oligarker, "svinet" och ståndriksdagen

Dagen började med en konstruerad FN-hearing om politiska system, där jag ivrigt och handfast företrädde Ryssland. Jag fäktade bort kritiken rätt bra men var inte lika duktig på att leverera träffsäkra analyser och dräpande kritiska frågor till representanter för de andra länderna, men nåja. Dagen började dessutom med magont, inget ovanligt i och för sig då den blir tre gånger så nervös och spänd som jag blir när jag själv är nervös och spänd. En slags förstärkare, alltså. Men det fortsatte! Och har fortsatt hela dagen, trots att jag varken ätit någon av magens ärkefiender (det vill säga blodpudding och överdrivet många kakor) utan snarare några av dess bästa vänner (a-fil och mosiga bananer till exempel). Sedan lade sig en eskalerande huvud-, nack- och ryggvärk på det. Efter potatis- och purjolökssoppemiddagen bar jag och Jonas iväg oss med hjälp av våra apostlahästar ut i regnet och in i huvudbyggnaden på Universitetet för att delta (han som anordnare och jag som del av de intervjuade) i en fokusgruppintervju om riskbenägenhet och "den nya influensan" som svinflunsan så fint kallas. Efter mycket velande har jag kommit fram till att jag ska ta sprutorna, men vänta till min tur (det vill säga i januari någon gång) så att jag inte tar någon behövandes tid. Men med tanke på dagens upplevelser börjar jag dock fundera på att slå en signal till någon mottagning då jag börjar inbilla mig att jag har fått svinet (99% baserat på att jag har huvudvärk och magont samtidigt, vilket betyder 99% ren inbillning). Hur som helst fick jag berättat av en annan deltagare i fokusgruppen att hans vän hade fått sig en spruta då han ringt och bokat tid. Det visade sig att åtta sköterskor hade stått redo att injicera på mottagningen, redo för anstormningen, men det var bara han som hade kommit på hela dagen. Dags att hoppa före i "kön" då, alltså?

Nå, nu har det blivit något bättre på både knopp- som kroppfronten och jag har läst ett första kapitel (av nitton!? ser inte fram emot de arton följande om man säger så) i "Sveriges politiska historia - från 1865 till våra dagar, konflikt och samförstånd". Jag försöker låtsas att det är en spännande historisk följetong à la Herman Lindqvist, och inte en trist och dammig kurslitteratur av Stig Hadenius (inget ont om dig Stigge, men Herman är lite bättre på dramaturgin).