Äppeltjyven är i farten...

Vad gör man inte då fonderna urarmas för att vända på slantarna? Jo, man tar på sig oömma kläder och hojar iväg till närmsta äppelträd för att få lukta på barndomen igen (en tid då pengar fanns i form av enkronor och femmor i spargrisen)! Med andra ord har jag imorse klättrat i träd! Jag blev förvånad över ett par saker, bland annat hur klen jag är. Jag lyckades knappt hiva mig upp i trädet från marken varpå hela expeditionen höll på att få ställas in. I och för sig har jag varit förkyld i mer än en månad så mina krafter och muskler har haft god tid på sig att försvinna. Nå, utöver det blev jag förvånad över hur jäkla svårt det är att klättra i träd. Först blev jag även förvånad över hur rädd jag blev när jag kom en bit (för att ge er perspektiv kan sägas att jag aldrig var mer än två meter över marken), men sen kom jag på att jag mer än väl vet att jag alltid blir rätt så skakig när mina fotsulor befinner sig mer än min egen längd över markytan.

Nåja, kul var det och nöjd blev jag! (Och suspekt såg det nog ut, jag misstänker att äppelträdet står på Teleborgs slotts mark, vilket förvisso numera ägs av kommunen och inte av en privatperson, vilket känns betryggande då de tenderar att bry sig mindre om sådana intrång än vad privatpersoner gör).

Nu har jag en massa äpplen på diskbänken som är redo att bli en del av ett bakverk, ett matverk eller kanske bara bli mos. Jag funderar på att testa bakmaskinen och vad den går för genom att göra mos, men jag måste ta mig en närmre titt på delarna och försöka dra mig till minnes faster Karin och farmor Lottens instruktioner.

Jonas har iallafall önskat smulpaj så det blir det iallafall (han står för vaniljsåsen och jag för baket). Utöver det blir det kanske en vinbärsäppelkaka eller äppelbullar. Jag funderar på att göra äppelchips också, då jag har planer på att göra potatis- och kålrotschips i ugnen någon dag framöver.

På tal om gottigheter är det Kanelbullens dag på lördag! Då blir det givetvis bullbak! Jag funderar på Leilas sticky buns, men det lutar åt att det blir de klassiska. På tal om Leila bläddrade jag i en av hennes bakböcker hos Caroline igår - "a piece of cake" - vilken kanonbok! Den måste jag låna hem. Mycket trevlig, med nyttig information också, framförallt om olika mjölsorter och deras egenskaper samt en omvandlingstabell (dl - gram) över en hel radda med saker.

Black Sunday i Växjö

Ja, det är inte utan att man undrar hur man orkar cykla en mil extra för att handla kassler för 39,90 kronor kilot istället för att gå över gatan till ICA och köpa den för 59,90, varför man lägger ned åtskilliga timmar i månaden på att surfa runt och spana efter extrapriser, erbjudanden och tävlingar och orkar jobba extra när man har heltidsstudier att syssla med, när man kan förlora 3500 spänn på tre timmar utan att kunna göra något åt saken. Jag talar givetvis om Swedbanks jätteras igår, som får mina fonder att blöda och min snåltarm att bli tvångsintagen på psykavdelningen (som ligger någonstans bakom njurarna tror jag). Jag har dock två mantran jag upprepar ständigt; 1) Än så länge (men det är nära nu) har jag fortfarande gått plus på fonderna (hade jag dock haft dem på ett vanligt sparkonto hade jag dock haft betydligt mer än nu), och så länge jag inte tar ut dem eller de ligger på minus, har jag faktiskt inte förlorat något även om hela vinsten är slukad, 2) Man ska inte bry sig om saker man inte kan påverka (läs: börsen). Puh. Nåja, idag gjorde Universum sitt bästa för att återställa balansen (som jag tidigare talat om angående att jag inte vann en cykel) och rädda lite av min skamfilade tur-aura genom att skicka mig ett brev från Forex som sa "Grattis! Du kom tvåa i vår tävling på Novischmässan i Växjö, här får du 200 kronor!". Okej Universum, jag ser att du iallafall försöker, det var inte riktigt 3000 spänn men en bit på vägen!

(Jag hade givetvis helt glömt bort att jag tävlat över huvud taget tills jag lyckades dra mig till minnes att jag stannat vid Forex bord på Novischmässan för att se om de hade något smarrigt gratisgott att bjussa på - vilket de inte hade - och av besvikelse tänkte att "äsch, jag fyller väl i det där tävlingformuläret då". Det var ju attans tur att de inte hade nåt gott, bättre pengar i handen än godis i munnen!).

Så här i begynnande lågkonjuktur, stigande arbetslöshet och allmän ekonomisk regression börjar jag fila på en plan B; Hoppa av livet som fattig student och ägna mig heltid åt att besöka mässor och event med tävlingar samt tävla som tusan via internet och i affärer. Kan det vara något? Det är väl om något ett sätt att försöka utnyttja kapitalismen (i form av marknadsföring av företag via tävlingar) som annars alltid lyckas snuva dig. Jag vill snuva tillbaka! Banne mig.

För femte gången, nej!

Igår publicerade jag ett inlägg angående antal gånger jag äntrat fel lägenhetsbyggnad. Dessa siffror kan behöva en närmare förklaring, dessutom ett förtydligande angående det faktum att jag i flera fall har hunnit komma väldigt långt innan jag insett att jag visserligen står på precis rätt ställe - fast i fel byggnad.

Jonas (bland andra lyckliga ostar) har många gånger fått tillfälle att skratta gott åt min tankspriddhet, eller snarare vad den resulterar i. Förutom att jag har ringt mig själv och svarat (och varit väldigt förvånad över att ingen svarar på mina "hallå?" på andra sidan luren) samt letat skor i vad som känts som evigheter och sedan blivit uppmärksammad på att jag har dom på fötterna och andra smått pinsamma händelser, tycker jag att jag ändå har rätt bra koll på hur världen ligger. Speciellt stolt är jag över hur snabbt jag har skaffat järnkoll på Växjös upplägg, affärer, cykelvägar och förbindelser. Ett påstående som står i skarp kontrast med och ifrågasätts genom mitt (mina) senaste upptåg som återigen främst Jonas (plus ett antal vänner) fått garva åt.
Nå, vi bor alltså i området Idet, närmare bestämt i de så kallade "sockerbitarna" vilka det finns ungefär 17 stycken av. Vi bor på nummer sju, på våning tre, längst ut i hörnet om man föreställer sig dem liggandes inom en fyrkant.
Det hela började under nollningsveckan, då jag glad och skapligt snurrig i hågen trampade hemåt sent i natten (alternativt tidigt på morgonen), parkerade cykeln och dundrade upp till tredje våningen och tryckte in nyckeln i dörren, som uppenbarligen och märkligt nog hade fått en hel del stryk i form av skrapmärken sedan jag såg den sist, och vred om. Dörren gick inte upp. Full av kreativitet (och möjligtvis även någonting annat) knackade jag på dörren och ropade "Jonas! Jonas! Öppna dörren!", tills två intryck slog mig samtidigt; synen av skylten på dörren och ljudet av något som rörde sig bakom dörren. Problemet var det första intrycket, vilket innebar att det andra intrycket fick en helt annan innebörd - Det stod "Rudolfsson" på dörren. Inte "Forssell/Enmark". Malin lubbar alltså iväg fort som attan.
Två nätter efter detta, befinner jag mig i ungefär samma tillstånd när jag cyklar hemåt. Vid cykelparkeringen tycker jag att det är ovanligt fullt, väl inne vid postskåpen slänger jag en besvärad blick på golvet där någon slängt ut ett tjugotal ICA Maxi-reklamhäften och väl framme vid dörren tittar jag förvånat åt grannens dörr där det nedanför ligger en dörrmatta och bredvid står en halvfull skohylla. Jag stänger ögonen, knycklar ihop ansiktet och vill inte titta på dörrskylten. Men jag måste. "Rudolfsson". Jag svär utan ljud, inser att det inte är mycket att göra åt saken än att ge sig ut och iväg till rätt lägenhet.
Dessa händelser kunde jag fram tills dess bortförklara genom att hävda att kunde ha undvikits om 1) Jag vore i kemisk balans, 2) Det inte vore mörk natt och trött Malin.

Jag kan dock inte förklara hur det kommer sig att det har hänt tre gånger till. Utan bortförklaringar.

(Tredje gången var jag så otroligt kissnödig att jag förmodligen av rent önsketänkande lubbade upp i "Förbannelsens hus", det ligger nämligen just före vårat och mentalt vill man gärna tro att man "redan!" är framme för att man 1) antingen cyklar så jäkla fort, eller som i mitt fall 2) hade ett trängande bekymmer. Sista gången har jag ingen aning om varför jag helt plötsligt återigen stod framför Rudolfssons dörr med nyckeln i låset. Jag hoppas att karln inte är hemma så ofta. Eller äger en pitbull.)

och en halv...

Antal gånger jag gått in i fel lägenhetsbyggnad: 5.

Anledning till varför jag inte kom längre än till första trappan: Den unkna lukten. (Som vi inte har här på Stallvägen 7 då vi har tvättstuga i källaren.)

Äntligen hem(ma)!

Nu har knopparna brustit och fram har trätt vackra blommor! Med andra ord; flyttlådorna och möbelförpackningarna är väck - och fram har trätt ett inrett hem! Ett kvalitativt språng togs definitivt i helgen då kära mor och Dan kom på ett intensivt och (alldeles för) kort besök. Frysen har fyllts med såväl älg- och oxkött som blåbär och vinbär, gardiner hänger som en omfamnande barm runt fönstrena och väggarna är inte längre endast prydda med färg och kvarlämnade hål. Bilder finns, än så länge endast i Jonas kamera, men då dom kommer in i datorn åker de direkt upp i mitt Picasa-album!
Vad vi inte har lyckats få upp är däremot vårt skrivbord. Skivan står (och faller) med ben, ben som visade sig inte passa till den aktuella skivan och som vi dessutom endast fick med oss tre av då det bara fanns just tre kvar på IKEA-lagret. Nåja. Vad vore ett IKEA-besök utan en liten besvikelse? (Ett perfekt besök enligt mig).

Vad mer? Maria gjorde mig för någon dag sedan uppmärksammad på att vi har tenta nästa måndag. Helt plötsligt kom den väldigt nära i almanackan, som alldeles nyss låg flera tjocka sidor fram. Nu är siktet inställt på flera hundra sidors manglande av Europeisk integration, teorier och EU-policys. Med andra ord kommer bloggen bestå av förproducerat material till stor del (ja, jag har lite på lager) de närmsta dagarna då jag sitter parkerad i biblioteket.
Snåltarmen har möjligtvis gjort det onödigt obekvämt för mig att studera då jag endast har tillgång till kurslitteraturen via biblioteket som har väldigt begränsade öppettider då jag inte har köpt (de snordyra) böckerna, och nu är jag för sent ute om jag skulle få för mig att beställa dem.
Inkomst-utgiftbalansen har varit så bedrövlig att jag funderat på att anmäla mig till Lyxfällan (som jag för övrigt inte klarar av att se på, det är inte bra för mitt blodtryck och därmed min hälsa, tror jag), om det inte vore för att jag ändå inser att det till stor del har med engångsutgifter som har med flytten att göra. Men de fasta utgifterna går dock inte att förneka; Hyran (som slukar 100% av mitt studiebidrag. Hallå där, Anders Borg! Vi studenter lever under fattighetsgränsen här, och de flesta av oss får faktiskt rösta. 1/3 av studiemedlen går till hyran numera meddelade de i P1 idag, tidigare låg siffran på 1/5. Hästsvanskillen har med andra ord inte hängt med i den allmänna prisutvecklingen, eller väljer han att inte se den), träningskortet (250 kr/månaden, vilket jag inte kan utnyttja då "förkyld" är mitt ständiga hälsotillstånd), hyresgästföreningen (som vi blev övertalade att gå med i, jag är lite skeptisk till 70 spänn i månaden för det), tv-avgiften och allt det andra som man åläggs.

Nånå, slut med klagovisan. Jag har faktiskt vunnit en cd-skiva från CDON.com och man får faktiskt som medlem i Hyresgästföreningen köpa en biobiljett för 66 kronor.

I väntan på Besöket

Efter att (rätt lätt faktiskt) ha blivit övertalad till en promenad 07.30 med Mino och Maria i morse och några timmars hårt studerande på UB (universitetsbiblioteket) har jag nu, mätt och belåten sjunkit ned i soffan. Min plan var att få upp pluggflåset igen men uppvärmningen lyser med effektivitetsfrånvaro. Det vore alltså inte helt fel om Besöket helt plötsligt plingade på dörren så att jag hips vips inte längre kan slå upp studieböckerna.

För att rädda idén om mig själv som ambitiös drivkraft i denna nedåtgående super-G-backe får jag helt enkelt tänka på igår. Igår var jag nämligen väldigt ambitiös i mina middagsplaner (i varje fall); Wraps med cevapcici. Det låter kanske inte så avancerat, men jag har av någon anledning alltid ambitionen att göra saker från grunden. Sagt och gjort, dagen före förberedde jag en av tillbehören (hummus) genom att lägga kikärter i blöt. Vid lunchtid dagen till ära kokade jag dem i lagerblad och vitlök i 45 minuter. Väl i tid innan middagen trollade jag samman hummusen, förberedde degen till wrapsen (dinkel- och rågmjölswraps) och svängde ihop cevapcicin (kroatiska..öhm, kryddiga köttbullar i prinskorvform). Jag hyvlade zucchini, saltade (för att göra dem mjuka och färdiga för stekning) och lät stå. Sedan förberedde jag min hemmagjorda tzatziki genom att riva gurka och sedan låta den rinna av i durkslag, för att sedan vända ihop den med allt annat just innan vi skulle äta.

Alternativet (det jag kunde ha gjort men inte gjorde) var att:

Cykla till Lidl. Köpa sjukt billiga wraps, frysta cevapcicis klara att steka, hummus i burk och färdig tzatziki. = Middag färdig. Det enda middagarna skulle ha gemensamt arbetsmässigt var att hacka tomat.

Behöver jag tillägga att diskberget som successivt antog mer och mer oanade former för att sedan resultera i något som det snart hade börjat bildas moln runtom hade undvikits?

I brist på bild av såväl storslagen middag och lika storslaget (disk)berg slänger jag upp en riktigt relevant bild på vår superfina lampa jag inhandlat på Indiska!

Malins magiska blåbärsscones med grahamsmjöl

Jag bestämde mig igår för att göra någonting av en Yoggi-yoghurt jag köpt (av det enda skälet att den var ovanligt billig för att vara yoghurt). Det fanns inte någon smak som jag föll för, men jag tänkte att blåbär inte kan vara fel. Det som däremot var fel var själva yoghurten; 0,1% fett och inget socker (det vill säga sukralos istället för vanligt socker). När det kommer till yoghurt och fil för den delen gillar jag lite fett, och hellre vanligt socker än något mystiskt sötningsmedel.

Smaken visade sig vara sådär. Men, för att intala mig själv om att det var ett bra köp (sådana mentala hjälp- och stödinsatser riktade till att hålla snåltarmen med god min får jag nyttja ständigt) började jag fundera ut alternativa användningsområden till Yoggin. Det resulterade i en idé om muffins eller scones. Det blev det senare. Och de blev fantastiska! När jag kladdade ihop degen (som blev väldigt speciell i sin konstitens) var jag mycket skeptisk och anade att jag istället för att ha kastat iväg en snöboll startat en lavin av slöseri av föda (mina scones innehåller dyrt äkta smör och krav-märkt mjöl, bland annat). Men det blev en succé! De blev riktigt frasiga, fluffiga och saftiga. Lycka!

Här kommer receptet, som jag skjuter iväg från en höft.

Malins magiska blåbärsscones med grahamsmjöl
Ugn: 225 grader (icke-varmluft)

2 dryga dl vetemjöl
2 dryga dl grahamsmjöl
2 msk bakpulver
2 tsk salt
2 dl Yoggi lätt, blåbärssmak
50 dryga gram smör

Väldigt lätt: Blanda de torra ingredienserna, fördela det kylskåpskalla smöret i mjölet och plutta därefter i Yoggin och slafsa ut två klumpar på en plåt med smörpapper på. Platta ut den lagom tjockt (0,5 - 1 cm) och nagga som tusan med en gaffel. In i ugnen! Vår ugn är lite knepig, så de bakades kanske i drygt 12 minuter men det kan nog gå snabbare i en annan ugn - man får helt enkelt vakta dom godluktande bitarna!

"Du har vunnit musik från CDON.com"

Okej, okej, okej. Efter mitt braskande inlägg om att jag för ovanlighetens skull inte vann någonting under söndagens alla utlottningar måste Världsordningen ha insett vilken rubbning som skett i turbalansen här i världen, och beslutade därmed idag att jag istället för en cykel/presentkort/tygpåse skulle vinna en CD-skiva från CDON. Trevligt.
Det känns mycket betryggande att jag har lyckats knyta till mig en så inflytelserik läsare (läs: Världsordningen, som jag kallar den. Definition av vad denna världsordning är kommer någon annan gång) till min blogg. Vad jag skriver här (läs: det jag klagar på) kan alltså få effekt.

Ehrm, okej. Jag vill härmed klaga på vädret här i Växjö, varför är det inte 25 grader varmt jämt? (Okej, jag begär kanske för mycket nu. Men försöka kan man väl.)

Min gröna sköna

Som utlovat, här är tröjan!

Jag känner mig riktigt nöjd med Växjö stad, det är schysst med en stad som vill ligga i framkant då det gäller miljö (jag har en hel del förslag på lut också som jag tänkte kanalisera till dem på något vis). Alldeles nyligen har de också blivit Fair Trade-certifierade om jag inte hörde med fel organ igår på välkomstarrangemanget då de promotade Växjö. Deras mål är att få nyanlända (studenter i detta fall) att känna sig välkomna och ta mig tusan det gör jag faktiskt. Inte minst blev jag impad av universitetets ansträngning att se till att antingen en färdig student eller en student "i bakning" ringer upp till synes varje nyantagen elev som ska böra motsvarande utbildning för att helt enkelt höra om de har frågor och funderingar. Även om jag inte hade några på lager då jag blev uppringd (förutom "ööh, finns det nåt billigt ställe att handla på i närheten?" - man är inte riktigt beredd på ett sådant samtal) blev jag varm i hjärtat av själva gesten!

Mindre och mellansmå städer måste jobba hårdare för att locka till sig nyinflyttare än större städer (som i själva storleken och vad det medför har en automatisk magnetism), vilket gör att t.ex. Växjö är flera gånger mer progressiv och kreativ i utvecklingen av projekt för att få folk att trivas här - och jag måste säga att de lyckas! Förutom Växjö tycker jag att Piteå är ett gott exempel på en liten stad som ändå har etablerat ett bra varumärke (med ett bra innehåll också), och jag är nyfiken på hur det går i...var det Arvidsjaur (?), där nyinflyttade får ett bidrag på ett antal tusen?

Nåja, slutbabblat. Jag hade tänkt se en skräp-semidokusåpa som jag följer men det visade sig när jag slog på filen att jag redan sett 'et. Så, istället läser jag igenom anteckningarna från dagens föreläsning. Skillnaden mellan dessa två intag av kunskap om världen är så enorm att jag undrar om det inte vore naturligt inkompatibelt att dessa två valmöjligheter till 'före-godnattavkoppling' står på samma lista - vilket det efter empirisk bevisning visat sig inte vara. Nåja. Båda behandlar dock sociologi (även om dagens föreläsning var mer analytisk och teoretiserande och 'the Hills' är mer ett tillfälle att praktisera om dessa teorier som används för att förklara de informella och formella beslutsfattandeprocesserna inom EU även kan appliceras till vardagliga situationer. Även om man knappast kan hålla personerna i the Hills för att leva några svenssonliv, men okej då).

Så, nu blir det neo-funktionalism, institutionalism och konstruktivism. Istället för relationsbekymmer, heta nattklubbar och kläder i 10 000-kronorsklassen.

Natti!

Tur i spel?

Det går inte ett lotteriskrap utan att min mors läppar börjar röra på sig som av ren automatisk effekt av åsynen eller ljudet av krona mot lott; "Tur i spel...otur i..." (efterföljande brett leende och dämpat skratt). Jojo, jag vinner ofta (okej, faktiskt i princip varje gång, vilket dock är två gånger per år; 1 augusti och 24 december) när jag skrapar lott. Och ja, visst har jag vunnit någon tävling här och där (detta handlar dock främst om att jag faktiskt tävlar nån gång då och då, vilket många andra aldrig gör men ändå ojar sig över att de aldrig vinner något. Tävlar man aldrig finns det ju inte ens en mikroskopisk chans att vinna, jag höjer mina odds rejält trots att chanserna ändå är minimala då jag är med) men då är jag i perioder rätt idog i mitt tävlande. Tilläggas bör att jag av princip aldrig lägger pengar på lotterier/spel/tävlingar och liknande, man behöver inte vara en snåltarm för att inse att det för det flesta i allra bästa fall är ett nollsummespel. Chansen att vinna övervinner inte risken att förlora enligt mitt resonemang.
Nåja. Ska jag tro på mors talesätt så ökade min tur i kärlek rejält idag; jag vann varken en cykel, presentkort eller tygpåse idag. Ingenting vann jag faktiskt. Och 20 kronor betalade jag för kalaset! Jag var nämligen på ett välkomstarrangemang inne i stan som studentkåren i samarbete med kommunen anordnade. Jaja, nu tänker ni "ha! hon betalade alltså visst för att vara med i en tävling!" då de framför allt lockade med utlottning av cyklar. Men nä, min ekonomiska sida är mer mångfacetterad än så; man fick inte minst en brunch (jag fick två, Maria är vegetarian och de färdiga brunchtallrikarna vi fick var till stor del kött, så jag glufsade i mig hennes tallrik också medan magen började värka men snåltarmen myste) och dessutom fick vi skratta åt ett riktigt bra stand-up nummer! Nu minns jag inte hans namn, men han är manusförfattare till parlamentet (som bekant är det ju inte komikerna som sitter i studion som kommer med skämten, den största delen är manusbaserad), med i komediserien "ballar av stål" och nu skriver han manus till "hål i väggen" (program på kanal 6 inspirerad av japansk tävlings-tv). Min humor verkligen (inte minst hade han en riktig schysst talang för olika dialekter, inte minst pitemål á la "Pitepatrik").
Trots att jag inte vann någonting kom jag ändå inte hem tomhänt. En snorgrön t-shirt med texten "Växjö - Europas grönaste stad" blev min! Mycket förvånad blev jag, då t-shirtarna kastades ut över publiken och jag satt djupt nedsjunken i stolen, såg en snorgrön, fladdrande massa som en klar projektil närma sig mig. Så jag behövde bara sträcka upp handen. Tadaaa!

Nu har jag något att skura golvet med. Bild kommer.
(Inte på mig skurandes, utan på t-shirten alltså).

Och förresten, jag kan ju inte avsluta inlägget utan att kommentera det påstådda sambandet mellan tur i spel kontra tur i kärlek. Okej, jag vet att det är ett talesätt som likt många andra inte har så mycket empiriska belägg ("Anders slaskar, julen braskar") i dagens vetenskapssamhälle - men jag kan inte undgå att slå in öppna dörrar (då kan man ju inte göra sig illa). För det första anser jag inte att det existerar "tur" i spel; kalla det istället slump eller sannolikhetslära. Och tur i kärlek,vad är det liksom? Att man är ute och går och plötsligt "råkar" någon slags drömprins ramla ner från ett träd under vilket man just går, han gör sig illa och du bjuder hem honom på kaffe och sedan gifter man sig? Kärlek är inte tur, kärlek är hard work!

Varför?

Varför kostar det 2150 kronor att flyga från Växjö till Luleå? Eller okej, det kan jag väl förstå (det ska banne mig läggas avgifter på det giftdjur det är) och tycka är helt okej (då väljer folk tåget istället som förvisso har blivit lite väl för säkra på sin fördel som miljövänlig transport att de helt lagt av med kundservice, prispress och garantier att man kommer fram i tid vilket man ofta inte gör). Men varför kostar en sittplatsbiljett mer än tusen kronor? Och hur i hela fridens namn hänger Veolias idé om "boka tidigt, få ett bra pris" ihop med att de inte ens har en tidtabell klar för december? Usch. Budskapet blir då "Du kan åka jättebilligt bara du är ute i god tid, men det kan du inte för så långt fram planerar inte vi, så med andra ord måste du köpa en onödigt dyr biljett".
Ja, jag kommer väl hem på något sätt till jul (jag har fått mitt schema nu över december - januari, i teorin har jag jullov mellan den 18 december och 7 januari)...det återstår att se vad jag lyckas klura ut för resmedel, avresetid och färdrutt. Buss till Stockholm och vidare med tåg? Hyrbil ända hem till farstun? Cykelsafari? Vildsvinsrodeo? Till skillnad från mina krav på komfortnivå är min fantasi oändlig!

Malin önskar, Ben and Jerry lyssnar

För lite mindre än ett år sedan slängde jag iväg ett mail till Ben and Jerrys svenska konsumentkontakt (Ben and Jerry är två amerikaner som skapat ett glassbolag som gör världens smaskigaste glass), då jag hade två önskemål. Det ena var om de inte kunde ta in deras sandwichglass "Which!" och varför de inte hade med "Half baked" som en av smakerna i deras bunke-serie. Jag fick ett förvisso trevligt men trist svar, nämligen att sandwichen innehåller ett mjöl som inte är tillåtet i EU samt att man har en gemensam distribution i ett antal europeiska länder och endast har möjlighet att ha 12 smaker åt gången.

Men nu är det 2008, saker förändras. Nu till det bättre! Sedan i vår finns "Which!"-glassen i frysdiskarna på Pressbyrån (tack och lov för att Pressbyrån har börjat ploppa upp i var och varannan liten håla i Sverige!) och igår kom Jonas hem med någonting som han snabbt stoppade in i frysen. Just före vi skulle slå oss ned för att äta laxwraps (som förvisso är en underbar rätt, dock inte en efterrätt vilket enligt mig är den bästa rätten) öppnade han frysen och visade sitt hemliga inköp. Då uppstod ett sådant där tillfälle som är för bra för att vara sant, bilden man ser är så bekant (för att man har spelat upp den i sitt huvud så många gånger) men samtidigt så overklig att man tappar orienteringen helt. Burken han höll i var en Ben and Jerrys "Half baked". Min mun och mina smaklökar tackade senare på kvällen (då jag ätit en skål) Half baked för ett trevligt återseende och hoppades att de skulle träffa varandra igen snart. Ikväll kanske?


Före det står det dock ärtsoppa och kolbullar på matsedeln. Lite oväntat tyckte Jonas om min gröna ärtsoppa jag gjorde för någon vecka sedan så nu blir det den igen, men nu ackompanjerad av kolbullar istället för plättar. Mjölmat som mjölmat, det vimlar av olika lokala varianter på en mjölsmet som kokas eller steks (pitepalt, småländska kroppkakor, gotländska pannkakor...jag kan fortsätta) och det är ju faktiskt inte ens torsdag så traditionen är ändå bruten liksom. Vi fick en provsmak i helgen av kolbullen (som jag först läste ut som "kobullar" och antog var någon slags avföring alternativt avföringsliknande som man av någon anledning kan eller vill smaka) som stektes och delades ut provsmak av då det var "Skogens dag" här i Växjö. Mums! All mjölmat som är stekt under öppen eld med fett fläsk i går under kategorin "mycket ätbart" i min bok. Nu är det alltså slut med lyxmaten, vi glider in i riktig gammelsvensk fattigmanskost. I går åt vi som sagt gravad lax i tunnbrödswraps med tillbehör och dagen före det åt vi oxstek i ugn med rostade ugnsrotsaker.


Nåja, jag tänkte avsluta inlägget med en retorisk fråga; Det kan väl inte vara en slump att de två produkter jag bad B&J's att ta in till Sverige nu finns i deras frysdiskar? Nej, jag tänkte väl inte det. (De har fått ytterligare ett mail av mig idag, men denna gång sa jag bara tack. Och jo, jag föreslog att de kunde öppna en B&J-glassbar här i Växjö. Den som väntar på något gott...Det är dock ett tag kvar till våra svenska B&J-hyllor ser ut som de i USA...)

Den som inte får en bal

Jag blir allt säkrare på min slutsats, som i början var förhastad och undermetvetet väldigt önskad och därmed kanske förvirrande falsk men som nu stabilt står kvar - att Växjö är en riktigt schysst stad att bo i. Inte minst påmindes jag om det idag då jag gjorde en räd till Netto som ligger inom bekvämt avstånd (vilket bara det är positivt om än inte något mer värt än en parentes då de faktiskt varken har bra utbud eller priser) och märkte minst tre väldigt läskiga varelser som kom mig in på kläderna; en tjock korsspindel, en tjockare rödsvart tusenfoting och en beskedligare skalbagge. Detta är ju givetvis inga positiva erfarenheter enligt mig, men för att inte gripas av panik då dessa uppenbarade sig (vid olika tillfällen, givetvis) valde jag att se den större bilden - till skillnad från till exempel Lund där vi bodde mitt i kullerstenssmeten finns här faktiskt annat liv än promillepåverkade studenter och yviga professorfrisyrer som tar upp gatuplatsen - jag bor med andra ord runt både vatten, djur och natur!

Dessutom är ju något så gott som äpplen i princip gratis här (varenda tomt både med och utan självaktning har ett äppelproducerande träd och på Willys kostar de 10 kronor kilot), eller inte bara i princip, de är gratis. Jag har nämligen spanat in ett par träd här i krokarna som står på offentlig mark (okejdå, jag har mer än spanat, jag har provsmakat och det var inte alls dumma produkter) och som det därmed är fri lejd på. På tal om det har jag även gett mig i kast med att torka äppelringar vilket ser ut att bli ett lyckat projekt efter en mindre incident då äppelsnöret jag trätt upp ringarna på blev för tungt för kroken ovanför köksfönstret varpå de ramlade ner.

Här alldeles invid Campus finns också något så fantastiskt som ett riktigt slott (ja, hyllningen till Växjö fortsätter och kommer förmodligen att fylla upp fler framtida inlägg om jag inte a) vaknar upp ur villfarelsen och inser att Växjö är en avart likt Älvsbyn, b) slutar skryta. Nå, Teleborgs slott är inte bara ett riktigt slott, det ser verkligen ut som ett slott ur en saga (nu läser ju ingen sagor längre så jag får väl referera till slott i en teckna...just ja, nu tecknas det inte ens längre, nu animeras det, så en animerad film). Det ligger dessutom på en kulle och har en evighetslång trappa upp till porten, vad mer kan man begära förutom en instängd prinsessa längst upp i tornrummet (som jag nu har för mig är bröllopssviten)?

Kolla supergärna in länken här. Eller ännu bättre - kom hit och hälsa på så kan jag bjussa er på fika på slottet! Nej, jag kan faktiskt inte bjuda er på varken bal, middag eller övernattning där (till skillnad från Askungens prins, ni får inte glömma att jag är en arm student som bor i de äldsta husen på Campus) men vill ni öppna er egen pengapung är det fullt möjligt.

Oj, nu får jag sluta babbla för nu kom utkörningsfirman med vår bokhylla som förmodligen ska snickras ihop med tålamod, glatt humör och till sist succéartad utgång. Eller? Uppdatering följer...

Onödigt köp nummer två (från i måndags räknat)

Det vore nog klokt av mig att avskaffa det här med ärenden och behov, för varje gång jag har begett mig in till stan för att köpa någonting vi/jag faktiskt behöver, må det vara batterier, regnbyxor eller som nu, en kontakt - har det vid hemkomst visat sig vara ett riktigt onödigt köp, eller inte bara riktigt utan snarare ett totalt onödigt köp. Därmed även en totalt onödig vända på stan. Nåja, jag vet att jag i två av fallen (det med batterierna hade jag inte kunnat förutse) hade jag kunnat göra lite bättre research (dvs; leta noggrannare efter mina tillfälligt borttappade regnbyxor samt kika om jag behövde en ojordad eller jordad kontakt). Det får med andra ord fortsätta vara mörkt i vardagsrummet om kvällarna (tur att vi nu har en 40" tv som avger ganska mycket ljus) ett tag till.

Nu tänkte jag använda min blogg för att be om information (som jag vet att jag redan har fått av i varje fall Carin, men ja...jag är jag). Jag har nämligen, under min första tid som obrusten universitetsstuderandeknopp i Lund, köpt på mig två mycket dyra och högst platstagande och tunglästa tegelstenar till kurslitteratur (tur att det bara hann bli två, innan jag insåg att om jag bara ligger på bibliotekslåset kan jag låna all litteratur gratis) som jag tänkte att jag skulle gå tillbaka till och läsa men nu insett bara varit en tanke jag använt mig av för att mina dyra inköp skulle kännas berättigade och prisvärda. Jag tänker alltså slänga ut dem på nätet till försäljning. Nå, till saken; om nu någon tok skulle slå till på dessa felköp, hur skickar jag iväg skräpet på bästa (läs: mest ekonomiska och smidiga) sätt?