It's a wonderful world

Det är dock inte den gemene svenskens uppfattning, enligt en undersökning SCB genomfört på uppdrag av Sida. Bilden av fattiga länder och fattiga människor är dyster och totalskev. Respondenterna fick ange hur stor andel av befolkningen i de fattiga länderna som de tror kan läsa och skriva, har tillgång till sjukvård och slutligen tillgång till rent vatten. En klar majoritet (cirka/mer än 60%) hade den avgrundsmörka bilden av att endast 1 eller 2 av 10 i de fattiga länderna har tillgång till dessa faciliteter och kunskaper, när det faktiskt är betydligt bättre (enligt FN-statistik mellan 7 - 8 av 10). I och med det vill jag dock inte ha sagt att det på alla ställen börjar se ljusare ut, men sett till världsgenomsnittet har vi människor aldrig haft det så bra som nu (beroende på enligt vilka parametrar man bedömer ett "bra liv" förstås, vilket kan diskuteras). Nå, det intressanta är väl varför majoriteten av oss svenskar har denna dystra värlsbild samtidigt som var fjärde person vill minska biståndsanslagen (varav 5 % slopa dem helt). Uppenbarligen har folk bilden över de fattigas situation som att majoriteten är analfabeter, utan möjlighet till sjukvård och rent vatten samtidigt som de anser att Sverige inte för det bör ge så mycket som 0,7 - 0,8 % av sitt BNI i bistånd. Är man skeptisk till biståndskonceptet, dess metoder eller dess effektivitet eller vad ligger bakom denna skepticism? Det skulle jag verkligen vilja att SCB försökte utröna till nästa opinionsundersökning (denna genomfördes -02). Intressant, men ingen nyhet, är att de som är mest positiva till bistånd är kvinnor och högutbildade. Har vi kvinnor ett större medlidande, eller är vi mer naiva i vår syn på att bistånd löser problemen? Är högutbildade (och ofta mer välbärgade) mer positiva för att de har "råd" att vara det, medan fattigare personer av naturliga skäl sätter sitt eget väl och ve i första rummet och vill att regeringen bör satsa dessa pengar på "sitt eget folk" istället?

Så över till tacopaj, som blir kvällens middag. Eller snarare en halv tacopaj (en köttfärspåse är försvunnen). I "Uppdrag Tömma Frysen" (UTF) som pågår just nu försvinner kycklinglår, hokifilé, sej, lax, bacon, kassler och köttfärs i rasande fart enligt en uppställd tidsplan.

Adressändringen är klar och betald, bilen till Stockholm är bokad och cykelhållaren inköpt (dyrare än den på Sportex - tack för tipset Peter men vi hade redan kilat ner till närmsta cykelhandlare som mumlade "denna håller, de andra skitgrejorna gör inte det serru, svensktillverkad också...", och så betalde vi 300 spänn).

Nu ska jag återvända till att läsa regeringens stadsbudget för internationellt bistånd 2005. Wopii. Bara 75 sidors spindelnätstjorvig juridisk text med respektive "läsa mellan raderna"-krävande uttryck. Snart blir det att traggla franska i 180 kilometer i timmen. Jag har hört att tempot på nybörjarkurserna är uppskruvat till max, vilket enligt mig delvis beror på att man på ett motsägelsefullt vis antar att man redan kan en del då man börjar varav ordet "nybörjarkurs" känns något felvalt (de flesta som de facto läser nybörjarkurser har ofta läst det på högstadiet/gymnasiet men känner att de inte vågar kliva på en mer avancerad franskakurs på universitetsnivå. Ett bevis på att det faktiskt förhåller sig så är uppmaninen till oss antagna på nybörjarkursen; "Se till att repetera grammatik och kunskap innan kursstart". Ja, visst kan man repetera saker, OM MAN HAR LÄST ELLER KUNNAT DET TIDIGARE! Min anm.) Vi är faktiskt kassa på språk i Sverige. Ja, förutom på engelska då men det ger knappast oss några komparativa fördelar då man, även om nivån är skiftande, i de flesta andra länder också bemästrar språket.