna obalans.

Nå, detta har gått alldeles utmärkt i Piteå. Eller okej, efter en knackig början som innehöll viss avsvimmning på blodcentralens toalett och efterföljande blåmärke i huvudet efter förmodad skallning av handfatet, ja efter den början så gick det utan problem. Förutom att mitt blod inte är så piggt på att lämna kroppen så jag får sitta där med en liten pump för att få igång själva transfereringen till påsen (det ligger med andra ord i mitt blod att vara snål med mina tillgångar, så det är helt enkelt inte mitt fel att jag är en snål jäkel, det är givet av naturen).

Okej, till saken. För att få ge blod i Sverige har vi för det första regler som jag antar är gemensamma över hela landet och i mångt och mycket följer filosofin "bättre att sålla bort eventuella godkända blodgivare än att släppa igenom en fuling" på samma sätt som att vi hellre friar en skyldig än dömer en oskyldig här i landet. Det innebär konstiga regler, som bland annat att homosexuella inte får ge blod alls. Det ska bygga på att det finns en större risk att en homosexuell har HIV än en heterosexuell (se dock smittskyddsinstitutets statistik för att fånga verkligheten). Om så är fallet är hur som helst irrelevant enligt mig då samtliga blodgivarkandidater gör HIV-test (och alla andra möjligta test på blodets innehåll och kvalité) innan man blir godkänd som blodgivare. Byter man partner måste man göra ett nytt test och i avvaktan på resultatet får man vänta med att ge blod. Detta leder mig till en dramatisk (och förmodligen överdramatiserad) tolkning; Landstingen anser unisont att honomsexuella är 1) Lösaktiga 2) Skulle ljuga om ett partnerbyte och därmed kanske bära på HIV-virus och sprida smitta 3) I sådana fall, har de kopplingar till al-Quaida? Vill de terrorisera vårat västerländska välfärdssystem?. Okej, nu andas jag och kommer till det jag egentligen tänkte ifrågasätta då det gäller blodgivning och som titeln här ovan antyder; Landstingens högst individuella bedömning om vad en godkänd blodgivare är. Jag började tänka i de banorna då jag (inbillade mig att jag läst fel och inte lade stor eftertanke på det) skummade igenom informationen på Växjö blodcentrals hemsida "Du måste...blablabla, väga minst 55 kg, blablabla, vara fullt frisk vid besöket, blabla".

Jag som gett blod i Piteå och varken dött själv eller dödat någon genom detta har aldrig vägt över 55 kilo då jag gett blod. Det har funkat utmärkt och förhoppningsvis har mitt blod kommit någon till undsättning då jag vet att blod är både en brist- och färskvara även här i Sverige. Nå, i Piteå, såväl som Lund och i Stockholm ligger ribban på 50 kilo, så jag antog att de bara sladdrat en gång för mycket på femman i tangentbordet. Icke. Idag då jag ringde och ställde in min blodgivar-koll på grund att jag är förkyld (ett ständigt tillstånd numera för övrigt) och ville skjuta fram besöket undrade jag lite försynt om det stämde att det är krav på att man ska förkroppsliga 55 kilogram. Så var det. När jag lade fram lite information om läget i Piteå så sa hon "Ja, det finns inga gemensamma krav utan varje blodcentral sätter själv upp regler, så de kan variera lite".

Öhm, okej. Så vitt jag vet sker blodgivning på exakt samma sätt i hela landet, lyder under exakt samma vetenskapliga rön och är exakt lika farligt oavsett var i landet mellanmjölk du befinner dig, vilket därmed gör det helt oförståerligt hur man då kan ha olika kriterier för vad en godkänd blodgivare är.

Så, vad är problemet? För att snacka i ord som förordare av en Europeisk stat använder; "vi måste harmonisera, integrera och vara koherenta i alla våra policyområden."

Länge leve stat Blodgivarcentralen, säger jag.

Hemma hos Forssell/Enmarks!

(Ja, det står faktiskt så på vår postlåda, även om det är lättare att säga Enmark/Forssell).

Tryck här om du vill se några nya framsteg vi gjort i lägenheten (och äldre bilder, förhoppningsvis syns det vilka som är nyare).