Det handlar inte alls, som man först kan tro, om att sitta där i egenskap av sambo och tycka synd om eller skratta åt de som söker en livs- eller resekamrat (eller efterlyser någon de mött på finlandsfärjan eller i rulltrappan till t-banan och fick upp intresset för trots att de ofta inte vet just mer än hur personen ser ut). Jag ser det som en slags studie i mellanmänskliga relationer och psykologi. Efter att ha gjort detta regelbundet kan jag konstatera en hel del saker om de som sänder in DN-kontaktannonser. Bland annat att män som söker män är odiskutabelt mest petiga gällande etnisk härkomst, ålder och utseende och att en förbluffande majoritet stockholmare har som intresse att vara ute i naturen trots att det knappt finns någon där de bor.
Ur förra veckans insändare rev jag ut två stycken jag fann värda eftertanke om vår samtid och samhällsreflektion (närmare bestämt våra medievanor).
Nummer 1
"Jag är en kille, 25 år, från Turkiet som söker en tjej. Mina intr. är sport, resa, film. För tillfället sitter jag på anstalt."
Såhär efteråt förvånas jag över att min första reaktion var att det var lite synd för honom att sitta på anstalt om man har de intressena (förutom film då, som säkert erbjuds mer tid än nödvändigt att förkovra sig i under fängelsetiden). Det andra jag blev nyfiken på var av vilken anledning han satt på anstalt för. Men min största fundering så här i efterhand är hur många svar han egentligen har fått (man har ju läst att allt från massmördare till pedofiler får kärleksbrev och friare). Kanske borde jag skriva till honom och fråga?
Nå, nu till Nummer 2
"Ensam kille söker ensam mamma, gärna från landet."
Enkel reflektion - Någon som sett "Bonde söker fru" och "Ensam mamma söker" alldeles för mycket?
No comments:
Post a Comment