Jag har rätt länge nu haft ett mål, sett utifrån rätt altruistiskt och fint och så (själv ser jag det också lite som en kooperativ försäkring, om alla som kan ger en slatt av sitt blod så slipper någon stå utan). Målet är nämligen att jag ska komma över det magiska 50-kilosstrecket så att jag får ge blod igen (egentligen är gränsen 55 kilo i Kronobergs län men likt en annan charmig dammsugarförsäljare har jag lyckats förhandla mig till 50 kg).
I förrgår så nådde jag mitt mål. Att bo hemma hos mor har verkligen ökat takten mot målet (läs: det finns oändligt mycket godsaker tillgängliga), och det i en magisk kombination med ett stillasittande jobb och en förkylning. Perfekt! I och för sig hade jag gärna lagt på mig ett par kilo muskler istället för att bygga min kropp med socker, men äh. Ibland är målet och inte vägen det viktigaste. Hallelujah! Nu ska jag hålla ställningarna och återvända till Kronobergs läns landsting och bidra med den lilla slurp blod jag får avvara!
Nå, min kritik mot blodgivarsystemet återstår dock. Landstingen har ingen kontakt med varandra så man kan inte helt enkelt flytta över sina uppgifter utan måste göra en ny "ansökan" för att få ge blod, vilket kan få effekter som att folk som flyttar antingen inte orkar komma igång igen med blodgivandet och om de gör det så går man ju miste om en blodgivning per person som flyttar. Dessutom har de olika regler för blodgivning i olika landsting, vilket tycks märkligt då standarden borde vara densamma då proceduren är densamma.
Okej, känner på mig att jag förmodligen har tagit upp detta tidigare i bloggen men när jag väl börjar med mina missnöjesyttringar så spinner jag lätt på.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment