För att absolut inte komma för sent till saker och ting (på min anslagstavla hänger ett DN-urklipp med ett citat av DN:s vett- och etikettguru Magdalena Ribbing som säger "att komma för sent är att stjäla någons tid") är klockan ett antal minuter för snabb. Detta gjorde att jag beslöt mig för att klockan var två minuter för mycket för att jag skulle kunna gå till föreläsningen istället för att cykla. Sagt och gjort, jag borstade bort snöfrosten från sadeln och dundrade iväg. Väl en bit i den lätta nedförsbacken bromsar jag in som vanligt för att svänga höger. Trodde jag.
Det gick inte att bromsa. Istället för att försiktigt bromsa och svänga vänster susade jag nu i rasande fart rakt fram (tur att hela vägen inte svängde vänster) och hann tänka rätt mycket under den snabba färden; fanvarförharjagintehjälm, jävlarnukommerjagattcyklaininågonochdö, skajagkastamigtillvänsterellerhögerojojvadhårdmarkenserutnejfantittainteåtsidornatittaraktfram! På ett ungefär.
Helt plötsligt knakade det till, och jag kände hur mina hittills fruktlösa (panikartade) bromsningsförsök nu gav effekt. Ytterst lite men nog för att min fart skulle avstanna och dödsångesten rinna av mig.
Så. Antingen har jag gjort någon en oförrätt varvid det har mixtrats med mina bromsar, alternativt försöker Herr Smålandsnatur säga att man fasen inte ska cykla längre. Iallafall inte med min skruttiga cykel.
Nåja, man glömmer så fort. Nu ska jag sätta mig på cykeln och ge mig iväg igen.
Lite försiktigare i nedförsbacken denna gång.
Som kommentar, eller tillägg till Ribbings i och för sig mycket tänk- och eftersträvansvärda citat, vill jag påpeka att "försöka komma allt för tidigt är att leka med döden".
No comments:
Post a Comment